Hög tid att göra upp med sjukdomsursäkterna för pedofila brott

LEDARE I spåren av de många pedofilskandalerna kopplade till Centerpartiet har frågan om hur samhället ska se på och hantera personer med denna sexuella läggning och deras brottslighet fått ny aktualitet. Det är angeläget att nu göra upp med förlegade föreställningar om att pedofili är en sjukdom och att pedofiler som begår övergrepp mot barn ska betraktas som offer. Barn- och brottsofferperspektivet måste återupprättas.

Mellan 1944 och 1979 betraktades homosexualitet som en psykisk sjukdom. Dessförinnan var det ett brott. Homosexuella såg sjukdomsstämpeln som stigmatiserande och kämpade hårt för att avskaffa den. Det är hög tid att sjukdomsstämpeln avskaffas även för den pedofila sexuella läggningen, om än av andra skäl.

Lagar utgår från värderingar. Att homosexuella handlingar inte längre utgör ett lagbrott beror på att en majoritet av oss har tagit till sig den liberala värderingen att vad två (eller flera) vuxna människor gör sexuellt i samtycke inte angår någon annan än dem själva, även om lagen sätter vissa gränser för exempelvis våldsanvändning, oavsett samtycke getts eller inte.

Sjukdom och politik hör inte ihop

Vad som kliniskt klassas som sjukdom är däremot något vi i den upplysta delen av världen anser ska vara grundat i vetenskaplig medicinsk evidens, inte i politiskt tyckande. Man kan invända att det inte är någon skam att vara sjuk, så som de homosexuella indirekt signalerat i sin kamp att få bort diagnosen, men det är ändå lovvärt att rensa ut sådant som inte hör hemma i den medicinska disciplinen.

Det finns inga tungt vägande medicinska skäl att betrakta homosexualitet som en sjukdom. Exakt vad det beror på att någon blir homosexuell tvista de lärde kring. Sannolikt handlar det om en kombination av genetik, miljö och på marginalen även livsval i de fall det finns en dragning till båda könen. Det finns heller inte utifrån en liberal sexualmoral och människosyn några skäl att lagstifta mot homosexualitet.

När det gäller den pedofila sexuella läggningen anser en majoritet att handlingar bör vara förbjudna i lag. Det är till och med förbjudet att som pedofil få utlopp för sitt sexuella behov genom fiktion i form av pornografisk text och tecknad bild, något som vissa menar är att gå för långt då det inkräktar på yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Somliga menar också att många barn skulle skonas från övergrepp om pedofiler kunde få utlopp för sina sexuella drifter i fiktionens domäner. Andra försvarar inskränkningen med att också fiktiv barnporr är för anstötligt för att acceptera även om inget egentligt brottsoffer finns.

Barnporr i skyltfönstren

Bland liberaler och socialister är det hårdföra synsättet på pedofili relativt nytt. En bra bit in på 1970-talet såldes, framför allt tyskproducerad, barnpornografi öppet och lagligt i Sverige. I skyltfönstren på Klara Norra (”porra”) kyrkogata i Stockholm låg tidningar med namn som ”Kinder Liebe” jämte mer ordinära pornografiska alster. Och – för tydlighets skull – det rörde sig inte om några fiktiva skildringar i text och teckning utan om bilder på verkliga sexuella övergrepp mot små pojkar och flickor.

På högsta politiska nivå diskuterades i Sverige vid den här tiden också på fullt allvar att legalisera sex mellan barn och vuxna. Sexliberaler menade att det var i sin ordning och rentav vällovligt att föräldrar bjöd in sina barn att både titta på och delta när man hade sex.

Centerpartiet sticker ut

Idag vill nog de flesta liberaler, socialdemokrater och vänsterpartister glömma sitt förflutna i det här avseendet men inom HBTQ-rörelsen finns fortfarande de som umgås med sådant tankegods. Ett undantag är också Centerpartiet vars ungdomsförbund fortfarande vill ta bort lovlighetsgränsen och legalisera sex med barn.

