LEDARE Det sägs att sanningen är krigets första offer och det har erfarenhetsmässigt visat sig stämma för alla sorters inblandade parter – totalitära diktaturer, halvdiktaturer som Ryssland såväl som demokratier som USA eller Sverige. Varje medborgare ska förmås att konformt sluta upp på den sida på vilken landets regim ställt sig i den aktuella konflikten. Kontrasten blir förstås mest dramatisk i länder som i fredstid har ett pluralistiskt politiskt system och medielandskap där man får ha olika åsikter, läsa vilka medier man vill och nationalism och patriotism i vanliga fall anses suspekt.

Det är inte en balanserad bild eller analys av kriget mellan Ryssland och Ukraina som kablas ut i västmedia. Det vi får oss till livs är något av en inverterad spegelbild av den som medierna i Ryssland matar det ryska folket med – ensidig, nyansfattig och propagandistisk.

Detta motiveras med att man anser det uppenbart vem som har rätt respektive fel och är ond respektive god i konflikten. Det skaver icke desto mindre mot den princip om konsekvensneutralitet som ska känneteckna god nyhetsjournalistik, i synnerhet i skenet av att Ryssland-Ukraina-kriget inte är det första bevakningsområde som hanteras på det här sättet och sannolikt inte blir det sista. Svartvitt förenklade bilder av krig och konflikter är dessutom dåliga utgångspunkter för läkeprocesser mot fred och samförstånd.

Ett paradigmskifte

När man i väst nu även imiterar den i diktaturens värld beprövade metoden att på ideologisk grund blockera tillgången till ryska medier är det verkligt bekymmersamt ur demokratisk synpunkt och för konfliktförståelse, även om inte heller detta är alldeles jungfrulig mark – cancel-kultur, deplattformering och andra metoder för att tysta publicister och andra röster i den offentliga debatten har vi levt med ett tag.

Ändå är det något av ett paradigmskifte att en överstatlig myndighet, Europeiska rådet, skickar ut ett påbud till alla medlemsländer att blockera ett tredje lands medier, att regeringarna blint åtlyder uppmaningen och via myndighetsväsendet – i Sverige Post och telestyrelsen (PTS) – skickar den vidare till IT-leverantörerna som likaledes mekaniskt gör som de blivit tillsagda utan att ens informera sina kunder om det.

Varken på EU-nivå eller i de enskilda länderna har det gjorts någon prövning värd namnet av huruvida det är förenligt med demokratiska principer eller ens lagligt att vidta sådana åtgärder. PTS menar att varje blixtbeslut som EU-rådet fattar skapar ett undantag som sätter svensk lag ur spel och omedelbart måste följas, vilket i så fall torde vara en nyhet för de flesta svenskar. Beroende på hur det finstilta är formulerat, skulle det också kunna handla om avtalsbrott mellan Internet-leverantörerna och deras kunder.

Msm-medias omvärldsbevakning inte att lita på

Som omvärldsbevakande journalist på en oberoende socialkonservativ tidning som Samnytt kan jag inte förlita mig på det vänsterliberala mediaetablissemangets nyhetsrapportering. Den har beträffande konsekvensneutralitet, pressetik och journalistisk yrkesheder varit under all kritik när det gäller Ungern, Polen, USA, Italien, Brasilien med flera länder där värdekonservativa politiska aktörer röstats fram till makten.

Även bevakningen av Ryssland har lämnat mycket i övrigt att önska. Den har, utöver vad den har gemensamt med nyss nämnda länder, också varit belastad av konspirationsteorier om påverkanskampanjer där syftet är att delegitimera vänsterliberala politiska nederlag och ge någon annan skulden för samma ideologiska falangs politiska misslyckanden.

Trump i Vita huset, ja till Brexit, SD:s valframgångar i Sverige och nu senast ”Putin-priser” på bensin och diesel. Endast fantasin sätter hos det vänsterliberala etablissemanget gränser för vad man kan vältra över skulden för på den ryske presidenten och nu påpassligt egennyttigt slå mynt av ukrainarnas lidande.

Blockering hindrar journalister att göra sitt jobb

Även om det naturligtvis inte heller går att lita på vad ryska medier rapporterar, i synnerhet inte när det gäller invasionen av Ukraina, så är det en plikt och ett uppdrag för journalister i väst att informera sig om vad som kablas ut i RT och Sputnik och att med ett kritiskt granskande perspektiv förmedla detta till medborgarna i Europa.

