LEDARE • ”Wollt ihr den totalen krieg?” – vill ni ha det totala kriget – frågar Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels den stora skara åhörare som den 18 oktober 1943 vallfärdat till Sportpalatset i Berlin för att höra hans även radiosända två timmar långa tal till nationen syftande till att hetsa det tyska folket till fortsatt världskrig. Svaret blir ett rungande ”Jaa!” åtföljt av jubel och applåder.

Hitler-Tysklands krigslycka har vänt, inte minst efter totalfiaskot med Operation Barbarossa att erövra Ryssland, men att kapitulera eller förhandla med De Allierade är inte ett alternativ. Här ska krigas tills den sista soldaten stupat för Das Vaterland och sten inte lämnats på sten.

Det finns förstås stora såväl kvalitets- som gradskillnader mellan Goebbels krigshets för 80 år sedan och när Sveriges överbefälhavare Micael Bydén och minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin (M) på årets upplaga av konferensen Folk och försvar i Sälen för några dagar sedan gjorde klart för svenska folket att vi gör bäst i att förbereda oss för krig och statsminister Ulf Kristersson (M) strax efter bekräftade att så ligger det till. Men det finns också skrämmande likheter.

Att bedriva proxy-krig mot Ryssland i Ukraina går inte så jättebra för Nato. Mycket pekar på att man kommer att tvingas till förhandlingsbordet och avträda delar av det ukrainska territoriet eller, om styrkeförhållandena skiftar än mer till Rysslands favör, kapitulera och låta Ukraina upphöra som suverän stat och bli den första fullt ut delstaten i det nya Sovjetunionen som är Putins ambition att bygga.

Men det finns såklart ett annat alternativ: det totala kriget.

Intrigerat i Ukraina i ett decennium

I åtminstone ett decennium har mäktiga krafter i väst – Nato, USA, EU –  investerat ett enormt arbete i Ukraina för att i geopolitisk maktkamp flytta fram frontlinjen mot Ryssland. Man hade mer än ett finger med i spelet när den Rysslandsvänliga Janukovytj-regeringen under kuppliknande former i februari 2014 avsattes och ersattes av en västvänlig dito.

Det ledde till att den inre splittringen och polariseringen eskalerade och så småningom till lågskaligt inbördeskrig mellan det nu västtrogna Kiev och de fortfarande ryssvänliga och i hög grad också rysktalande provinserna i öst. I det här skedet bedrev både Nato och Ryssland ett proxy-krig i östra Ukraina.

Det som sedan hände var att Putin kände sig så provocerad och hotad av trycket från väst att han i februari 2022 beslöt att växla upp från proxy-krig till öppet krig och helt sonika och fullskaligt invaderade östra Ukraina. Även om Putin får ta på sig den största skulden för de många människoliv, den materiella förödelse och de flyktingströmmar som denna invasion medfört, så går inte västvärlden fri från kritik och ansvar.

En halv miljon döda och skadade

Man visste att det fanns en gräns för hur långt den ryske despoten kunde provoceras innan det skulle smälla. Ändå fortsatte man, och mycket talar tyvärr för att detta cyniskt var vad man ville åstadkomma. Det är ett känt knep i en personkonflikt att provocera någon man vet är hetlevrad till att tappa fattningen och börja slå för att själv framstå som den resonable av kontrahenterna och ikläda motparten den onda skurkrollen. Det fungerar på världsledare också.

Den prestigevinsten har det ukrainska folket fått betala dyrt för. Det såg man och ser fortfarande i västs högkvarter som rimlig collateral damage. Putin är förstås inte bättre i det avseendet, tvärtom. Medan cirka 70 000 ukrainare fått sätta livet till i kriget har hela 120 000 ryssar dött. Siffrorna för antal skadade har samma slagsida; 120 000 ukrainare jämfört med 180 000 ryssar.

Det är ofattbara siffror i en värld som ska föreställa vara civiliserad. De är än mer ofattbara i beaktande av att detta är ett krig som aldrig borde ha behövt utkämpas. Och blodbesudlade händer finns alltså på bägge sidor, bildligt talat – för bokstavligt har de herrar som regisserat det här blodbadet inte varit i närheten av fronten, det är undersåtarna som skickas ut som kanonföda.

Från proxy-krig till öppet krig?

Och än mer ofattbart onödigt skulle det vara om nu också Nato bestämmer sig för att gå från proxy-krig till öppet och fullskaligt krig mot Ryssland. Goebbelska brösttoner från regeringen och ÖB lär inte förslå för att legitimera att det totala kriget är ett faktum, när Putin tagit Gotland, Stockholm ligger i ruiner, tusentals svenskar skjutits och bombats till slamsor och slag utkämpas på Sveriges gator mellan Nato-styrkor och ryska trupper.

När Bydén, Bohlin och Kristersson varnar för att det som hände i Ukraina också kan hända i Sverige ägnar man sig åt halvkväden om ens det. Man låter påskina att Putin plötsligt bara skulle få för sig att invadera Sverige. Det är extremt osannolikt, och det vet de här tre herrarna liksom varje påläst militär analytiker. Ändå skrämmer man svenska folket med den hotbilden och skruvar nu upp retoriken till att en sådan invasion skulle stå för dörren.