En mer överseende attityd gentemot pedofili i HBTQ-miljöer går eventuellt att förklara med att HBTQ-personer generellt kan referera till känslan av att vara illa sedda av det heteronormativa majoritetssamhället. Detta kan också vara en bidragande orsak till att flera centerpartister med fötterna i HBTQ-kollektivet nu ertappats med nära umgänge med pedofiler och en mer apologetisk inställning till sådana jämfört med det allmänna rättsmedvetandet. Centern har också en historik av att vilja närma sig det muslimska civilsamhället inom vilket acceptansen för sex och äktenskap med barn är stor.

Vänsterliberal kriminalpolitik

Kriminalpolitiken i Sverige är sedan lång tid tillbaka starkt präglad av vänsterliberala och socialistiska idéer där gärningspersoner ska betraktas som offer för socioekonomiska och andra omständigheter. Det är ett synsätt som inbegriper även pedofiler.

De låses in i fängelse när de våldfört sig på barn men det görs motvilligt som en eftergift mot den som man menar reaktionära populasen som annars skulle löpa amok. Bakom murarna är det dock inte ett straff som ska avtjänas utan vård som ska erbjudas men utan krav på resultat som villkor för frisläppande.

Om pedofila brott ska tillskrivas en så allvarlig psykisk störning som vänsterliberalerna vill göra gällande borde de rimligen kräva att pedofiler som regel inte döms till fängelse utan till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Det gör man inte och skälet är att man innerst inne vet att pedofil sexuell läggning inte är något som kan behandlas bort och att de dömda i så fall aldrig skulle skriva ut. Hellre ser man därför att systemet med kravlös fuskvård i fängelsemiljö fortsätter.

För att kunna skriva fler analyser behöver vi ditt stöd! Fyll gärna i formuläret i slutet av artikeln för att stötta vår verksamhet!

Av liberal- och vänsterpolitiska skäl omhuldas fortfarande föreställningen att pedofili är en sjukdom. Samma krafter som kämpat för att lyfta ut alla sexuella läggningar som kan anses acceptabla från sjukdomens domäner har lika hårt kämpat för att lyfta in de läggningar som inte kan accepteras. Detta är inte bara inkonsekvent, det har också lett till katastrofala konsekvenser och personliga tragedier för mängder med barn.

Sexuella läggningar kan inte botas

Vi har övergett tanken på att homosexualitet är något som kan botas, vilket många föreställde sig var möjligt när läggningen klassades som en sjukdom. Det är möjligt att det i framtiden med modern genteknik blir möjligt att ändra en människas sexuella läggning i efterhand eller som blivande förälder välja den ena eller andra preferensen som en av många egenskaper för sitt barn. Men där är vi inte ännu. Vi måste acceptera den sexuella läggningen som något fast och oföränderligt.

Den hållningen är etablerad även i HBTQ-aktivistiska kretsar där man annars omfamnar sådana tankar som att kön endast är en social konstruktion och att en människa kan vara ”icke-binär” och ”genderfluid”.

Men när det kommer till pedofilen ställs allt på ända. Plötsligt har vi enligt gällande vänsterliberal doktrin att göra med en människa vars sexuella läggning fortfarande ska ses som en sjukdom och dessutom en som vi tror oss kunna bota. Detta trots att det saknas skäl att tro att den pedofila läggningen inte är lika hårdkodad som alla andra läggningar.

Man kan visserligen resonera kring upplevelser i tidig eller ung ålder som utlösande faktorer – exempelvis att som barn själv ha utsatts för övergrepp och kommit att präglas till det som det normala sexuella beteendet eller att i puberteten haft negativa upplevelser i den sexuella debuten som lett till att man inte vågar möta en vuxen människa sexuellt. Men det finns för den skull inget som säger att detta går att reversera senare, och man kan föra liknande resonemang kring faktorer som utlösande också för andra sexuella preferenser.

Psykologiskt kvacksalveri

Det är barnen som får ta konsekvenserna av att man utifrån en vänsterliberal politisk diskurs hållit fast vid en förlegad pseudovetenskaplig sjukdomsdiskurs för den pedofila sexuella läggningen som man förpassat till teoriernas skräphög för alla andra läggningar. Det har öppnat dörren till fångvården för charlataner som ägnar sig åt psykologiskt kvacksalveri.

