LEDARE • Den muslimska intifada som drabbade Sverige förra året och det eskalerande hotet mot rikets säkerhet från jihadistisk terror har föranlett en politisk debatt om att implementera sharia i vår konstitution och utvidga ordningslagarna med en blasfemilag. Det står i bjärt kontrast till hur vi agerat inför det likaså eskalerande ryska hotet. Frågan behöver ställas: Om vi i det här tempot fortsätter att göra eftergifter till muslimsk teokrati, vad finns då i slutänden kvar av vår frihet och demokrati att spilla vårt blod för om ryssen kommer?

Sverige har sedan Ryssland invaderade Ukraina intagit en kompromisslös hållning visavi Putins alltmer totalitära, våldsamma och imperialistiska regim. Vi har slutgiltigt övergett den neutralitetsdoktrin som syftade till att inte rubba den så kallade terrorbalansen mellan stormakterna och undvika att reta den ryska björnen att attackera oss.

Vi har inte bara oreserverat tagit ställning mot Rysslands invasion av grannlandet och för såväl stora och verksamma som små och meningslösa sanktioner mot Ryssland, utan också ansökt om medlemskap i den västliga militäralliansen Nato, vars huvudfiende alltid varit och fortsatt är Ryssland. Ställningstagandet mot Ryssland är det enda skälet till att vi nu väljer bort alliansfriheten.

Det kan tyckas självklart och okontroversiellt och som något vi borde gjort för längesedan, men i ett historiskt perspektiv är det ett gigantiskt och plötsligt lappkast som förändrar svensk säkerhetspolitik i grunden. Många menar nu att Natomedlemskapet stärker Sveriges säkerhet, men det var till helt nyligen också argumentet för motsatsen, att inte gå med.

Att den nya stenhårda linjen mot Ryssland också kan innebära att Sverige utsätter sig för ökade säkerhetsrisker är därför en hypotes som inte utan vidare kan avfärdas. I slutänden kokar det ned till huruvida vi svenskar, om så skulle krävas, är beredda att gå i krig för frihet och demokrati eller om vi som tidigare ska låta andra folk göra jobbet och dö på slagfälten.

Sovjet och Ryssland är inte de första totalitära regimer som vi i Sverige egennyttigt förhållit oss neutrala till i hopp om att slippa bli attackerade. Vår under socialdemokratisk ledning hjälp till nazi-Tyskland med att ockupera Norge, förse den tyska krigsindustrin med vapenstål och såväl inspirera till som praktiskt dra vårt strå till stacken i judeutrotningen är fortfarande en känslig och obekväm historisk massa att ta i. 

Efterkrigstidens motsvarande hållning gentemot det kommunistiska Sovjet har heller inte saknat kritiker. Detta inte minst mot bakgrund av att kommunister tagit livet av och förtryckt långt fler och långt längre än vad de tyska nazisterna hann med innan de – utan Sveriges hjälp – nedkämpades.

Varnade redan för 15 år sedan

I en omtalad debattartikel i Aftonbladet utnämnde Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson redan 2009 islam som det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Och hotet har ökat ytterligare under de snart 15 år som gått sedan artikeln skrevs, varningen blivit än mer aktuell och angelägen att hörsamma. Så pass att man kan hävda att islam nu också är vårt största inhemska hot.

Islam, eller islamism som vissa vill kalla den inte enkelt avgränsade utan djupt integrerade del av denna åskådning som uttrycker mer politiska ambitioner, är en totalitär ideologi som företer stora likheter med nazism och kommunism i såväl teori som praktik. Det behöver man för att inse bara lyssna på vad ledare i muslimskt styrda länder som Iran och Saudiarabien säger och hur samhällslivet ter sig i dessa länder.

Åkesson är långt ifrån den första namnkunniga politiker som påtalar likheterna mellan islam och andra totalitära ideologier. Han är i gott sällskap med bland annat den brittiske politikerikonen och nobelpristagaren Winston Churchill.

Under andra världskriget rådde såväl ideologiskt samförstånd som aktivt samarbete mellan Hitler och ledare i den muslimska världen. Inte minst förenades man i sin övertygelse om att jordens alla judar måste utrotas.