Förklaringen är att man i USA och Nato har ledsnat på att Sverige inte som de flesta andra länder fallit till föga och rättat in sig i det Nato-federalistiska ledet. I kampen mot Ryssland och Putin vill man ha full tillgång till det svenska territoriet. Exakt vilka påtryckningsmedel man bakom kulisserna begagnat sig av för att så snabbt lyckats få Sverige att kovända i frågan om Natomedlemskap får vi vanliga svenskar kanske aldrig veta. Sådant brukar vara strängt hemligstämplat med hänvisning till rikets säkerhet och förhållandet till främmande makt.

Logiken i retoriken haltar

Vad de flesta av oss kritiskt tänkande svenskar kan se är dock att logiken i den offentliga retoriken inte håller, att det inte bara kan vara vad som sägs i den politiska propagandan som fått våra makthavare att hastigt byta fot och dessutom köra över svenska folket i ett beslut som det rimligen borde ha folkomröstats om, utan att här också ligger minst en hund begraven.

Det hävdas 1) att säkerhetshotet mot Sverige har ökat genom Putins aggression mot Ukraina och 2) att säkerhetshotet mot Sverige från Putin kan reduceras i motsvarande utsträckning om vi går med i Nato. Det finns flera problem med det resonemanget.

Sverige är i princip redan med i Nato. Att det saknas en namnteckning från Erdogan förändrar ingenting i sak utan är bara en ren formalitet. Allt militärt logistiskt och praktiskt är redan på plats. Skulle Putin anfalla idag möter han exakt samma militära motstånd som när alla dokument är påskrivna.

Budskapet från regeringen och ÖB på Folk och försvar borde därför snarare ha varit ett lugnande sådant om att hotet från Putin nu, om inte helt är avvärjt, ändå har minskat till samma nivå som tidigare. Natovännerna har ju envetet försäkrat oss om att den ryske despoten aldrig skulle våga anfalla ett Natoland.

Men i stället får vi alltså höra att hotet har ökat och det så mycket att kriget nu ”är runt hörnet”, att alla svenskar måste ”göra sig redo” och ”ned till individnivå mentalt förbereda sig” för krig, att läget är allvarligare än någonsin och att det som nu händer i Ukraina också kan hända i Sverige här och nu.

Det finns inget i signalerna från Ryssland som ger skäl att göra någon annan bedömning av hotet mot Sverige idag jämfört med februari 2022 när Putin invaderade Ukraina. Det är exakt detsamma idag som då, det vill säga på en eventuellt något förhöjd nivå jämfört med innan invasionen. Förklaringen till den kraftigt ökade hotbilden måste således sökas annorstädes – hos Nato och i Sveriges Natomedlemskap.

Bara ett scenario där Putin invaderar Sverige

Putins dröm och målsättning är ett nytt Sovjetunionen. Där ingår inte Sverige. Det enda plausibla scenario där Ryssland anfaller oss är om Nato växlar upp till öppet och fullskaligt krig mot Ryssland och vi i Sverige i egenskap av Natomedlem upplåter vårt territorium till mot Ryssland stridande Natostyrkor. Då ökar risken från nära noll till nära hundra.

I motsats till noll signaler från Putin att attackera västerut har det kommit flera oroande dito från USA och Nato om att man faktiskt umgås med tanken att tåga mot Ryssland i tron att lyckas där Napoleon, Karl XII och Hitler misslyckades. Och kan vi vanliga dödliga utläsa dylikt så vet vår regering och överbefälhavare naturligtvis mer.

Om Nato-planer på att ta Ryssland och avsätta Putin ligger i korten så ökar naturligtvis krigshotet för oss i Sverige. Hemlig information om detta skulle förklara varför Bydén, Bohlin och Kristersson skruvar upp hotretoriken från latent förhöjd till akut överhängande. Det innebär samtidigt att det är Nato och Sveriges regering som bestämmer om vi ska bli invaderade av Ryssland eller inte.

Neutralitet och alliansfrihet kan vara det säkraste

Det säkerhetspolitiskt självklara, om man i Rosenbad tror eller vet att Nato överväger eller står i begrepp att starta det totala kriget, vore att dra tillbaka Sveriges Natoansökan och omedelbart avbryta allt samarbete med militäralliansen, även det som vi haft länge och som ligger utanför Natomedlemskapet. Inte ens Hitler invaderade det neutrala Sverige och det var ändå en avsevärt värre galning än Putin.

Det finns inga absoluta garantier för att vi kan hålla Sverige utanför ett tredje världskrig som Nato startar, men chanserna är ändå störst om vi står alliansfria och deklarerar att vi inte vill ha någon aktiv del i detta och heller inte sanktionerar det. I beaktande av att skillnaden mellan att vara med i Nato och att vara med i EU alltmer suddats ut, kan Sverige i den situationen också behöva pausa EU-medlemskapet.

