Ekeroth: “Antal döda avgör inte rätt och fel”

LEDARE • Antalet irrationella, hycklande och rakt av motsägelsefulla argument rörande Israel-Gaza-kriget är häpnadsväckande. Till synes logiska personers vett åker rakt ut genom fönstret när konflikten tas upp. Det är nästan så man blir religiös av det vansinnigt ologiska beteende som uppvisas. Hjärntvätten i västmedia har varit extremt effektiv.

Jag tror inte att en hög andel av folk tänker för egen maskin när de ska försöka tänka omkring Israel-Gaza. Istället greppar de reflexmässigt något halmstrå där inne som de under decennier fått planterat och sen rapar upp det som om det vore deras egen tanke, eller som om den tanken ens hade en stringens.

Vissa menar att jag fokuserar för mycket på konflikten dessa dagar. Men alla fokuserar på den konflikten dessa dagar inklusive de “nationalister” som är på vänsterkanten (alltså, de som har judar på hjärnan). Jag skriver om det för att den samlade vänstern, alltså både de klassiska socialisterna samt nationalsocialisterna, som nu inför öppen ridå visar hur nära besläktade de är, både har fel i sakfrågorna men även är hycklande och dessutom kontraproduktiva.

Skulle du gjort ingenting?

I Gaza-kriget nu måste folk ställa sig frågan: vad ska Israel göra om inte vad de gör nu? Ska de bara tyst och snällt vända andra kinden till efter massakern den 7 oktober? “Snälla araber, gör inte om det?”. Skulle du gjort det?

Israel i den del attacken skedde är oomtvistat, i alla fall offentligt sett. Det är Israels mark och även om araberna skulle vilja ta den marken också, är det inte vad som åsyftas som “ockuperad” mark. Ändå attackerade araberna precis där.

Notera följande: tidigare premiärminister Ariel Sharon beordrade år 2005 att alla 21 judiska bosättningar på just Gazaremsan skulle rivas och att judarna skulle evakueras från Gaza  – för att araberna skulle få leva själva där. Det var ett sätt att visa goodwill för araberna i hopp om fred, men någon fred blev det ju inte när judarna och IDF lämnade området. Det blev istället en terrorcentral.

Om araber hade gått in i din stad eller by, och huggit ihjäl din bror och son, din mamma och pappa och kidnappade din syster och dotter, slaktat dina vänner och många andra – oprovocerat med det uttalade syftet att mörda – vad skulle du gjort?

Tänk dig in i det nu. Skulle Sverige då bäst stått passivt? Göra ingenting?

Tänk om liknande hände dig i Sverige? I din stad eller by. Vad skulle du gjort om några tusen araber kom dit och mördade och skövlade?

Hamas ledare säger det rakt ut:

Antal döda avgör inte rätt och fel

Vissa mindre begåvade börjar räkna dödsoffer och säga att Israels svar inte är “proportionerligt”. Förutom att Israel tvärtemot det påståendet agerar med stor återhållsamhet (de lät stället evakueras under två veckor bland annat) så bedöms inte rätt och fel, eller på vems sida moralen är, av antalet offer.

Det dog fler tyskar under andra världskriget än det dog britter och amerikanare. Gjorde det tyskarna till de goda? Det dog fler japaner än amerikaner, gjorde det japanerna till de goda? Det är en bisarr tanke.

De som dör i Gaza är deras eget fel. Det är ingen hemlighet att de använder civila, de säger det rakt ut. Och i krig dör tyvärr civila. Skillnaden mellan Gaza och Israel är att Israel försöker undvika civila förluster, inklusive fiendens.

Här syns ett av många sådana exempel, när israelis militär skyddar gaza-invånare som tar sid söderut.

Det är så bisarrt att tänka att exakt lika många dödade på de olika sidorna skulle vara rättvisa. Israel måste slå tillbaka mot de som anföll dem – det inser nog varje fritt tänkande individ i grund och botten.

Så mycket förvirring

Ett problem är hur mycket förvirring som finns och besattheten från i princip alla om denna konflikt. Grunden är att många tycks tro att Israel “ockuperar palestinsk mark”, vilket är en historisk, moralisk och juridisk felaktighet.

Någon säger då att “Israel har ingen rätt att ta palestinsk mark bara för att judarna hade landet för jättelängesedan. Gränser ändras alltid!”. Ja gränser ändras, men exakt det argumentet talar ju FÖR Israels sak: judarna har nämligen idag inte exakt det land som var Israel för länge sedan. De accepterade andra gränser, mindre land – ja till och med att inte ha kontroll över deras egen huvudstad Jerusalem. Så judarna har accepterat att gränser ändras och flyttas. Men det gör inte palestiniaaraberna.

