➤ KRÖNIKA  Två män har nu hela mänsklighetens existens i sina händer, Nordkoreas ledare och USA:s president. Två människor bland oss andra miljarder. Ett förintande kärnvapenkrig är en felaktig knapptryckning borta. Ett missförstånd dem emellan kan ödelägga jorden.

Dagens samlade atombomber har många miljoner gånger mer kraft än Hiroshimabomben. Ändå vägrar dessa herrar som obstinata barn att ens tala med varandra. Vi andra tvingas acceptera detta ofattbart vanvettiga förhållande. Hela mänskligheten tvingas leva med detta apokalyptiska hot. I jämförelse med detta är de flesta andra hot och konflikter små.

Men vi kan inte hitta former för att få dessa båda män att inse att de har en enad mänsklighet emot sig. Att de i hela mänsklighetens intresse borde avsäga sig denna makt att ödelägga vår planet. De och ledarna för övriga kärnvapennationer. Oavsett vilka politiska eller andra intressen som står dem emellan. Att Ingen kan vinna ett kärnvapenkrig förstår ju minsta barn.

All världens diplomater, FN, religionerna, fredsorganisationerna, forskarna, regeringar – ingen kan lösa problemet. Men ingen människa på jorden vill ha ett kärnvapenkrig. Vi vågar inte fullt ut ens tänka tanken. Vi slår ifrån oss och lever ångestfullt på hoppet.

Jag läste nyligen Leif G W Perssons bok ”Kan man dö två gånger?” om hur den sluge, men begränsat hederlige, kriminalkommissarien Evert Bäckström tillsammans med sin unge granne löser ett komplicerat mordfall. Grannpojken heter Edvin Slobodan och är tio år. Smal som en tandtråd, starka glasögon och en liten nörd – men talar som en bok och är förunderligt klok och försigkommen. Han är hjälten i min dröm.

Lille Edvin, som Bäckström kallar honom, skriver på Bäckströms dator ett brev till den store ledaren Kim Jong-Un. Han lägger kuvertet med brevet i ett större kuvert och skickar detta till Nordkoreas ambassad i Stockholm. Han vädjar till ambassadören att se till att inneslutet, privata brev till den store ledaren når dennes ögon. Det är av största vikt för det nordkoreanska folket skriver han.

Tre veckor senare får han svar från ambassadören. Edvin inbjuds att träffa honom. Vid detta möte i Stockholm får han veta att ledaren faktiskt läst hans brev och att han inbjuds att tillsammans med vuxen medföljare resa till Pyongyang för att vid ett personligt möte diskutera det förslag han via brevet framfört. Alla praktiska arrangemang kring resan ombesörjs av den nordkoreanska ambassaden i Stockholm.

När han berättar detta för Bäckström letar denne upp Edvins brev i sin dator. Det visar sig att Edvin presenterat sig som en obetydlig representant för all världens barn. Men med obestridlig logik kunde han garantera att han kan få USA:s president Donald Trump att resa till Nordkorea för ett personligt samtal med den store ledaren. Jaha, tänkte Bäckström, där fick ni världshärskare lite gott att suga på.

Nyheten om att Lille Edvin skulle träffa Nordkoreas ledare spreds snabbt. Ryktet om ett märkligt brev som öppnat för detta sensationella möte växte till tro på ett närmast gudomligt ingripande. Min gamla slogan för Posten – Ett brev betyder så mycket – visade sig mer sann än jag själv anat. Fantasisummor erbjöds den som kunde presentera detta brev. Men Lille Edvin teg som muren och Bäckström låste in sin dator i bankfack. Som det oskattbara, historiska värdeföremål den numera blivit.

Edvin reste så till Pyongyang. Efter stor tvekan godkändes Bäckström som medföljare. Trots att han var svensk polis med ett något tvivelaktigt förflutet. Edvin ställde detta som krav. De mottogs överdådigt och eskorterades som kungligheter till sevärdheter, kulturevenemang och mottagningar. Efter en vecka meddelades så att Ledaren skulle ta emot Edvin.

Edvin fördes till en storslagen villa och visades in i ett stort rum med vidunderlig utsikt. Bäckström fick slå sig ner i ett elegant väntrum där han lugnade nerverna med innehållet i en väl tilltagen fickplunta.

Efter en stund kom en leende Kim Jong-Un och hälsade Edvin hjärtligt välkommen. Tillsammans med en tolk slog de sig ner i bekväma fåtöljer. Edvin tackade ja till coca-cola och bullar. Samtalet varade i över två timmar.

När Edvin åter träffade Bäckström, visade han fram ett papper med en försäkran att Ledaren var beredd att träffa Trump om Edvin enligt löfte kunde övertala denne att resa för ett sådant samtal. Dokumentet var undertecknat av Kim Jong-Un själv.

Dokumentet presenterades stort uppslaget i världsmedia. I #metoo-anda dök snart #edvinsletter upp på sociala medier. Redan efter en vecka fanns miljontals sympatisörer från hela världen och internet hotades av överbelastning.

Liksom en fjärilsvinge kan vara starten på en orkan orsakade Edvins brev mänsklighetens största gemensamma demonstration någonsin. Miljarder människor av alla etniciteter, religioner och politiska hemvister anslöt sig till kampanjen. Den växte till en storm som inte ens USA:s president kunde motstå.

Han reste alltså till Nordkorea för möte med dess ledare. När de väl möttes insåg de båda att Lille Edvin startat en kraft som de inte kunde ignorera. De kunde inte lämna detta inledande samtal utan att ge mänskligheten löften om att konflikten dem emellan skulle lösas på diplomatisk väg – utan hot om kärnvapenkrig och med omfattande nya åtgärder för att undvika att det inleds av misstag.

En barnslig dröm? Vad är det vuxna alternativet?