LEDARE • 1981 var året jag föddes. Senare samma årtionde, någon gång mot slutet av 80-talet, innan min tioårsdag, kom insikten om vad invandring från MENA innebär och skulle innebära framöver. Visst, kanske inte på samma nivå som idag men ändock – jag gillade det inte. Åren gick och min övertygelse växte i takt med utvecklingen. På den tiden hade jag visst samröre med det judiska i Sverige. Inte religiöst, men genom släkt och vänner. Det visade sig att judar i Sverige hade en väldigt långtgående liberal inställning till invandringen, även om det skiljde sig något mellan olika judiska grupper. Så jag tog det på mig att varna dem – det hjälpte inte. Därför kan jag inte annat än att reagera när de nu klagar på den antisemitiska utvecklingen i Sverige – som de själva var med om att skapa.

Det var en tweet från en “Ellen” på twitter som gjorde att jag kände mig tvingad att svara:

Jag svarade i en tweet om det som jag upplever som stort hyckleri, eftersom Ellen tagit aktiv ställning mot det enda parti (SD) som varnade för importerad antisemitism och som vill stoppa massinvandringen av folk med sådana åsikter. Det var för mycket för Ellen som då blockade mig på Twitter, trots att jag höll god ton och uttryckte empati för den utsatthet som judar i Sverige idag allt mer lider av.

Hyckleriet jag åsyftar på är dock viktigt att lyfta fram för det verkar som om många, inte minst Ellen, inte har dragit några slutsatser överhuvudtaget över deras tidigare, och nuvarande, ställningstagande för massinvandring.

Inte ny kritik

Detta är inte första gången jag försöker vädra denna kritik. Redan år 2007 försökte jag få en text publicerad i Judisk Krönika, som refuserades:

Det jag skrev då, år 2007, är lika aktuellt idag, så jag citerar min egen refuserade text:

Problemet som framkommer är som jag ser det har huvudsakligen tre mer eller mindre sammanhängande orsaker; identifikation, historiskt arv samt okunskap.

Beträffande identifikationen menar jag att den judiska gruppen har en tendens att identifiera sig med andra, ofta radikalt annorlunda,  minoriteter, bara på meriten av att klassas som minoritet.

Detta leder obönhörligen till väldiga felsteg. Om t.ex en norrman skulle utgå från samma tankesätt, skulle denne också identifiera sig med araber, turkar, muslimer eller andra klart avvikande minoritetsgrupper. Men så är inte fallet eftersom norrmannen inser att sin grupp inte har något gemensamt med de flesta andra mer uppenbara minoriteter (t.ex. den muslimsk-arabiska gruppen).

Orsaken är givetvis att det finns skillnader, ibland stora sådana, mellan de olika minoritetsgrupperna. En norrman och en saudier är och ses som olika.

Poängen är att en minoritet inte per automatik har samhörighet med andra minoriteter och därmed är uppfattningen att vi på något sätt sitter i samma båt med varandra felaktig. I och med detta blir även solidaritetetskänslor med de andra minoriteterna överflödiga.

Och det är här den judiska gruppen går fel. Istället för att räkna sig till den västerländska sfären, med västerländska värderingar, vilket vi rätteligen borde göra, hamnar samhörighetskänslan ofta istället med grupper som starkt skiljer sig från vår egen, till och med ibland med grupper som besitter ett starkt hat mot judar. Det är detta identifieringsfel jag tror delvis ligger till grund för den judiska gruppens antagonism mot Sverigedemokraterna.

Vidare spelar de historiska erfarenheterna en stor roll. Tanken att allt i slutändan kommer vändas, i vanlig ordning, mot judarna är stark. D.v.s. Sverigedemokraternas kamp mot islamismen och dess bundsförvanter ses med skepsis som bara ett steg i riktning mot dem själva, trots att judar är speciellt utsatta för just den muslimska gruppen. Även avståndstagandet från nationalism blir av samma historiska anledning stark, trots det paradoxala att inte många judar motsätter sig zionismen, dvs den judiska nationalismen.

Dessa två aspekter har tillsammans med okunskap om sverigedemokraternas politik bäddat för en irrationell syn och närmast destruktiv hållning inför Sd. Destruktiv eftersom Sd är det enda parti som på allvar adresserar det växande problemet med islam, vilket i sig är gynnsamt för judar (med tanke på antisemitismen inom den muslimska gruppen).

Detta är i stort vad det handlar om än idag tror jag.

Nyttiga idioter

Istället för att låta mig publiceras med mina egna ord i Judisk Krönika valde de att göra en intervju tre år senare. Det är ju lättare att kontrollera narrativet då och vinkla efter behag. Jag gick med på den i brist på andra alternativ. Även om vi precis kommit in i Riksdagen hade SD väldigt få möjligheter att komma till tals.

