➤ KRÖNIKA Sverigedemokraterna beslut att ställa sig till bakom en övergång från licens- till skattefinansiering av Public Service har skapat slitningar inom partiet. Många Sverigevänner är, med rätta, uttalat negativa till hur SVT, SR och UR missköter sitt uppdrag. På SD:s landsdagar motioneras nu till och med om att partiet bör verka för en nedläggning av de statskontrollerade medieaktörerna.

Högsta ansvarig för partiets officiella hållning i frågan är kulturpolitiske talespersonen Aron Emilsson. Han vill bevara och reformera. Emilsson är överoptimistisk om vad hans parti ska kunna åstadkomma i form av reformering av Public Service-bolagen. Det är inte ett litet förändringsarbete som ska till om SR och SVT ens ska komma i närheten av något som nöjaktigt kan anses leva upp till de krav på opartiskhet och saklighet som medborgarna har rätt att ställa på aktörer med sådana gräddfiler i medielandskapet.

Nostalgiskt blickar Emilsson tillbaka på den tid han hört talas om då SVT och SR var lägereldar som samlade och konsoliderade hela folket och nationen. Den tiden är emellertid till stor del och sedan länge förbi, alltsedan det statliga etermediemonopolet bröts upp på 1980-talet. Det är heller inte en tid vi kan få tillbaka, även om vi till äventyrs skulle vilja det.

Emilsson är född 1990 och har, i motsats till undertecknad, inte någon erfarenhet av det gamla Sverige med endast en TV-kanal och tre radiokanaler, samtliga statskontrollerade och med tablåer som var lika fulla av sändningsuppehåll som programinnehåll. Och något Internet fanns förstås inte, kan vara bra att påminna om. Denna medieverklighet hade sin tjusning genom att fungera som ett sammanhållande kitt för medborgarna och bidra till en svensk vi-känsla. Men det hade också sina rejäla nackdelar, både vad gäller tillgång och valfrihet i utbudet och ur demokratisk synpunkt.

De demokratiska nackdelarna började på allvar göra sig påminda 1969 i samband med SVT:s kanaldelning, då svenskarna fick två TV-kanaler att välja mellan, båda dock fortfarande statskontrollerade. Den nya kanalen, TV2, blev snabbt lekstuga för 68-vänsterns radikaler som hörsammat Antonio Gramscis och Rudi Dutschkes uppmaning om att företa ”den långa marschen genom institutionerna”.

Det som erbjöds i TV2 var till ansenlig del ren kommunistisk propaganda, allra värst var det i barn- och ungdomsprogrammen. Svensk Public Service har aldrig återhämtat sig efter den vänsterinfiltrationen. Många av dåtidens unga radikaler återfinns idag långt upp i bolagens hierarkier eller på andra ledande mediepositioner. De har tonat ned den grövsta revolutionära retoriken men har i allt väsentligt samma åsikter som då.

De har också banat väg för dagens nyvänster, som mer än klass är inriktad på etnicitet och kön och som har utsett Sverigedemokraterna till sin huvudfiende. Den allmänborgerliga högern behandlas fortfarande illa av SR och SVT men det är ändå ingenting jämfört med vad SD får utstå. Det har t o m författats särskilda policydokument på redaktionerna om hur man ska bekämpa detta parti.

Exemplen på SVT:s och SR:s missbruk av sin särställning och överträdelser av de direktiv som denna särställning är villkorad med skulle kunna fylla en hel bok. Jag ska här bara nämna ett.

Något slags lågvattenmärke och anständighetens gräns passerades nyligen när SVT lät några av sina medarbetare på betald arbetstid illegalt smuggla in en utlänning i Sverige, lät teamet dokumentera brottet i programmet de arbetade med, visade filmmaterialet på bästa sändningstid vinklat som ett lovvärt initiativ och sedan inte bara ställde sig bakom teamet när de åtalades och fälldes för brottet utan också lät licensbetalarna stå för brottslingarnas rättegångskostnader.

För att riktigt demonstrera att man skiter högaktningsfullt i såväl lagen som i sändningsdirektiven från regering och riksdag, lät SVT-ledningen inte bara sin brottsdömda korrespondent arbeta kvar, man gav honom dessutom en egen programserie. Den arrogansen uppvisar alltså SVT:s ledning idag under rådande licensfinansiering, där det ändå finns viss om än krånglig möjlighet för konsumenterna att säga upp TV-licensen och inte längre bidra till SVT:s finansiering.

Det är en möjlighet som alltfler svenskar använder sig av och det är också ett av huvudskälen till att man inifrån dessa bolag och de politiska krafter som tjänar på att ha Public Service som sina propagandaorgan vill driva igenom en skattefinansiering. Det andra huvudskälet är att man vill minimera Sverigedemokraternas möjligheter att normalisera Public Service-aktörerna, oavsett hur starka SD blir i riksdag och regering.

Det är ingen slump att de som tills för bara några år sedan talade sig varma för fortsatt licensfinansiering och avvisade en Public Service-skatt nu har gjort ett 180 graders lappkast. Det är skräcken man upplever från Sverigedemokraterna och de nya alternativa medieaktörerna som ligger bakom omsvängningen och rädslan man hyser inför att ekonomiskt försvagas i takt med att alltfler licensbetalare väljer att i stället lägga sina pengar på att stödja medier som Samhällsnytt.

Det finns en tydlig politisk agenda bakom skattefinansieringsförslaget. Det är något som Aron Emilsson måste förstå och låta genomsyra partiets förhållningssätt till finansieringsfrågan för Public Service. Det man nu gör är som att lova ett barn veckopeng utan att sätta upp några krav på motprestation i form av att städa rummet, gå ut med hunden, sköta skolan osv.

