Förtalsdomen mot Samnytt hör inte hemma i en demokrati

På landets vänsterorienterade medieredaktioner har det i dagarna korkats upp klimatkompenserad champagne-ersättning i glädjeyra över att ansvarige utgivaren för deras argaste ideologiska konkurrent Samnytt fällts för förtal. Om man förmått höja sig över impulsen till skadeglädje från reptilhjärnan hade man kanske insett att en gravöl över den granskande journalistikens lawfare-död vore rimligare.

För ett år sedan skrev vi en granskande artikel om DN-journalisten Saeed Alnahhal. Vi nagelfor hans resa till Sverige med illegala människosmugglare över Medelhavet och vidare genom en lång rad säkra länder i Europa hela vägen upp till Sverige. Vi uppmärksammade också ett antal kontroversiella uttalanden som Alnahhal fällt.

Alnahhal har fått toppjobb på landets två största dagstidningar, SvD och DN, med vad många har uppfattat som bristfällig bakgrundskontroll. Han har bland annat beskrivit livet som ”en oas” i hemstaden Yabroud under Al Nusrafrontens bestialiska terrorvälde och hur han flydde först när de syriska regeringsstyrkorna återtog kontrollen av staden. Han har också deklarerat att han sympatiserar med upproret i Syrien, i vilket flera terrormiliser deltagit.

Samnytt ställde frågor – fick inga svar

Vi fångade upp och rekapitulerade de frågor om Alnahhal som rests ute i stugorna: Finns det fog för de misstankar som han genom dessa uttalanden väckt bland medborgarna om sympatier med jihadism? Hur kunde han leva som i ”en oas” och verka som journalist i en stad ockuperad av terrorister som halshugger oliktänkande och bränner dem levande i burar?

Vi riktade förstås också frågorna direkt till Alnahhal som tyvärr valt att såväl före som efter publiceringen vägra besvara eller kommentera dem. I stället gick han till domstol för att få de för honom obekväma frågorna avpublicerade.

Tusentals offer för islamistisk terrorism i Europa

Artikeln Om Alnahhal är i likhet med många andra skriven i skenet av den våldsbejakande islamism som drabbat Europa de senaste decennierna med tusentals döda och skadade i terrordåd och mängder med radikaliserade individer som rest för att ansluta sig till IS och återvänt vapentränade.

Trygghet och säkerhet har ryckts undan och ersatts med otrygghet och osäkerhet. Rita en skäggig rondelhund och du tvingas leva resten av ditt liv som ett jagat djur. Oron bränner hos många: blir jag eller kanske mina barn terrorns nästa offer? Att ur olika synvinklar bevaka det nya Sverige och Europa där detta är en realitet utgör en del av Samnytts kärnuppdrag.

Osmaklig rasismsmetning

I vänstermedia drivs tesen att Samnytt hänger ut journalister som Alnahhal bara därför att de inte är svenskar. Om de som osmakligt hävdar detta satte foten utanför sin mediala vänsterbubbla skulle de veta att andelen pursvenska journalister vi kritiskt uppmärksammat är väsentligt större.

I Aftonbladet tillskriver sig Eric Rosén ett ’vithetsprivilegium’ och tror sig veta att ’rasifierade’ journalister som Alnahhal relativt honom själv har en betydligt svårare yrkestillvaro i vårt av strukturell rasism förment genomsyrade samhälle med otäcka medier som Samnytt. Rosén verkar ha missat vår artikel där vi granskar hans dyra mediefiasko Politism, ett försök att på vänsterkanten kopiera medier som Samnytts framgångskoncept.

Tingsrätten gör en liknande identitetspolitisk analys. Man skriver:

Med särskilt beaktande av att Saeed Alnahhal kommit till Sverige som flykting från Syrien, samt är verksam journalist och då bland annat rapporterar kring frågor som rör migration och integration, anser tingsrätten att uppgifterna varit ägnade att utsätta honom för andras missaktning.