Så i Judisk Krönika nummer 6 år 2010 blev det en intervju med rubriken “Judarna är nyttiga idioter för muslimerna”:

Även om vinkeln och de valda citaten har en del övrigt att önska, så satte de i alla fall en rättvisande rubrik. Det var så jag kände då, och så jag känner än idag. Den stora majoriteten av judarna i Sverige har tyvärr försvarat, förespråkat och på olika sätt aktivt verkar för öppna gränser, massinvandring och mångkulturalism.

Det är viktigt att poängtera att vurmen för massinvandringen varierar inom den judiska gruppen, som består av lite olika “grenar”. Vi har de som judar kallar “svenska judar”, alltså de som varit och bott i Sverige under lång tid, kanske till och med över 100 år eller i alla fall innan andra världskriget. Sedan har vi den lite senare invandringen av judar som kom i huvudsak i slutet av 60-talet, mestadels från Östeuropa, från vilken halva min släkt originerar. Den andra halvan är helsvensk så långt tillbaka i tiden man kan forska i arkiven, närmare bestämt från Halmstad med omnejd.

Även om det även inom den färskare östeuropeiska judiska gruppen också finns en utbredd vurm för massinvandring, så hade, och inte minst fick, en ansenlig andel av denna grupp en hälsosam skepsis till massinvandringen. När jag gick med i SD offentligt i maj 2006 blev det ett visst “ramaskri” där också, men med tiden började allt fler hålla med mig och en stor andel gör det idag. Så det finns skiktningar inom den judiska gruppen som förstår.

Men i det stora hela har tyvärr den judiska gruppen grävt sin egen grop. De har förnekat, ursäktat, förespråkat – de har gjort alla fel i deras vurm för att släppa in halva världen. De lyssnade inte på varningarna.

Det gjorde inte heller Ellen som jag skrev om ovan, som istället twittrade saker såsom:

Image

Eller:

Att i ljuset av det gå ut med det twitter-inlägg hon nyss gjorde, är magstarkt. De fattade inte, de lyssnade inte, de vågade inte, de ville inte. Ska man nu klaga över det man varit med om att skapa så krävs det en ursäkt och en omvärdering av det ställningstagande som lett hit. Annars finns det ingen trovärdighet.

Leder kampen

Samtidigt som många judar har varit en del av problemet har andra judar lett kampen för att få folk att förstå islam, och varna för massinvandring. Daniel Pipes i USA är ett sådant exempel, som ägnat sin karriär är att analysera Mellanöstern och islam. Bat Ye’or är en annan med judisk börd som bland annat myntade begreppet Eurabia, alltså den arabifiering eller islamisering av Europa som sker. David Littman, gift med Bat Ye’or är ett annat exempel.

I Sverige har vi, förutom undertecknad, även exempel i Paulina Neuding, som i kontrast till den svenska debatten varit hyfsat tydlig och tidig i varningarna. Hon har liksom jag bakgrund inom de östeuropeiska judar som kom till Sverige 1968-1970.

I Israel är också tongångarna annorlunda. Där skakar de alltid på huvudet när jag förklarar politiken, invandringen och utvecklingen i Sverige. De undrar vad vi håller på med. Förståelsen från dem är långt större än förståelsen från judar i Sverige, eller Europa, som tyvärr blivit insupna i hyperliberalism rörande invandringen.

Lyssnade inte

Kontentan är att det judiska samfundet tyvärr inte lyssnade på varningarna. Jag var inte den ende som varnade, men en av de få (min bror var en annan). Det är synd. Jag är osäker på vad taktiken var. Att bli accepterad av de arabiska muslimerna? Att “inte väcka den björn som sover” (fick höra det argumentet faktiskt)?

Det som istället hände var att de hjälpte till att förvärra situationen inte bara för sig själva, utan även för svenskar, samtidigt som de gjorde allt de kunde för att stöta bort det stöd för den judiska gruppen och för Israel som fanns, och fortfarande finns, bland nationalister såsom SD. Trots all skit SD och liknande partier i Europa fått från judiska grupperingar genom åren har dock stödet bestått.

Det är inte ett alibi som vissa, liksom Ellen, anklagar oss för. Det är för att SD, och många andra partier i Europa, inser att vi inte bara delar en gemensam fiende utan även ett gemensamt arv, gemensamma värderingar, gemensam historik och erkänner judars, israeler eller ej, bidrag till den västerländska världen i form av vetenskap, kultur och filosofi.

Som jag skrev nyss så tror jag Hamas attacker är en ögonöppnare. Jag hoppas även det blir en ögonöppnare för judar i Västvärlden. Då kanske denna tragedi, allt det hemska och onda, ändå kan få oss att inse vad vi har att kämpa emot.