Fortfarande idag rankas Adolf Hitler bara snäppet under Allah och Muhammed i den muslimska världen och Mein Kampf toppar där försäljningslistorna endast slagen av Koranen. Kvinnliga demonstranter iförda heltäckande muslimsk slöja kan ses bärande på plakat med Hitler-hyllningar.

I ett SVT-reportage från det med benäget ekonomiskt bistånd från Sverige muslimskt terrorstyrda Gaza kunde svenska tittare ta del av den i regionen populära trenden att pryda väggarna på arbetsplatser med hakkors. Stats-TV:s utsände valde dock att inte problematisera detta. Det skulle ha komplicerat den bild av palestinierna i området som offer för judisk aggression som SVT ser som sitt ”opartiska” uppdrag att onyanserat förmedla. Sannolikt skulle de här bilderna ha klippts (censurerats) bort innan reportaget sändes men någon i klipprummet missade det vid redigeringen.

Anhängare av kommunism känner också en stark samhörighet med anhängare av islam. Även här är judehatet, i synnerhet på senare tid, en av de saker som förenar, även om man ofta använder omskrivningen israeler eller sionister. Man har mer allmänideologiskt också en samsyn kring sådant som att demokrati och yttrandefrihet är styggelser som måste avskaffas och att en stark ledares icke ifrågasättbara doktrin ska vara det som styr samhället. Man har samma vurm för att blint följa avlidna profeter.

Praktisk antisemitisk samverkan mellan kommunister och muslimer ser vi dagligen exempel på och har så gjort de senaste dryga 50 åren. Via den ”långa marschen genom institutionerna” har detta breddats till officiell svensk politik med bland annat skattemiljarder i bistånd för att hålla judehatet levande i Mellanöstern. Inte ens den SD-stödda Tidöregeringen har vågat ställa in de betalningar som håller en antisemitisk diktatur under armarna vars slutmål är Israels och judarnas utplånande. Det vill säga den del av pengarna som inte går direkt till muslimska terrorister – eller martyrer som de kallas i de egna leden – som mördat judar och antingen själva strukit med i dåden eller sitter fängslade för sina brott i israeliska fängelser.

Den som kritiserar islam får ofta finna sig i att bli utpekad som mentalsjuk, närmare bestämt lida av den påhittade åkomman ”islamofobi”. Inom psykiatrin, som man här kvacksalveristiskt missbrukar, används begreppet fobi för ett patologiskt tillstånd där en person känner en stark och ogrundad rädsla för något. Att vara livrädd för islam/islamism är emellertid inte mer ogrundat än att vara rädd för nazism eller kommunism, i varje fall för den som betraktar frihet och demokrati som omistliga delar av ett värdigt liv, eller vill slippa få sitt huvud avhugget på öppen gata, slippa bli sprängd i bitar av någon med en bombväst på en offentlig tillställning, slippa tillsammans med sina kollegor bli nedmejad med automatvapen på jobbet på redaktionen. Övertygade nazister, kommunister och muslimer/islamister ser naturligtvis annorlunda på saken. De delar en faiblesse för att i parti och minut ta död på alla människor som tycker annorlunda än de själva.

Muslimsk de facto-invasion

Hotet från Ryssland är just bara ett hot eftersom vi ännu inte har invaderats av Putin. Från vänsterliberalt håll sprids visserligen konspirationsteorier om att vi redan styrs från Kreml men några belägg värda namnet för detta finns inte. Det är också praktiskt nog bara när något går vänsterliberalerna politiskt emot som ryska påverkanskampanjer varit i farten, exempelvis när det går bra för Sverigedemokraterna eller Samnytt får fler läsare. Det är i och för sig inte ett unikt svensk vänsterliberalt beteende att vara dåliga förlorare och skylla på ryssen så snart något går en emot i stället för att rannsaka bristerna i den egna politiken när man inte lyckas attrahera en majoritet av väljarna. Vi såg det i USA när amerikanerna valde ”fel” president och i Storbritannien när britterna röstade ”fel” till Brexit.