Det borde vara en självklarhet att man som publicist i en demokrati inte genom den styrande regimens tekniska censur ska berövas den möjligheten. Lika självklart borde det vara att medborgarna själva ska kunna informera sig om vad som sägs i ryska medier och kunna gå direkt till källan i stället för att behöva förlita sig på andrahandsuppgifter i västmedier som dessvärre ofta visat sig vara långt ifrån korrekta och fullständiga.

Vad vill man dölja för medborgarna?

Enligt opinionsundersökningar stödjer en majoritet av befolkningen i Ryssland invasionen och Putins inhemska popularitet uppges till och med ha ökat de senaste veckorna. Det är siffror man får ta med en nypa salt men om de bara är i närheten av att stämma är det ett kvitto på vad man kan åstadkomma med mediepropaganda. Eller så vet ryssarna något som vi i väst inte får veta – blockering av media skapar ovisshet och sår tvivel som utgör grogrund för spekulationer.

Kanske är huvudförklaringen till blockeringen av RT och Sputnik att man i Bryssel och Rosenbad är oroade över att EU-medborgarna ska börja dra paralleller av att se de ryska mediernas rapportering och inse att statskontrollerade och regimlojala medier manipulerar även oss, att skillnaden i hur slipstenen dras inte är så stor mellan ryska och svenska mediehus, bara åt vilket politiskt håll den dras.

Många frågor som varken ställs eller besvaras

Det har skett många militära interventioner i modern tid som man kan hysa folkrättsliga betänkligheter mot. Även Sverige har deltagit i sådana, noterbart USA:s/Natos invasioner av Afghanistan, Irak och Libyen. Aldrig tidigare har sådana invändningar – hur fördömande de än varit och hur mycket död, lidande och annat den intervenerande parten åsamkat den intervenerade – legitimerat den här sortens censuråtgärder – inte i den demokratiska delen av världen, däremot har de varit legio i kommunistiska diktaturer.

Varför sker detta nu, i just denna konflikt efter bara en vecka när andra krig kunnat pågå i år eller decennier utan att sådana åtgärder vidtagits? Vem tjänar på detta politiskt, ekonomiskt, strategiskt? Är tiden bara mogen för det vänsterliberala etablissemanget att ta nästa steg i nedmonteringen och omdefinieringen av demokratin eller är det något mer i görningen?

Insåg de krafter i väst som hjälpte till att störta den förra mer Rysslandstillvända regimen i Ukraina och banade väg för den nuvarande mer EU-vänligt sinnade att det som nu sker var en sannolik händelseutveckling? Var det något man rentav cyniskt hoppades på, försökte provocera fram? Och vad såg man i så fall i korten därnäst – en palatskupp i Kreml? Laborerar man kanske med fullt världskrig som scenario?

Många politiska aktörer exploaterar nu i stort och smått, nationellt och internationellt, kriget i Ukraina för sina egna särintressen. Lika många frågor lämnas samtidigt obesvarade om de överhuvudtaget ställs. I stället kringskärs medborgarnas fri- och rättigheter och tillgång till information. Att Putin inte vill att det ryska folket ska få veta vad som sägs om kriget i väst följer den totalitära regimens formulär 1A. Men att makthavarna i väst med omvända förtecken gör likadant och går i land med det utan nästan något motstånd, det borde mana till analys men verkar inte göra det.

Judarna igår, ryssar idag

Även andra diskutabla sanktioner har vidtagits sedan Ryssland gick in i Ukraina, åtgärder som drabbar enskilda ryssar på grund av deras nationalitet och etnicitet snarare än att de skulle ha något med kriget att göra. Det är en obehaglig tendens. Demoniseringen av ryssar som folkgrupp har pågått i ett antal år med tunga vänsterliberala aktörer inom media och politik som pådrivande krafter.

Den börjar alltmer likna det judar tidigare utsatts för i Europa, och fortsätter hetsen kan regelrätta kristallnätter riktade mot ryska näringsidkare inte uteslutas. Facebook har redan undantagit ryssar från sitt förbud mot hets mot folkgrupp.

Vi på den massinvandringskritiska kanten anklagas ofta från vänsterliberalt håll för att peka ut och skuldbelägga grupper, exempelvis muslimer eller invandrare, men är sällan i närheten av att göra det på så här lösa grunder. När vi gör det har det alltid sin grund i någon konkret problematik, exempelvis med religionen islam, överrepresentation i brott och bidragsberoende, kulturkrockar eller överbelastning av välfärdssystem och så vidare – inte bara därför att man råkar vara ryss.

