Det mest bestående intrycket efter min resa i Ukraina och Polen är, vilket jag framhärdat i reportagen, den radikala skillnaden jämfört med den massinvandring från Långtbortistan Sverige lidit av i decennier. Ukraina-flyktingarna består i princip uteslutande av kvinnor och barn medan vi är vana vid arga, unga manliga kravmaskiner utan asylskäl. Flyktingarna från Ukraina visar också skillnaden mellan folkligt förankrad flyktinginvandring och den av eliten påtvingade massinvandringen.

Detta är nog första gången i mannaminne som Sverige, eller för den delen Västeuropa, får se riktiga flyktingar. Kontrasten har fått många att påminnas om “ensamkommande flyktingbarn”-bluffen och nu flödar jämförelser mellan de riktiga barn vi ser på bilderna från Ukraina med de som media på ett Kafkaliknande manér försökte sälja in som barn till allmänheten.

[soliloquy id=”447174″]

Det har också lett till en utveckling som kanske förvånar, men framförallt gör vänstern bestörta: det faktum att invandringskritiker, konservativa och/eller nationalister välkomnar mottagandet av ukrainska flyktingar. Sverigedemokraterna exempelvis har sagt att Sverige ska ta emot. Det SD-ledda Sölvesborg välkomnar dem, liksom moderatledda Staffanstorp, kända för att vara kritiska mot massinvandringen.

Vänsterdebattörer har svårt att fatta detta. De menar, eller vill i alla fall försöka påstå, att skillnaden i synen på ukrainska flyktingar och folk som kommer hit från Mellanöstern och Afrika bottnar i rasism (såklart!). Andra ogillar att MENA-invandrarna inte fick samma behandling:

Detsamma gäller vilka länder som tar emot. Östeuropeiska länder som Polen, Tjeckien och Ungern har konsekvent vägrat ta emot från från MEA-länderna. Dels för att det inte är närområdet och säkerligen dels därför att vi är kulturellt avlägsna varandra. När nu samma länder välkomnar ukrainarna så förstår inte vänstern varför, helt enkelt för att de aldrig riktigt velat förstå den röda tråd som löper genom det konservativa förhållningssättet gällande invandring.

Stor skillnad

Den massinvandring som Västeuropa haft i decennier nu har aldrig någonsin förankrats hos folket. Det ljumna mottagande massinvandringen trots allt fick hos befolkningen står såklart i skarp kontrast till det stora folkliga engagemang som uppvisas nu när riktiga flyktingar kommer från Ukraina. Som man kunde se i vårt reportage engagerar sig vanliga polacker för att ta in ukrainare i sina hem. Även svenskar gör det. Det finns såklart en anledning till varför det är så.

Etablissemanget, media och politiker, försökte under årtionden desperat sälja in MEA-invandringen men kriget i Ukraina visar att den propagandan inte gick hem. Ingen trodde egentligen att de medelålders män som målades ut som “barn” var riktiga barn. Eller för den delen: om det är krig, vilka vuxna män lämnar sina fruar och barn i kriget för att resa till Europa?

Beteendet av MENA-invandringen till Sverige tillsammans med beteendet när de väl kommit in i landet (brottslighet, ständiga krav, otacksamhet, ovilja att assimileras etc) har såklart under ytan skapat en motvilja mot den invandringen.

Förklaringen enkel

Den enkla anledningen till den stora skillnaden i synen på de ukrainska flyktingarna baseras troligen på tre enkla omständigheter:

Först och främst så ser alla att detta är riktiga flyktingar. Det är riktiga barn. Det är kvinnor. Det är precis de individer som normalt funtade samhällen och kulturer skyddar först. Männen sätter sin familj i säkerhet. Ingen har skickat iväg sina barn och sina fruar om det inte var krig på riktigt. Detta är det klassiska, det normala för de som har en västerländsk, traditionell syn på hur saker ska fungera. “Kvinnor och barn först” är ju en klassisk devis. Detta sker nu i verkligheten och de europeiska broderfolken ser detta och det skapar empati och en vilja att hjälpa.

För det andra sker detta i vårt relativa närområde. Ukraina är förvisso inte angränsande land men det är relativt nära med endast ett europeiskt land mellan oss och dem (Polen). Detta är definitionen på att hjälpa de som befinner sig i vårt närområde, en devis SD länge framhärdat. Sverige har dessutom historiska band med Ukraina. Det finns till och med en by som heter gammelsvenskby, grundat av estoniasvenskar som i slutet av 1700-talet utvandrade dit.

För det tredje, vilket inte ska eller bör förringas, så befinner vi oss kulturellt sett relativt nära varandra, även om det såklart också finns skillnader oss emellan. Villigheten att ta emot eller hjälpa folk man känner igen sig i ska inte förringas. “Lika barn leka bäst” är ju ett känt uttryck som inte kommer från ingenstans.

Helt naturligt

Invandrare och vänsterdebattörer upprörs nu över den annorlunda behandling som de ukrainska flyktingarna nu får jämfört med MENA-invandrarna. Det beror som sagt på att de inte förstår, och har aldrig gjort, att all invandring inte är likadan. Alla kulturer är inte likadana. Folk vill vara med de som är lika en själv. Det är ett naturligt mänskligt beteende. Även för vänstern, även om de själva försöker inbilla sig annat.

Även inom den egna större gruppen finns det sub-grupper: högutbildade tenderar att socialisera mer med andra högutbildade. De med högre inkomst tenderar att socialisera med andra av liknande inkomst, eller “klass” som socialisterna kallar det. Oavsett vilken grupp, eller sub-grupp man tittar på går det mönstret igen.

Detta ses kanske av vänstern som något ont eller illa, men det är tvärtom. Genom att acceptera “lika barn leka bäst”-principen så kan man minimera konflikter. Det är därför en homogen nationalstat fungerar bäst för att organisera ett samhälle. En hög grad av homogenitet lägger grunden för minskade konflikter och ett effektivt samhälle, även om det såklart inte är enda faktorn (vilket Ukraina ironiskt nog är ett exempel på – socialism är som bekant en annan faktor som är katastrofalt för ett samhälle).

För mig som i hela mitt liv varit motståndare till massinvandringen och som sett Sverige missbruka begreppet “flykting” märker jag att det tar emot att använda just det ordet. Men detta är riktiga flyktingar. Jag såg det med egna ögon på plats i Ukraina och Polen. Jag såg ett folk som har mycket gemensamt med vårt. Ett folk som skickade det mesta värdefulla de har till skydd och säkerhet. Det är en avgrundsvid skillnad mot invandringen från långtbortistan. Det är därför inte alls konstigt att svenskar uppvisar ett folkligt engagemang för denna invandring, till skillnad från den av eliten påtvingade.

Detta har på grund av den tragiska utvecklingen i Ukraina blivit helt uppenbart för många.