LEDARE • Folk i allmänhet, men svenskar i synnerhet, går alltför mycket efter form snarare än innehåll. Det är en mildare variant av att vara känslostyrd och folk är till sakens natur inte medvetna om det. Än mer allvarligt är att till och med de med mer konservativa personer eller de med en mer högerinriktad politik gör samma misstag.

Ofta dyker detta upp när man talar om Trump. Jag kan ha diskussioner om honom med personer som i stort delar mina politiska åsikter och som i stort tycker att Trump gjorde mycket bra, men som trots det när han kommer på tal säger att de inte skulle rösta på honom. Jag blir alltid lika förvånad.

Min uppföljningsfråga blir då: “Men han gjorde ju oerhört mycket bra saker, både för amerikanarnas inhemska situation, inte minst rörande ekonomin, men även i kampen mot vänsterdominansen, internationell politik, migrationen och mycket mer..?”. Svaret blir alltid jakande “Jovisst men…han verkar vara ett svin… etc”.

Jaha? Vad spelar det för roll egentligen? Jag vill hävda noll och ingen. Väldigt få av oss känner honom personligen så även om det omdömet om honom skulle stämma, vilket det möjligen gör eller inte gör och där jag personligen tror att han är en rätt skön snubbe att umgås med, så har det ju ingen betydelse för gemene man.

Anta två scenarier: Scenario ett är när en president, premiärminister, parlamentsledamot eller dylikt är och framstår som en klassisk politiker: seriös, ansvarsfull, korrekt, tråkig, intetsägande, pratar lågmält och försiktigt, pratar mycket men säger inget, står i någon fin kostym, svarar oförskämda journalister artigt och hela kalaset, MEN personens politik är usel och katastrofal för folket.

Scenario två är alltså tvärtom: personen i fråga är bombastisk, kanske oförskämd mot journalister eller sina politiska motståndare, har ett stort ego, säger vad han tycker, är rakt på – i korthet i rak motsats till en klassisk politiker och möjligen otrevlig i folks ögon, MEN hans politik är fantastisk för folket. Han skapar jobb, förbättrar ekonomi, trygghet och värnar om landets kultur.

Rationellt sett – vem väljer man? Såklart scenario två. Problemet är att folk alltför ofta inte är rationella, inte ens de som hör hemma på Trumps sida. Efter åratal av en viss mediabild om Trump, såklart till viss del men inte helt, orsakad av honom själv, reagerar till och med de som sympatiserar med hans politik negativt om honom bara på grund av Trumps personlighet, eller i alla fall så som den är projicerad av media.

Jag finner det vara lika lättmanipulerat som de som tror på massinvandring, klimatbluffen, covidvaccinhetsen eller att män kan föda barn. För vad dessa, i grund och botten mer konservativt lagda personer, gör är att sätta form framför innehåll. Det är tyvärr oerhört vanligt och säkert en del av mänsklig natur, men inte desto mindre totalt irrationellt.

Jag har sagt de innan och säger det igen: en politikers främsta uppgift, långt viktigare än allt annat, är att ha rätt, våga säga det och våga göra det. Det spelar ingen roll om han är otrevlig mot motståndarna, om han har stort ego eller om han använder ord en politiker “inte borde” använda. Det spelar ingen roll om han bryter mot alla konventioner över hur en politiker “borde vara”. Det enda som egentligen spelar någon roll är om han, eller hon, har rätt och gör rätt.

Under min tid i riksdagen fick jag inte sällan höra att “så utrycker man sig inte som riksdagsledamot” eller “så beter man sig inte” eller när jag bet tillbaka från någon som var otrevlig “så säger man inte som riksdagsledamot”. Folk letade efter form istället för innehåll. Visst, jag var, och är, möjligen okonventionell men jag hade rätt i allt jag förutspådde, i alla motioner jag la som kritiserades men som man nu låtsas alltid har eftersträvats.

På samma sätt som drevet mot Jomshof och Söder nu går, där SD:s motståndare vill “hjälpa” partiet att göra sig av med dem genom vänliga uppmaningar, agerar etablissemanget också mot den typen av politiker på ett annat sätt. Genom att försöka kontrollera språket, stilen – formen – på en politiker försöker man samtidigt kontrollera politikern.

“Du där! Så får man inte säga/göra/agera som framstående politiker”. Man försöka dämpa förändringslustan genom att kontrollera språket och genom att framställa en persons form som misshaglig, istället för att låta folk tänka på innehållet. Som att försöka placera personen inom ramen som jag skrev om tidigare.

I Trumps fall var det uppenbart att hans politik fungerade. Det är bara att jämföra hur ekonomin i USA gick under honom jämfört med Biden (eller Obama). Bara jämför de internationella konflikterna under Obama/Biden v.s. Trump, etc etc. Joe Rogen, en uttalad kritiker av Trump, diskuterade bland annat det i ett av hans senaste poddavsnitt.

Men folks åsikt, eller vilja att lägga sin röst, på en politiker styrs i alltför hög grad alltså av formen, inte innehållet. Därför kan folk förmås rösta på det som för dem personligen, ekonomiskt, socialt, trygghetsmässigt, är sämre, bara för att de förmås lägga sin röst på någon som verkar trevlig eller ansvarsfull.

Jag tror att folk måste förstå att se förbi sådant. Lägg din röst på den burduse, bombastiske, okonventionella så länge han eller hon har rätt politik. Strunta i formen och se till innehållet. Annars riskerar du att få Andersson, Ygeman, Johansson och det clowngänget stå och beklaga sig att de “inte såg det komma”.