Om SVT och SR överhuvudtaget ska anförtros en tryggad skattefinansiering så måste det kombineras med tuffa krav – i synnerhet som dessa bolag vill ha denna nya finansieringsform för att kunna fortsätta bete sig på samma sätt som idag eller värre. Men sådana krav och villkor lyser helt med sin frånvaro i Public Service-kommitténs betänkande och SD har inte gjort några reservationer i den riktningen.

Inte heller finns några krav på att Public Service ska renodla sin verksamhet och skala bort sådant i utbudet som de kommersiella medieaktörerna har lika goda förutsättningar att hantera. Den föreslagna finansieringen ligger på en nivå som prognostiseras ge minst lika höga intäkter som det nuvarande licenssystemet.

Nu tror inte heller jag att avskaffande av SVT och SR är en politiskt möjlig väg och är därför inte oreserverat glad åt den onyanserade polarisering som uppstått inom SD mellan å ena sidan skattefinansiering och å andra sidan nedläggning. Vi talar ändå om institutioner som funnits sedan radions och TV:ns barndom i Sverige. De är en del av vår historia och vårt kulturarv lite på samma sätt som kyrkan och monarkin är det.

Men SD kan heller inte under rådande förhållanden acceptera att det vänsterliberala etablissemangets främsta propagandaorgan, som SVT och SR de facto har förvandlats till, ges möjlighet att trygga, stärka och vidareutveckla sig i den funktionen i samhället. Gången måste åtminstone vara den omvända – först avkrävs SVT och SR att visa att man är villiga att förändra sig i grunden, och inte bara i ord utan i konkret handling. Därefter kan bolagen komma och be om skattepengar.

Det är genomgripande förändringar som behöver göras – direktiv och policydokument som måste skrivas om, nya kraftfulla sanktionsmöjligheter som måste komma på plats i stället för det system med bocken som trädgårdsmästare och tillsynskuliss som nuvarande ordning med Granskningsnämnden utgör, medarbetare och chefer som måste ut och andra med nya perspektiv som måste in.

Inget av detta kan åstadkommas om man dels tar bort de ekonomiska incitamenten för förändring och dels, som Public Service-kommittén också föreslår, gör dessa bolag än mer autonoma och utom räckhåll för samhällets demokratiska institutioner att ingripa när de missbrukar sina privilegier.

Ett demokratiskt minimum är därför att licensfinansieringen blir kvar eller, om den ersätts med en skatt, ges samma konstruktion som kyrkoskatten, där man genom att går ur kan slippa betala. En rimligare lösning är dock att man använder den finansieringsmodell som redan är etablerad på mediemarknaden och omvandlar SVT och SR till betalkanaler.

Många svenskar vill trots allt ha SVT och SR och dessa bolags möjlighet att klara sig i konkurrensen med andra aktörer måste bedömas som goda. En annan fördel med den lösningen vore att man fick slut på diskussionen om att SR och SVT på ett ur konkurrenssynpunkt snedvridet sätt inkräktar på de kommersiella aktörernas marknad på utbudsområden som lätt underhållning och sport.

SVT och SR har sedan möjlighet att göra vad de vill – fortsätta vara vänsterliberala propagandaorgan i likhet med många andra medieaktörer, eller skärpa till sig om man vill behålla fler tittare och lyssnare och kanske få tillbaka en del av dem man redan förlorat.

Sverige har allmänt ett stort demokratiskt bekymmer med att media blivit en del av makten snarare än en granskare av den. Att låta några av de största medieaktörerna krypa in under skatteparaplyet är direkt kontraproduktivt om man vill återupprätta demokratin i landet.

Flera kommersiella medieaktörer med vänsterliberal profil har dessutom i läsar- och annonsörflyktens Sverige gjort propåer om att få ta del av de statliga Public Service-pengarna i syfte att slippa förändra sig. Det är sammantaget en oroande medieutveckling i riktning mot en situation som traditionellt förknippas med kommunistiska diktaturstater.

När detta skrivs har det på SD:s landsdagar ännu inte voterats om den motion om nedläggning av SVT och SR som lämnats in. Jag tycker det vore lika olyckligt om den motionen vann gehör som det vore om den inte gjorde det. Det skulle vara något av ur askan i elden för SD att tvingas driva en politik om att avskaffa SVT och SR som inte är realpolitiskt möjlig och som av stora delar av väljarkåren skulle uppfattas som oseriös.

Vad partistyrelsen innan man går till votering om motionen borde göra är att deklarera att man utfäster sig att dra tillbaka sitt stöd till Public Service-kommitténs slutbetänkande om skattefinansierad Public Service och i gengäld ber motionärerna att dra tillbaka motionen.

Sedan går man tillbaka till ritbordet och utformar en politik kring framtidens Public Service i Sverige som kan anses acceptabel utifrån partiets socialkonservativa och nationalistiska värderingar men också för medborgare med andra åsikter. Finansieringsformen måste också på ett frihetligt demokratiskt sätt ge medborgarna fortsatt eller helst förbättrad möjlighet att välja eller välja bort dessa medieaktörers utbud.

I motsats till nedläggning av SVT och SR är detta något som SD kan ställa i utsikt att få med sig andra riksdagspartier på, företrädesvis de borgerliga som också de genom åren riktat skarp kritik mot SVT:s och SR:s vänstervridning men nu något förvånande gått med på skattefinansiering, men på lite sikt kanske även Socialdemokraterna.

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.