Hotet från andra sidan Östersjön ska inte underskattas men det är det heller knappast någon demokratiskt sinnad person som gör eller historiskt har gjort, med undantag för en period efter Sovjets sammanbrott då alla partier i Sverige – utom SD – tyckte vi kunde skrota merparten av det svenska försvaret för att ha råd med massinvandringen.

Väsentligt annorlunda förhåller det sig med synen på hotet från islam och den muslimska världen. Även om vi inte formellt har invaderats av någon muslimsk stat, pågår det en kontinuerlig och storskalig de facto-invasion av människor från sådana länder som sakta men säkert får samma slutresultat.

Oavsett man vill kalla det för ett folkutbyte eller något annat så är det som pågår ett av bland annat SCB väl dokumenterat faktum. Och om man drar ut den demografiska tangenten till nästa sekelskifte är det lika säkerställt att vi svenskar då kommer att vara en minoritet i Sverige nationellt, något vi redan idag är lokalt på många håll. I ett ökande antal områden i landet bor numera knappt några med svenskt eller ens nordiskt, europeiskt eller västligt ursprung överhuvudtaget. Och även om vänsterliberalerna i sin ideologiska blockering inte är förmögna att ta in det, så är dessa områden kvitton på hur hela Sverige kommer att gestalta sig i framtiden om den demografiska omdaningen tillåts fortsätta.

På motsvarande sätt är det, vare sig man vill kalla det för islamisering eller något annat, i kontrast till konspirationsteorierna om ryska påverkanskampanjer, ett väldokumenterat faktum att det svenska samhället anpassas alltmer efter islam och att denna invasiva religionsideologi upptar allt större plats i det offentliga rummet i vårt land.

Allt fler företeelser och värderingar som går på tvärs med västerländsk frihetlig demokrati och upplysning accepteras och försvaras om de är signerade med islam som avsändare. Samma krafter som tidigare slogs för det sekulära samhället mot kristendomens makt att styra över människorna står nu på barrikaderna för att implementera alltmer av muslimsk sharia i Sverige.

Länge redan har vi ägnat oss åt en långtgående undfallande självcensur där vi rensat det offentliga rummet på sådant som kan tänkas förarga muslimer – kristna kors och muhammedteckningar, luciafiranden och skolavslutningar i kyrkan, Pride-parader i invandrarförorter och så vidare. Det sker dels i ren självbevarelsedrift och välgrundad rädsla för det muslimska våldet och terrorn men dels också i en missriktad föreställning om att jordens två miljarder muslimer ska ses som en utsatt grupp och förtryckt minoritet, inte som medlemmar och sympatisörer i den internationella maktstruktur islam utgör.

Från informell till formell islamisering

Nu är vi i färd med att ta nästa steg – från det mer informella skuggkalifatets islamanpassning till det formella och lagfästa. På fullt allvar argumenterar politiker och opinionsbildare som utger sig för att vara demokrater för att Sverige ska införa muslimska hädelse- och blasfemilagar. Fatwor mot den som kritiserar islam vill man ge status som svensk lag med åtföljande straffrättslig påföljd.

Inget talar för att detta kommer att stanna vid ett förbud mot att bränna koraner, att om vi bara gör den inskränkningen i våra grundlagsfästa medborgerliga fri- och rättigheter så är muslimerna tacksamma och nöjda sedan. Tvärtom är det en signal om att Sveriges grundlagar är lovligt och åtkomligt byte, att hela vår västerländska frihetliga demokrati är up for grabs och att jihadistiskt våld och hot lönar sig.

Det är illa nog att man signalerar detta till muslimska länder och det så kallade muslimska civilsamhället i Sverige och runtom i världen i allmänhet. Än värre är att man specifikt också gör det till Erdogan i Turkiet. Paradoxen är att vi för att gå med i en militärallians som ska säkra våra demokratiska värden mot en auktoritär regim och halvdiktator – den ryska – inleder processen med att dagtinga med och sälja ut samma demokratiska värden gentemot en annan auktoritär regim och halvdiktator – den turkiska.