Som iakttagare har man de senaste veckorna tätare än tidigare fått klia sig i ögonen och nypa sig i armen för att försäkra sig om att man sett, hört och läst rätt när det gäller hur ryssar förklarats fredlösa och fritt villebråd. Med Internet-blockering av nordkoreansk modell slås bräckjärnet än djupare och mer generellt in i demokratins kärna.

Den demokratiska ryggraden prövas

Det är i tider som dessa som den demokratiska ryggraden prövas – består den av hårt ben eller mjukt gummi? Gäller skrivningarna i våra grundlagar även när det kostar på eller är de bara tjusiga fraser och staffage man som makthavare kan dagtinga med lite som man vill?

Under covid-pandemin har vi fått erfara en lång rad inskränkningar i de medborgerliga fri och rättigheterna – mötesfriheten, näringsfriheten, yttrande- och åsiktsfriheten, tryckfriheten, arbetsrätten, den medicinska behandlingsfriheten och så vidare. Vi har också sett en ändamålsglidning där myndigheterna börjat stoppa obekväma folkliga manifestationer med corona-restriktionerna som förevändning. Det har skett en tillvänjning som ger utrymme för än mer långtgående ingripanden från makthavarna framgent.

Vad skulle hända om en svensk tidning nu började rapportera Rysslandsvänligt – skulle den svenska pressfriheten respekteras eller skulle en sådan tidning också blockeras av Internet-leverantörerna och dess pappersutgåva beslagtas och brännas? Kan EU-rådets påbud tolkas som att även pressfriheten i Sverige får sättas ur spel?

Ännu viktigare är vilken framtid vi mer allmänt går till mötes, hur gränserna mellan demokrati och diktatur succesivt är på väg att suddas ut, tills slutligen inget förutom namnet skiljer dem åt. Även vänsterliberaler borde vara bekymrade över utvecklingen och den väg de har slagit in på då det riskerar slå tillbaka mot dem själva. Även andra politiska krafter kan i framtida maktställning ha nytta av totalitära befogenheter och auktoritära strukturer bak demokratiska kulisser. Ett sådant Sverige vore ett drömland att tillträda som statsminister i för en svensk Putin-epigon.

Endast en Internet-leverantör vågar ryta ifrån

I dagsläget är det endast en svensk Internet-leverantör, Bahnhof, som inte vidtagit den antidemokratiska och grundlagsvidriga åtgärden mot sina kunder att blockera medier. Telia blockerar liksom Tele2 där jag själv är kund. Jag har varit i kontakt med deras kundtjänst och påtalat att åtgärden förhindrar mig att utföra mitt arbete som ansvarig utgivare och journalist i ett grundlagsskyddat medium och krävt att blockeringen hävs, men hittills utan gehör. Efter flera decennier som kund tvingas jag kanske nu att byta leverantör.

Tidningen Ny Teknik har talat med Bahnhofs vd Jon Karlung och andra kritiska röster. Gemensamt för dem är att de förfäktar principen att makthavarna måste respektera väljarna som vuxna människor mogna att sovra i informationsflödet. Folket ska ju enligt svensk grundlags portalparagraf föreställa vara utgångspunkten för demokratin. Om man omyndigförklarar medborgarna har man per definition avskaffat demokratin.

Läs artikeln innan Ny Teknik tvingas avpublicera den. I slutet av texten berättas också hur man kan kringgå blockeringen genom att byta till en annan DNS-server. Det här är sådant som kineser och nordkoreaner behövt känna till tidigare men inte svenskar. Än så länge är det inte olagligt att byta DNS-server eller surfa via VPN-tunnel men vi ska inte hålla för uteslutet att det i en inte alltför avlägsen framtid i vår nya sköna värld kan föranleda ett hembesök från polisen, beslagtagen dator och rättsligt efterspel. Allt som tycks behövas för att det ska bli verklighet är ett papper från EU-rådet.

Ett annat krigsrelaterat citat än det jag nämner i ingressen är Jean-Paul Sartres om att en seger inte ska granskas för nära eftersom den då inte längre kan skiljas från ett nederlag. Den vänsterliberala demokratins seger över diktaturen ger det talesättet ett nytt ansikte.