Lite historik

Du som läser detta, utan att Googla eller dylikt: vet du när islam kom till? Gissa!

Det var år 610 som den religionen startade. Alltså omkring 2500-3000 år efter att judendomen och judar etablerades. Nedan är en gammal karta över det som då var israeliternas område, som först långt senare (långt innan islam uppfanns) kom att benämnas “Palestina” (efter romarna som namngav det geografiska området).

Områdena kallades Judeen, Samaria med mera. Först efter att romarriket besegrat judarna för cirka 2000 år sedan satte de namnet “Palestina” efter judarnas ärkefiender vid den tiden, filisteerna. Här en karta från 1770-talet över de 12 israeliska stammarna som existerade där drygt 1200 år före Kristus:

Här är en mer tematisk karta:

Alldeles oavsett religion, om man tror på det eller ej, var detta alltså området som Israel ligger på idag, även om Israel bara utgör en mindre del idag än vad de israelitiska stammarna hade då.

Varför är detta relevant?

Jo, för de som hävdar “palestinskt” land måste då berätta när och var de syftar på. Vad togs från vem?

Nedan är en karta över islams expansion under och efter Muhammed:

Det som idag är Israel erövrades alltså omkring mitten av 600-talet, efter Muhammeds död. De höll dock inte området fram tills idag, utan det har varit olika härskare där under historien.

Vad spelar då detta för roll?

Det är viktigt med kontext, för om det centrala är “vem som hade landet först”, vilket verkar vara vara de som stöttar “palestinier” menar, då är det ju klart att det var judarna först. Judarna etablerade och grundade Jerusalem. Al Aqsa mosken i Jerusalem är byggt ovanpå judarnas heliga tempel, med mera.

Då kommer argumentet “men det var länge sedan!”. Ok, men då måste ju den sidan definiera hur länge sedan som är för länge sedan för att man ska kunna ha det som argument. Så, vad gäller? 50 år? 100? 500? Och varför just den tidsgränsen? Och om det sätts en tidsgräns – blir det då enligt pro-palestiniernas egna argument rätteligen Israels mark om de lyckas hålla marken under det antal år som anses gälla? Det borde det rimligen bli om deras egen logik ska stämma.

Hänger ni med?

Antingen pratar man historiskt och då finns det ingen tvekan om vem som har den historiska rätten. Judar har dessutom kontinuerligt bott i området, i olika omfattning. Eller så pratar man om “det var så länge sen” men då måste man bestämma tiden för när det inte längre ska räknas och då kan Israel vinna rätten om de håller ut. Men inte heller det accepteras av pro-araberna. Det blir liksom “syntax error” i skallen på dem.

Jag håller givetvis med om att gammal historia inte kan definiera exakta gränser idag. Men den principen håller judarna, och Israel, också med om!

Det är därför judarna sa ja till delningsplanen 1947, TROTS att de inte fick exakt samma områden som för länge sedan, trots att de inte fick Jerusalem, trots att deras land huvudsakligen bestod av öken och trots att landet knappt var sammanhängande.

Så här såg delningsplanen ut (arabiskt område i gult, judiskt i grönt):

Observera att delningsplanen 1) inte pratade om en “palestinsk stat” utan ytterligare en arabisk (se uppe till vänster i info-rutan) 2) området araberna skulle få skulle alltså vara mycket större än idag (gula området) 3) områdena bestämdes utifrån demografin; judarna fick land där de var i majoritet och araberna där de var i majoritet och 4) Jerusalem skulle inte vara under judisk kontroll

Judarna sa ja till denna delning. Araberna sa nej.

Judarna accepterade alltså att historien ändras, gränser ändras. Det gjorde inte araberna.

Vad spelar då detta för roll?

Jo, för att när araberna sa nej till delningsplanen, som skulle blivit juridiskt bindande, så sa de även nej till deras juridiska rätt till området. De inledde ett krig och i det kriget tog Israel mer mark än vad delningsplanen föreslog. Dock var det juridiskt tillåtet att erövra mark i försvarskrig, men inte i anfallskrig.

När britterna lämnade Palestina-mandatet i maj 1948 blev området vad som folkrättsligt kallas ”terra nullius” alltså utan rättslig status. I det läget utropade judarna självständighet och bildade den 14 maj 1948 staten Israel och tillerkändes då även rätten till territoriell integritet och politiskt oberoende.

Omedelbart därefter anföll sex arabstater Israel i syfte att utplåna den nya staten. De landområden som arabstaterna, Syrien, Jordanien och Egypten, då erövrade var ogiltiga eftersom de erövrats genom aggressionskrig. Jordanien kunde därför inte framställa folkrättsligt giltiga anspråk på “Västbanken” och följaktligen inte heller ge bort området till någon annan, vilket de inte heller gjorde under de 19 år de kontrollerade området.

