LEDARE. Vi har återigen blivit påminda om att det svenska rättsväsendet struntar i de som upplevs inte ha någon makt. Det skyddar inte de som kritiserar makten och etablissemanget. Det lämnar dem i sticket, med regeringens goda minne. Lamottes situation är bara det senaste exemplet i en lång rad sådana.

Jag kom ihåg hur det var för Sverigedemokraterna innan vi kom in i Riksdagen. Hur det var när jag gick med år 2006 och blev aktiv. Vi hade otaliga torgmöten, skolbesök och flygbladsutdelningar. Hoten var ständiga, många och allvarliga. Intresset från polisen var dock, milt uttryckt, måttligt.

Ett exempel var torgmötet strax innan riksdagsvalet 2010. Delar av det torgmötet kan ses här. Det var bland annat Per Ramhorn (numera riksdagsledamot) och Magnus Olsson (numera kommunalråd i Malmö) samt undertecknad som höll ett torgmöte i Malmö en dryg vecka innan riksdagsvalet. Vi var omringade av en mobb bestående av invandrare från icke-skidåkande nationer samt vänstern. De kastade sten, glas, färg. De sköt fyrverkerier mot oss, samt givetvis hotade och hatade. Vi var kanske fem personer på platsen. De andra hundratals.

När torgmötet närmade sig slutet pratade jag med polisen: “Ni eskorterar oss härifrån va?”. Gissa vad svaret var: nej. Vi fick klara oss själva. Trots att hundratals galningar ville slita oss i stycken. Vi sågs väl av polisen mest som några jobbiga jävlar som skapar merjobb för dem. Jag vet inte, men det var ofta sådär. Inte minst med tanke på hur de alltid lät galningarna hållas och stå så nära oss.

I skarp kontrast stod Socialdemokraterna. En gång på Almedalen, återigen innan SD kommit in i Riksdagen, så skulle sossarna hålla sitt almedalstal. Jag såg en handfull ungdomar, oklart vilka, stå längst bak i publiken med ett par plakat som protesterade mot sossarna. De var tysta, försynta och syntes knappt. De dröjde inte länge innan denna tysta demonstration som inte störde någon forslades bort av poliserna. Sossarna skulle skyddas till varje pris.

Makten skyddades. Uppstickarna lämnades i sticket.

Spola fram till 2022

Ovanstående händelser var omkring åren 2008-2010. Sedan dess har SD som bekant hamnat i Riksdagen vilket gjort att polisen numera tar hot och dylikt på allvar. Men fortfarande inte för alla.

Vi på Samnytt har flera gånger tidigare skrivit om de allvarliga hot som riktats mot våra reportrar. Vi har en mängd polisanmälningar som bara samlar damm. Inget händer. Läs exempelvis artikeln Döms för hot mot Aftonbladet-profil – ingen åtgärd när Samnytts journalist dödshotas. Där agerande rättsväsendet snabbt mot etablissemangskillen Lindberg. Detta för att någon full idiot skickas mail till honom. Men när vår journalist dödshotas av gäng med riktigt våldskapital händer ingenting.

Notera att ingen av de tiotals anmälningar som Simon Kristoffersson på vår redaktion gjort har gått till åtal – trots tydliga bevis vilka som utför hoten (!).

Detsamma kan ni läsa i Kulturministern fördömer hot mot lokaltidning – ingen reaktion på dödshot mot Samhällsnytts journalist. Se videon Samnytt gjorde tidigare i detta ämne: Etablissemanget likgiltigt när journalister inom ny media hotas. Poängen här att Spegelns chefredaktör inte ens tog hoten på allvar, men etablissemanget blåste upp det ändå samtidigt som man helt struntade i riktiga hot mot oss på Samnytt.

Nyligen uppmärksammades frilansjournalisten Joakim Lamottes situation. Han har fått mängder med hot – polisen har inte gjort någonting. Jämför alltså den passiviteten med hur rättsväsendet agerar på hot mot gammelmedia. Det blir snabbt utredning, åtal och domar. Det blir fördömanden från ministrar. Nya lagar. Trots att hoten oftast är milda och ofarliga. Trots att journalisten i fråga inte ens tar dem på allvar. Trots att det inte finns något våldskapital bakom. Här agerar rättsväsendet alltså snabbt och effektivt.

Intressant är också att statsreportrarna avbryter Lamotte när han vill lyfta problemet att rättsstaten och journalistkåren inte ställer sig bakom och skyddar fria journalister som hotas till tystnad. 

Rättsväsendet skyddar inte oss

Men när Joakim Lamotte eller Samnytts Simon Kristoffersson utsätts, på riktigt, så struntar rättsväsendet i det. Inget händer. Det är till och med så att representanter för den myndighet som var våldsmonopolet, polisen, säger att Lamotte, och troligen då även Samnytt, får skylla sig själva.

Polischefen Erik Nord sa nämligen följande alldeles nyligen:

– Men om man självvalt lever i en situation som genererar hundratals anmälningar är det nog ofrånkomligt att det kan infinna sig en form av utmattning och fartblindhet i rättsväsendet.

Han sa även att “rättsystemet är inte byggt för provokativ journalistik”.

Sanslöst uttalande, men bra att han sa rakt ut det vi andra sett länge: Rättsväsendet skyddar inte oss. Det skyddar inte de som är maktlösa, som kritiserar etablissemanget, som är “provokativa”.

Demokratur

Order demokratur har jag använt många gånger men det är ständigt aktuellt. Sverige och svenska vänsterpolitiker låtsas bry sig om demokrati, press- och yttrandefrihet. Men det är en fasad. Det fascinerande är att demokraturen blir allt mer öppen.

En polischef som säger till en journalist att han får skylla sig själv. En minister, Morgan Johansson (S), som säger att man får skylla sig själv om ens diesel blir stulen. En demokratiminister som bryr sig om nonsens-hot men inte om riktiga hot. En regering och en myndighet, MPRT, som ska avgöra vad som är “sanna” nyheter för att statliga bidrag ska betalas ut. Ett rättsväsende som på allvar dömer Samnytt för förtal, trots att domstolen ansåg att publiceringen var av allmänintresse och aldrig skulle ha dömt på samma sätt om artikeln varit riktad mot “alternativmedia”.

Vi lever inte i ett land där man är lika inför lagen eller inför myndigheterna. Etablissemanget protesterar inte när journalister hotas, attackeras eller tystas. De gör bara det när deras egna utsätts, eller kanske snarare “utsätts”. Ska de vänta tills något allvarligt händer innan de reagerar? När det är för sent?

Man kan fråga sig vad konsekvenserna i vårt samhälle på sikt blir när stora och växande grupper ignoreras på detta sätt av makten. Är samhällskontraktet då brutet – och vad leder det till?