➤ KRÖNIKA Redan för ett antal år sedan uppmärksammade bl.a. tidskriften Fokus att det pågår en konflikt mellan domstolarna och lagstiftarna. En färsk HD-dom sätter åter strålkastarljuset på problemet med vad som kan rubriceras som vänsterliberal aktivism och obstruktion inom domarkåren.

I reportaget “En högre makt” (Fokus 2013) beskrevs hur domstolarna aktivt försöker – och ofta lyckas – motverka lagstiftarnas intention att skärpa påföljderna för allvarliga brott:

Det blir Martin Borgeke som tar hand om målet, blir »referent« som det heter på juristspråk. […]

De som känner honom vittnar om en minutiös noggrannhet och en encyklopedisk kunskap, men också att han inte är någon stor tillskyndare av fängelsestraff. För de grövsta brotten – självklart – men hans filosofi är att en domare så långt möjligt ska hitta andra vägar.

Sommaren 2011 faller domen i det som ska komma att heta »mefedronmålet«. För de båda männen försvinner ett helt decennium. De fick fyra års fängelse var.

Därefter följde en dragkamp mellan å ena sidan Högsta Domstolen, som aktivt engagerade sig för de sänkta straff man själv satt praxis för, och å andra sidan bland annat justitiedepartementet, som inte var lika trakterade av den praxis med radikal straffminskning som HD infört. HD vann, enligt Fokus, när underrätterna i Sverige sedan rättade sig efter HD:s beslut och den straffminskningskampanj som framförallt dåvarande HD-justitierådet Martin Borgeke drev.

Ny aktualitet
Denna berättelse om HD:s aktivism visavi lagstiftarna får ny aktualitet genom en färsk dom från Högsta Domstolen gällande vapenbrott och den lag om införande av brottsrubriceringen “synnerligen grovt vapenbrott” som antogs våren/sommaren 2014.

En anmärkningsvärd omständighet i sammanhanget är att samma person, juridikprofessor Petter Asp, som skrev utredningen med förslag om brottsrubriceringen “synnerligen grovt vapenbrott” har dömt i det aktuella målet men som framgår nedan valt att inte använda den brottsrubricering han själv föreslog.

HD beslutade idag följande:

Tre personer som har innehaft fem helautomatiska automatkarbiner och ammunition på allmän plats har av Högsta domstolen i dag dömts för grovt, inte synnerligen grovt, vapenbrott.

Omedelbart efter domen har det riktats kritik mot HD, bland annat från SvD:s ledarskribent Per Gudmundson som skriver följande på sin Facebook-sida:

Myndighetsaktivism florerar
Det framstår som uppenbart att något som kan kallas myndighetsaktivism gränsande till obstruktion florerar i Sverige. Högsta Domstolens beslut stick i stäv med lagstiftarens intention är bara ett exempel. Migrationsverket är en myndighet där detta problem är än mer utbrett.

HD:s aktivism är något som den förra Alliansregeringen tvingades kämpa med (men också delvis passivt tillät). Men problemet kommer sannolikt att eskalera ytterligare den dag Sverigedemokraterna kommer till makten och vill införa en kriminalpolitik mer i linje med det allmänna rättsmedvetandet.

Den f.d. S-ledaren Håkan Juholt uttryckte en liknande farhåga nyligen: “Demokratin glider svenska folket ur händerna då vi går mot ett expertstyre och på sikt en teknokrati [..]“.

Tittar vi närmare på själva lagförslaget gällande synnerligen grovt vapenbrott – som utgör viktig bakgrundsfakta för HD när de gör sina bedömningar – då kan man bland annat på sidan 42 läsa följande:

[..] ett stort antal vapen anges som den omständighet som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt. [..]

[..] samtliga relevanta omständigheter på vanligt sätt ska tas med i bedömningen, vilket innebär att det kan förekomma fall då det finns skäl att kvalificera ett brott som synnerligen grovt även om det avser ett mindre antal vapen.

Av detta framgår att domstolarna ges utrymme att bedöma innehav av “ett mindre antal vapen” som ett synnerligen grovt brott. I propositionen står på sidan 36 samtidigt följande:

Samtliga domar omfattande längre fängelsestraff som utredningarna har redovisat avser ett stort antal vapen. I den dom där det längsta straffet har dömts ut (fängelse i tre år och sex månader för grovt vapenbrott och övergrepp i rättssak) rörde det sig om innehav av minst hundra pistoler och revolvrar samt fyra kulsprutepistoler.

Det kan ha varit denna skrivning som HD använt som ursäkt för att gå iland med att bedöma ovanstående brott som grovt i stället för synnerligen grovt. HD motiverade sig även med att:

det måste finnas utrymme i den övre delen av straffskalan för fall som avser befattning med ett avsevärt mycket större antal vapen i sammanhang som är mer allvarliga än det nu aktuella.

Lärdomar att dra
Att inte använda straffskalan fullt ut därför att det kan tänkas inträffa ännu värre brott är ett vanligt argument från domstolarna. Det resulterar i att maxstraff för vissa brott i princip aldrig utdöms, något som i praktiken innebär att brott generellt får en mildare straffskala än vad lagstiftaren beslutat.

Huruvida innehav av fem helautomatiska automatkarbiner på allmän plats ska anses ha ett högre straffvärde än det som stipuleras för grovt brott är naturligtvis en bedömningsfråga. Personligen anser jag att brottet med god marginal borde kvalificera sig synnerligen grovt – det handlar om grova vapen vars olagliga tillämpningsändamål är terrordåd och bankrån. Sedan kan man inom ramen för brottsrubriceringen laborera med påföljden så att visst utrymme lämnas för ännu värre vapenbrott.

En lärdom man kan dra av detta – och av en liknande diskussion som fördes om narkotikastraffen 2013 – är att lagstiftarna kan komma att behöva stifta mer precisa lagar som ger domstolarna ett snävare tolkningsutrymme och förhindrar aktivism och feltolkningar. Nackdelen är att det kan medföra vissa problem med tillämpningen av lagarna.

Ett annat sätt att komma åt problemet med vänsterliberal domstolsaktivism är att förändra proceduren för tillsättning av landets domare. Det är dock än känslig fråga i ett land som Sverige där vi inbillar oss att domstolarna står fria från politisk påverkan.

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.