Det rätten i klartext säger är att likhet inför lagen inte ska råda. Om du kommit som migrant till Sverige och profilerat dig som liberal i invandringsfrågor ska du anses höjd över varje misstanke och vara fredad från sådan journalistisk granskning som vi andra måste tåla.

En privilegierad journalist

Objektivt är Alnahhal privilegierad. Bara att få komma till Sverige från ett krigshärjat land och få vårt ordnade samhälles fulla uppställning är ett privilegium. Direkt från Syrien har Alnahhal dessutom fått kliva in på redaktioner som andra journalister kan arbeta ett helt yrkesliv utan att få tillträde till. Flera andra medier har ställt sina plattformar till Alnahhals förfogande för okritiska solskens- och snyftartiklar.

Innan Samnytts granskning har det inte varit något annat än silkesvantar och röda mattan för Alnahhal. Själv har han spytt galla över bland annat Sverigedemokraterna. När han så vid ett enda tillfälle blir föremål för en kritisk granskning upplever han sig kränkt.

För den som länge varit bortskämd kan det förstås kännas ovant om någon behandlar dig som alla andra. Men en domstol bör kunna se mer nyktert och objektivt på situationen. Varför han på grund än sin utländska härkomst ovanpå alla andra privilegier också ska ges det att slippa granskas trotsar logik och etik. Det är närmast en rasistisk tankefigur och kritiken skulle inte låta vänta på sig om rättens resonemang gällt etniskt svenska journalister.

Sanningen får inte rapporteras

Journalistförbundets tidning Journalisten uppmärksammar domen och att tingsrätten inte tyckt sig behöva utreda huruvida Samnytts uppgifter varit sanna eller om det funnits skälig grund att anta det. Rätten anser alltså att det varit oförsvarligt att lämna uppgifterna även om de är helt korrekta.

Man kan tycka att någon på tidningen borde ha reagerat på att inte ens sanningar om personer samröre med islamistiska terrororganisationer är tillåtna att rapportera om. Men kanske ser man det inte som ett problem så länge det är fortsatt fritt fram att sprida uppgifter om journalister som undertecknad och slira på sanningen i detta värv.

”Det finns goda skäl att försvara mycket vida publicistiska ramar” skriver Eric Rosén i Aftonbladet och säger sig förespråka en ordning där Medieombudsmannen (MO) är den instans man ska vända sig till om man upplever sig kränkt i media. Men det får finnas gränser menar han: ”högerradikala blaskor” som Samnytt kan klämmas åt med lagboken så att de skräms till insikt om att vissa företeelser granskar vi inte i Sverige.

Journalistiska frågor är inte förtalspåståenden

Rubriken och en mening i ingressen i den aktuella artikeln har nu i första juridiska instans bedömts utgöra förtal. Vi kommer förstås att överklaga. Frågor är inte förtalspåståenden och måste få ställas. Mer konkret:

Ordet “misstänkt” i rubriken syftar på de misstankar som Alnahhals uttalanden väckt hos allmänheten, inte att han i juridisk mening skulle vara misstänkt för brott. Meningen i ingressen om “åtnjutande av beskydd och gunst” ska inte tolkas som ett påstående om att Alnahhal haft direkt samröre med terrorister, utan som en allmän frågeställning kring hur han i sitt arbete som journalist försäkrat sig om att inte ådra sig de ockuperande terrorstyrkornas misshag och straff.

I motsats till skadeglad vänstermedia finner juridikprofessor Mårten Schultz domslutet bekymmersamt ur tryckfrihetssynpunkt. JK som med exklusivitet får väcka allmänt åtal i tryckfrihetsmål har också tidigare avvisat Alnahhals klagan. Juryn och två av tingsrättens tre ledamöter som dömt i det enskilda målet är partipolitiskt tillsatta lekmän. Det är svårt att få en opartisk rättegång under sådana förhållanden.

Skulle den fällande domen stå sig i högre instans blir det en mörk dag för pressfriheten. Domstolar som straffar oliktänkande journalister är något vi förknippar med vänsterdiktaturer som Kina och Eritrea, inte med västliga demokratier.