Att Turkiet är med i Nato visar att de vackra fraserna om alliansens syfte att försvara frihet och demokrati mestadels är kulisser och att man släpper in i princip vilka skurkstater som helst om det gagnar USA:s globala geopolitiska maktintressen. Det är visserligen inte unikt för Nato, utan ett signum för hur USA bedriver utrikespolitik generellt, men det borde få våra svenska politiker att fundera en gång till på om Natomedlemskap är rätt väg att gå, om det inte tar emot ideologiskt att binda upp sig till USA:s ofta rätt smutsiga militära aktiviteter runtom i världen, om det känns bekvämt att vara medlem i samma klubb som Turkiet och därtill inskränka våra medborgerliga fri- och rättigheter för det privilegiet.

Argumentationen kring varför vi måste förbjuda koranbränningar är spretig, tillkämpad och inkonsekvent. Man vänder ut och in på sig för att försöka framställa eftergiften gentemot auktoritär islam som något annat än det är. Somliga gör med djävulens logik till och med gällande att ett förbud mot att elda upp en egen i bokhandeln inköpt och medhavd koran inte är en inskränkning utan en utvidgning av våra medborgerliga fri- och rättigheter. Att elda upp en bok menar man är att hindra yttrandefriheten eftersom man förstör något som innehåller det tryckta ordet – men förstås bara om boken heter Koranen och det tryckta ordet är den muslimska trosbekännelsen.

De som hänvisar till den allmänna ordningen och rikets säkerhet kommer närmast pudelns kärna men utan att fullt ut vilja ta i den obekväma massan och analysera vari den består. Ingen ställer den självklara frågan varför det är just islams anhängare vars ordningsstörningar vi inte kan hantera, varför det går bra att bränna andra böcker, även förment heliga sådana, utan att det hotar rikets säkerhet, varför vi inte behövt ha den här diskussionen om att inskränka våra grundlagar tidigare.

Och, naturligtvis, hur rimligt det är att i stället för att stå emot ge vika för den muslimska hotbilden och det muslimska våldet i sådan utsträckning att vi till och med är beredda att ändra våra grundlagar, hörnstenarna i vår demokrati. Varför mobiliserar vi så resolut när vår demokrati hotas av det tidigare kommunistiska och nu post-sovjetiska Ryssland men öppnar våra gränser och hjälper likt quislingar själva till att montera ned vår demokrati inför hotet och den de facto pågående invasionen från den minst lika totalitära muslimska ideologin?

Hög tid att öppna ögonen

Är det inte, så som Åkesson påtalade redan för 15 år sedan och Churchill så tidigt som på 1940-talet, hög tid att göra upp med det naivt enögda synsättet på muslimer som utsatta flyktingar och på islam som deras medhavda variant av from kristendom, dags att öppna även det andra ögat och inse att asylmottagandet i själva verket antagit formen av ett invasivt övertagande av vårt land?

I kraft av sin numerär i Sverige, sitt miljardhövdade stöd i omvärlden och sin blinda tro på en totalitär våldsbejakande religionsideologi som är väsensskild från vår egen reformerade kristendom är man inte längre här för att anpassa sig till Sverige utan för att anpassa Sverige.

Lågt räknat bor det idag en miljon bekännande muslimer i Sverige. Med en fortsatt invandring i samma tempo och med samma profil som idag och ett lika högt barnafödande i den gruppen, kommer den siffran att ha fördubblats om bara ett par decennier. Om vi redan idag lever i rädslans och undfallenhetens skuggkalifat, redan nu är redo att införa delar av sharia i vår konstitution, hur kommer det då att se ut imorgon?

Det ryska hotet i all ära, det förtjänar att tas på allvar och det gör vi också till den grad att vi nu till och med ansökt om medlemskap i Nato. Men det största hotet mot vår frihet, demokrati och vårt sätt att leva i Sverige stavas fortfarande islam, även efter Putins invasion av Ukraina.

Det muslimska hotet eskalerar precis som det ryska men vårt sätt att hantera det företer inga likheter med vår mobilisering mot hotet från Ryssland. I stället för att försvara oss kapitulerar vi. Det finns ingen logik i att militärt rusta oss för att hindra ryssarna att ta något ifrån oss som vi redan gett bort till muslimerna.

LÄS ÄVEN: Exakt hur berikar islam vårt land, Tobias Billström?
LÄS ÄVEN: Rör inte min grundlag, Jonas Gardell