Här är en karta efter 1948-kriget där vi ser att Jordanien ockuperade “Västbanken” och Egypten ockuperade Gaza:

Ställ dig själv frågan: om det verkligen vore så att det fanns ett specifikt palestinskt folk – varför bildades inte den palestinska staten när “Västbanken” och Gaza kontrollerades av de två arabiska staterna Jordanien och Egypten? De hade makten över området i 19 år.

Det kan även nämnas att Jordanien var den första arabiska staten på det ursprungliga Palestina-mandatet, vilket åskådliggörs nedan. Den bruna delen är alltså Jordanien idag och utgör alltså det egentliga “Palestina”, då araberna redan fick 78 procent av området på 1920-talet.

1967 erövrade Israel “Västbanken” och Gazaremsan i självförsvar i det så kallade Sexdagarskriget. Dessa områden var då fortfarande att beteckna som ”res nullius” eftersom de som kontrollerade dessa områden (Jordanien och Egypten, se ovan) saknade den legitima makten när Israel övertog kontrollen.

För att ett område ska kunna betecknas som ockuperat måste den legitima makten ha övergått till ockupanten. Men eftersom Jordanien eller ”palestinierna” aldrig haft den legitima makten över exempelvis Västbanken, eller Egypten över Gaza, föreligger alltså inte någon israelisk ockupation utan man har istället den främsta rätten till detta område.

Judar kallades palestinier

1947 fanns det fortfarande ingen palestinsk stat (det har aldrig funnits). Faktum är att judar var de som benämndes som “palestinier”. Golda Meir, Israels förre detta premiärminister, poängterar att det stod “palestinier” i henns pass:

Palestine Post, Palestine Philharmonic Orchestra – var alla judiska institutioner.

Varför är detta viktigt?

Jo, för att allt detta visar att “palestina” inte var något mer än ett namn på ett geografiskt område utan koppling till ett specifikt folk.

Kontentan är…

När Israel v.s. “palestina” diskuteras så drar diskussionen lätt iväg åt alla håll. För varje motbevis av pro-palestinierna argument kommer de helt enkelt med nya påståenden men alltid tillbaka till att “Israel ockuperar mark” som någon form av försvar för Hamas slakt på civila eller deras massutplåningsretorik.

Efter slakten den 7 oktober har medianarrativet nu blivit att Israel begår krigsbrott, vilket inte stämmer, men logiken verkar nu bli att eftersom “palestinier” dör, enligt siffror från Hamas ska tilläggas, så är Israel boven.

Men återigen; antal döda avgör inte rätt eller fel.

Kontentan i det stora hela i denna text är att konflikten inte egentligen handlar om några “palestinska” områden som de idag hävdar att de vill ha. De kunde fått det otaliga gånger de senaste 70 åren. Varje gång sa de nej, trots att de kunde fått mycket mer än idag.

Handlar om islam

Nej, detta handlar om vad deras ledare öppet säger, så lyssna på dem. Denna konflikt härstammar från den inbyggda antisemitismen i islam, grundad på 600-talet. Israel ses av muslimerna som ett brott mot deras internationella heder, på samma sätt som de anser att en dotter, syster eller fru smutsar ner deras heder om de visar håret på stan eller pratar med någon av motsatt kön.

På samma sätt som deras vidriga kultur säger att den oskyldiga kvinnan måste mördas brutalt för att återställa deras heder, på samma sätt betraktar de Israel. Judarna bor nu på en plats som tidigare ockuperats av muslimer och det är en skymf mot dem. Därför måste judarna och Israel utplånas.

Islams antagonism mot judar ses inte minst också genom hur islams “felfria” profet Muhammed agerade. Ni som följt med i nyheterna har hört de muslimsk-arabiska demonstrationerna skandera ”Khaybar Khaybar ja jahud, jaish muhammed soufa ya’oud” vilket betyder ”khaybar khaybar, oh judar, muhammeds armé kommer återvända”.

Den ramsan refererar till år 628 då Muhammed avrättade hundratals judar på torget i staden Khaybar (genom halshuggning), medan han och hans fru Aisha, då 13 år gammal, tittade på. Denna masslakt på judar refererar vanliga muslimer alltså till idag, 1400 år senare, på svenska gator och torg bland annat.

Det som fascinerar mig mest är hur västerlänningar inte genomskådat allt detta. Vi ser hur denna invandrargrupp beter sig hos oss i västvärlden. Varför ser så många då inte att det är samma folk, samma mentalitet, samma religion som härjar hos oss som härjar där nere?

Det är dags att vakna, lära sig av historien, lära sig om islam och inse en gång för alla vad det egentligen handlar om.