Nu har det hänt igen. Något av de andra partierna, denna gången Socialdemokraterna, har återigen låtit kopieringsmaskinen gå varm. I vanlig ordning ett av mina gamla förslag som jag la i Riksdagen. Varför är det viktigt att dra upp? Läs nedan!

Nu har regeringen aviserat att de vill införa kronvittnessystem som ett led i att bekämpa organiserad brottslighet. Kronvittne innebär att att en person kan få nedsatt straff för att medverka i utredningen av någon annans brottslighet. I USA är det ett väldigt vanligt verktyg för att få en “insider” i brottslighet att “tjalla” på någon annan – helt enkelt för att personen har något att vinna på det.

Förslaget i sig är rätt självklart. Problemet är bara att sossarna inte fattade det förrän nu. Jag la det förslaget första gången hösten 2014, i det paket jag kallade DIKO (Deltagande I Kriminell Organisation), som var en rad åtgärder för att komma tillrätta med organiserad brottslighet. Jag la samma förslag igen i januari 2015, och så vidare. Alltså för snart åtta år sedan.

Ni kan säkert gissa vad sossarna, och alla andra för den delen, röstade när det kom till kritan (nej=ja till kronvittnen):

Det är vanligt att man reflexmässigt röstar nej till andras förslag, men under min tid i Riksdagen valde vi att stötta de förslag vi ansåg var bra, även om de kom från andra partier. Men inte nog med att sossarna röstade nej till mitt förslag om kronvittnen, de argumenterade emot det också.

Så här sa deras representant i debatten i kammaren:

Anledningen till att vi inte tror på ett system med kronvittnen är av processrättslig karaktär och har även att göra med en analys av hur den organiserade brottsligheten ser ut i dag. Vad vi kan se utifrån en internationell analys av stater som har ett kronvittnessystem – Sverigedemokraterna nämnde några av dem – är att personer längre ned i en brottslig organisations hierarki vanligen beskylls. På så sätt kan man säkra att organisationen kan fortsätta med sin brottsliga verksamhet.

Det vanligaste är dock att lojaliteten mot den kriminella organisationen är så stark att man sällan förser polisen med information. Processrättsligt finns det även stor risk för ett system med falska vittnesmål. Därför menar vi att det är både mer effektivt och mer rättssäkert med medverkan till utredning om egen brottslighet.

Det var i februari 2015. I januari 2022 låter det alltså annorlunda. Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson sa på presskonferensen:

– Vi måste bryta tystnadskulturen och med kraft reagera mot brott som påverkar rättsväsendets arbete och människors vilja att delta i rättsprocessen negativt. De kriminella som vill skrämma vittnen ska mötas av sträng lagstiftning.

Vad har ändrats?

Så, vad har ändrats på dessa sju år? Är det något i den “processrättsliga karaktären” som inte fungerade då men som fungerar nu? Såklart inte. Men detta exempel, och det finns många många fler, sätter fingret på en viktig poäng, nämligen odugligheten hos sjuklöverpolitikerna.

Som jag nämnde är det väldigt många av mina tidigare förslag som röstades ner, motargumenterades, ja till och med ibland hånades, som idag är regeringspolitik för sossarna, eller partipolitik för andra.

Den villkorliga frigivningen för 18-21 åringar är en fråga där alla partier svängt, men där jag och SD stod ensamma förut. Frågan om utvisning en annan även om det fortfarande är mest löst snack från de andra. Jag skulle lätt kunna rada upp 20-30 förslag som de andra partierna sagt nej till, sagt var omöjligt, som de senare tar för självklart, och nu givetvis får fina rubriker i media om.

Avtjänande av straff i utlandet, asylcentrum där asylsökande ska hållas, karenstiden för ID-kontroller, skärpta straff för vapenbrott, Kriminalisera samröre med terrororganisationer, kriminalisera terrorresor, skärpning av lagen om särskild utlänningskontroll, attacker mot blåljuspersonal, handel med svenska pass, kriminalisera tiggeri – alla dessa, och många fler kan jag tillägga, är förslag jag/SD lagt, som alla var emot men nu i varierande grad är för.

Senaste exemplet är alltså kronvittnen.

Varför viktigt?

Borde jag då inte vara glad när de andra kopierar mina förslag? Jo, på ett sätt visar det ju att jag hade rätt och var före min tid. Men, problemet är såklart om de återigen lyckas lura väljarna att de är kompetenta.

Jag menar att en politikers viktigaste egenskap är att förstå och analysera verkligheten man befinner sig i. Att se vad samhället behöver, gärna innan det blir akut, och sen våga stå för det även om det måhända är kontroversiellt, vilket mycket är i detta kuvade land. Men den förmågan har bevisligen inte sjuklöverpolitikerna.

De har ju alltid, i varenda situation, i många årtionden haft fel om i princip allt: invandringen, kriminalpolitiken, energipolitiken, skolpolitiken, försvarspolitiken, bostadspolitiken med mera – och deras svar när de står med skägget i brevlådan är “vi har varit naiva”, “vi såg det inte komma”.

ALLA i sjuklövern är skyldiga till detta. Sossarna såväl som moderater. Kristdemokrater såväl som miljöpartister etc. De har antingen inte haft förmåga att förstå vad som händer omkring dem eller modet att göra det som krävs.

Och det är i det ljuset som det blir viktigt att påminna svenska folket om vem som förstod vad som behövde göras först. Det är därför det är viktigt att säga “vad var det jag sa”.

Just den debatten hade jag med Beatrice Ask i Riksdagen för ett antal år sedan. Hon blev irriterad för att jag stod och sa “vad var det jag sa” i kammaren. Hon ville inte gärna höra att vi hade haft rätt och de fel. Hon menade att det inte var relevant. Men det är faktiskt den enskilt viktigaste informationen en väljare kan ha inför ett val.

Lyssna på vad jag sa då (20.45 – 21.57 in i klippet):

Som ni hörde så menar jag att det är extremt viktigt att framhärda “vad var det jag sa” eftersom väljarna måste få veta vem som har förmåga att korrekt analysera verkligheten och samhället och dess behov.

Helomvändningen rörande kronvittnessystemet är ytterligare en indikator på att sossarna inte har den förmågan. För inget har ändrats på sju år. Ändå förstod de inte detta då. De hade inte förmågan att förstå och/eller modet att göra det.

Och det är den centrala poängen – vad ska man med sådana politiker till?