På sådana falska auktoriteters försäkran om att den pedofil som genomgått deras avprogrammeringsprogram är kurerad släpps fångarne loss och återfaller i de flesta fall snabbt i nya pedofila brott. Trots att det utifrån tillgänglig statistik idag torde vara mer än uppenbart att pedofiler inte går att bota eller ens förmås avhålla sig från brott, fortsätter geschäftet och barnen offras på grund av cynisk politisk prestige. Det är inte det enda politikområde där vänsterliberaler vederlagts men ändå driver sin diskurs in absurdum, men ett av de mer vederstyggliga.

“Människan bakom” pedofila brott är en pedofil brottsling

När centerpartisten Christer Yrjas försvarar sitt nära umgänge med dömda pedofiler med att ”man måste se människan bakom” så har han inte fel i sak. Problemet är i stället att Yrjas ser något annat som han själv vill se. Den verkliga människan är den som våldtagit barnen, den som genom att konsumera barnpornografi håller igång en kommers kring sexuella övergrepp mot barn.

Men Yrjas talar inte i ett vacuum. Hans synsätt är det som upprätthålls inom stora delar av det vänsterliberala etablissemanget, en avgrund ifrån hur den vanlige medborgaren betraktar pedofilen. Särskilt stötande blir det när företrädare för organisationer som Rädda Barnen, vars uppdrag det är att skydda barn från våld och övergrepp, utgjuter sina sympatier för pedofilerna och vädjar till oss att tycka synd om dem. Läs och förskräcks exempelvis av denna artikel publicerad i Aftonbladet och författad av terapeuten Börje Svensson på Rädda Barnen som även anförtrotts uppdraget att omvända pedofiler på Norrtäljeanstalten.

Inga pedofiler på våra gator

Det finns förstås grader i helvetet bland de pedofiler som begår övergrepp mot barn. Det finns de som tar livet av sig på grund av ångest över vad de har gjort men också de som helt saknar samvete. För det våldtagna barnet spelar det dock mindre roll hur gärningsmannen ser på sig själv och det han gör, om han ångrar sig efteråt eller inte.

Detta bör även vara egalt för samhället. Det måste bli ett slut på att se pedofiler som offer för en sjukdom, slut på att i strid med vetenskaplig evidens inbilla sig att pedofiler kan botas från sin sexuella läggning och slut på att släppa tillbaka dem obevakade ut i det öppna samhället. Det finns inget utrymme för att kompromissa med barnens rätt till skydd mot övergrepp med argument om att den dömde pedofilen också är en människa.

”Inga pedofiler på våra gator” måste vara parollen. Om de inte ska sitta i fängelse på livstid måste vi ordna med andra bevakade boendeformer när de avtjänat sina straff, miljöer där inga barn finns och med begränsad tillgång till Internet. Kemisk kastrering och fotboja bör bli obligatoriskt och ett offentligt register av det slag som finns i andra länder upprättas där oroliga föräldrar kan kontrollera hur långt ifrån de platser där deras barn vistas närmaste dömda pedofil finns.

Fängelse bara en del av straffet

En annan vänsterliberal tanke vi behöver göra upp med är den om att en person som suttit av sitt fängelsestraff alltid har sonat sitt brott och ska välkomnas tillbaka in i samhället med öppna armar och ges syndernas förlåtelse. Detta är inget som har förankring i folkdjupet och det allmänna rättsmedvetandet. Vissa brott är lättare att förlåta än andra, somliga kan aldrig förlåtas.

Om centerpartisterna Fredrick Federley och Christer Yrjas vill förlåta barnvåldtäktsmän och ha nära relationer med sådana är det upp till dem. Men det är lika mycket upp till oss andra att finna detta stötande och dra tillbaka vårt förtroende för dem som politiker. Om Annie Lööf vill acceptera att Centerpartiets ungdomsförbund vill legalisera sex med barn är det upp till henne. Men det är lika mycket upp till oss att i så fall rösta på ett annat parti.