Skillnad på försvarsallians och världskrigsallians

Om det politiska etablissemanget i Sverige känner till planer på en Natoinvasion av Ryssland, ser en sådan som legitim och tycker att vi ska delta i den, då måste man berätta det för svenska folket. Det är en sak att gå med i försvarsalliansen Nato för att stärka Sveriges säkerhet genom att visa för Putin att vi har full internationell uppbackning om han bara nyckfullt skulle få för sig att vilja norpa åt sig vårt land. Det är en helt annan sak att gå med i världskrigsalliansen Nato och närmast utplåna Sveriges säkerhet genom att inte ge Putin något annat val än att anfalla oss.

Blir det nästa retoriska steg efter uppmaningen att förbereda oss för krig, att regeringen och ÖB talar om för oss att ”vi har ett ansvar” att gå i krig mot Putin, ”för att försvara världsfreden och demokratin” som det brukar låta när USA och Nato invaderar länder runtom i världen, Korea, Vietnam, Laos och Kambodja, Jugoslavien, Nicaragua, Irak, Afghanistan, Libyen och så vidare. Listan på länder där man hand i hand med CIA har avsatt och tillsatt regimer är ännu längre. Det är krig och interventioner där man i många fall svårligen kan säga att man varit the good guys.

Sverige har deltagit i flera av dessa Nato-initierade militära tveksamheter där de verkliga motiven bakom de tjusiga fraserna oftare än inte varit geopolitiskt maktrelaterade i kontrast till vårt deltagande i FN:s fredsbevarande styrkor och insatser. Men det har varit på behörigt avstånd från vårt eget territorium, intermittent och mot relativt svaga kontrahenter. Det går inte att jämföra med att på hemmaplan delta i ett fullskaligt världskrig mot en av världens mest välutrustade militärmakter. Eller flera om exempelvis Kina och/eller Iran skulle ansluta sig till Ryssland.

Försvarsförmåga och försvarsvilja

Sedan har vi det där med försvarsförmågan och försvarsviljan. Även om smärre förstärkningar har skett i närtid så är Sveriges försvar efter decennier av nedmontering i ett bedrövligt skick. Fortfarande gäller i stort sett bedömningen att vi inte kan försvara merparten av vårt territorium överhuvudtaget och resten i högst en vecka.

Nu har regeringen och oppositionen gjort en carte blanche-överenskommelse där vi ska kunna låna obegränsat antal tiotals miljarder kronor för att få fason på försvaret. Men även med oändliga resurser är det inget som görs i en handvändning. När vi samma dag får veta att svensk sjukvård står inför ett stålbad av nedskärningar, vi har en extremt vanskött energiförsörjning och en lång rad andra gapande hål i välfärden, är frågan vad vi ska prioritera: laga dessa eller gå i krig mot Ryssland.

I kölvattnet av uppmaningen på Folk och försvar att göra oss stridsberedda har frågan också aktualiserats hur många av oss det är som vill slåss och eventuellt offra våra liv om ryssen kommer och hur många som inte är beredda att göra det.

Ovan nämnde Bohlin hamnade strax efter sitt första utspel i blåsväder för att han uppmärksammade att Sverige kravlöst delat ut medborgarskap till åtminstone en miljonhövdad skara människor som på goda grunder kan antas ha sin lojalitet någon annanstans än här. Inte hos Putin men väl i sitt forna hemland, och som om Sverige invaderas kommer att sätta sig i säkerhet där.

Från den politiska vänsterkanten har det kommit besked om att man minsann inte tänker försvara ett land som styrs av Sverigedemokrater. Från nationalistiskt håll har det i stället hetat att man inte tänker spilla sitt blågula blod för ett land som till stora delar nu mer liknar Somalia, Afghanistan och Syrien än vårt gamla fädernesland, utan lämna Sverige fortare än kvickt.

Till dem ska läggas alla vi andra skotträdda fredsskadade svenskar som bara sett krig på NetFlix, i likhet med herr Bohlin inte gjort lumpen och har lika med noll förutsättningar att ge den militärt välutbildade och lika välmotiverade ryska björnen på pälsen. Men visst, vi kan ju huka och ducka i de sönderbombade ruiner som återstår av vår mysiga bostadsrätt och låta amerikanerna från Nato göra jobbet.

Svenska folket måste få veta och bestämma

Om syftet med att ansluta Sverige till Nato är att dra in oss i krig och inte att skydda oss mot krig, vore det klädsamt om Bydén, Bohlin, Kristersson et consortes upphörde med sina halvkväden, inte bara sade A utan också B. Ännu är det inte för sent att avbryta Natoprocessen. Det var illa nog att svenskarna kördes över i det beslutet. Ett ord med i laget om huruvida vi vill vara med i det totala kriget är det minsta man kan begära. Man kan misstänka att svaret på den frågan inte riktigt blir det rungande enhälliga ”Jaa!” som Goebbels fick när det senast begav sig.