Dumstrut åt männen och offerkofta åt kvinnorna i Jämställdhetsmyndighetens rapport

LEDARE • Jämställdhetsmyndigheten har kommit med en ny rapport. Den är så förutsägbar i sin obsolet misandriska verklighetsbild att man undrar om de bara kalkerar sina rapporter år från år sedan starten 2018 eller rentav skrivit av en Grupp 8-pamflett från 1968. Frågan måste också ställas vad fan vi får för pengarna i beaktande av att den bakom myndighetsfasad nödtorftigt dolda vänsterfeministiska propagandaorganisationen slukar 130 skattemiljoner om året.

Fler och fler upptäcker att det av feministerna så länge utskällda patriarkatet numera – även om det inte vidgås öppet – i mångt och mycket har ersatts av ett matriarkat. Feminismen är numera en överideologi och den man som inte bekänner sig till dess dogmer träffar ofta ett lågt sittande glastak ovanför vilket det det är svårt att göra någon akademisk, politisk eller näringslivsorienterad karriär.

Män tvingas på personnivå stillatigande se sig passerade av kvinnor i hierarkierna där könet blivit en viktigare merit än kvalifikationer och på gruppnivå prioriteras kvoterad könsfördelning framför kompetent sammansättning. Den man som ventilerar sitt missnöje upptäcker snabbt att den enda effekten av det blir att man hamnar ännu längre bak i kön och inte får något moraliskt stöd från sina manliga kollegor som är DDR-ängsliga att drabbas av samma öde.

Den dubbelarbetande kvinnan stjäl i den offentliga debatten fortfarande uppmärksamheten från den trippelarbetande mannen, han som idag fortfarande drar det tyngsta ekonomiska lasset för familjens försörjning, men nu också måste dela ansvaret för de göromål inom hem och hushåll som tidigare föll på kvinnans lott, såsom barn, städ, tvätt och disk, samtidigt som kvinnorna inte har tillnärmelsevis samma press på sig att dela arbetsbördan för de tyngre och mer tekniska göromål som traditionellt föll på mannens lott.

Den numera förlegade synen på det svenska samhället som strukturellt patriarkalt upprätthålls, en smula paradoxalt, av strukturer i samhället, varav en är den med 130 miljoner skattekronor per år finansierade Jämställdhetsmyndigheten. Sitt namn till trots är dess uppgift inte att betrakta samhällets olika områden objektivt och förutsättningslöst och uppmärksamma och stötta kvinnor där det behövs och vara en kraft i ryggen för män där det finns ett behov av det.

Jämställdhetsmyndighetens direktiv utgår i stället från att kvinnor per definition och i varje del av samhället är diskriminerade såväl visavi som av män. Uppdraget är att hålla liv i det narrativet genom att finkamma samhällets alla skrymslen och vrår – särskilt förtjust är den i att göra intrång i svenskarnas hem och där snoka och lägga sig i allas vårt privatliv – efter företeelser som man kan gestalta så att det stödjer den tesen.

Vad man ska komma fram till är bestämt på förhand och sedan gör man våld på och/eller selekterar bland fakta och siffror tills dessa stämmer med det som skulle bevisas. Till sin hjälp har man en kader av akademiker på universitet och högskolor med samma postmoderna syn på vad forskning är. Företeelser som motsäger eller komplicerar den svartvita enögda bilden är enligt direktiven inte myndighetens bord.

Fördelen med Jämställdmyndighetens nya rapport är att man inte behöver läsa den. Myndighetsrapporter är ofta så långa, tråkiga och författade på knastertorr kanslisvenska att klockorna stannar, men man är ofta tvungen att plöja dem ändå för att sätta sig in i något. Det behövs inte här. Man vet redan var som står i den, nästan så ordagrant att den skulle kunna användas för ett partytrick där man låtsas ha röntgensyn eller förmågan att fånga upp text ur luften med tankekraft.

Rapporten är också perfekt för den som ogillar överraskningar och mår bäst när hjärncellerna är i viloläge. Det är som att se om sin favoritfilm för hundrade gången. Vi andra undrar om det verkligen kan kosta 130 miljoner kronor om året att byta datum, titel och omslag på texter man knåpade ihop 2018 när Jämställdhetsmyndigheten inrättades.

Sålunda får vi för vilken gång i ordningen veta att det är kollektivt synd om Sveriges alla kvinnor. Mellan raderna framträder bilden av den svenska kvinnan som likt kungens lilla piga slavar dygnets alla timmar i den fängelseliknande kvinnofälla hemmet beskrivs som där de hålls instängda av sina chauvinistiska karlslokar till män som inget annat gör än att dricka öl och titta på fotboll med polarna och garva rått i grupp åt misogyna skämt.

Män tar fortfarande inte 50 procent av ansvaret för de traditionellt kvinnliga hushållsgöromålen skriver myndigheten och skäms inte ett dugg över att diktera hur vi löser våra livspussel ute i stugorna. För Jämställdhetsmyndigheten finns inget som heter privatlivets helgd. Att svenska män och kvinnor skulle vara kapabla att komma överens om sådana här saker själva utan pekpinnar från en myndighet föresvävar inte heller rapportmakarna.

Men man kan kanske inte begära mer av den som är fostrad in i och arvtagare till en akademisk miljö av feministiska skrivbordsprodukter, som aldrig har sett ett genomsnittligt svenskt hem från insidan och som baserar sin verklighetsbild på metoo-drev där svenska män kollektivt framställs som talibaner som slår sina fruar blodiga om de skulle råka bränna sockerkakan i ugnen.

Och självklart sägs i rapporten inte ett ord om hur männen tar på sig lejonparten av försörjningsbördan, fortfarande är den som mellan sin halva av disk, tvätt och matlagning också ska hinna med att skotta snön från uppfarten och hustaket, slipa parketten, kakla badrummet, bygga om källaren till gillestuga och så vidare.

Lika lite berörs i rapporten att män på grund av den lott i livet de tilldelats har kortare livslängd än kvinnor, det vill säga de som inte dör i arbetsplatsolyckor, vilket det fortfarande nästan uteslutande är män som gör. Många fler exempel kan anföras på att tillvaron som man i Sverige idag sällan är någon dans på rosor eller något kvinnorna behöver avundas.

Några ord behöver också sägas om rapportens omslag som tangerar det parodiska i sin övertydlighet hur mannens hammare slår ned kvinnans diskborste som ser ut att försöka värja sig mot slagen. Om män vore skyddade i lagen om hets mot folkgrupp skulle bilden sannolikt vara olaglig. Nu är den bara djupt osmaklig. Att omslaget är monokromt svartvitt i stället för nyanserad färg talar också sitt tydliga språk om hur feminister uppfattar verkligheten.

Bilden är dessutom gjord som ett pussel där några bitar fattas och några inte passar. Det ska illustrera Jämställdhetsmyndigheten villfarelse om hur vi vanliga människor har det. Men det budskapet krockar som ketchup på gröt med motivet som signalerar fysiskt våld. Med 130 miljoner skattekronor i budget borde man ha råd att anlita en lite mer begåvad och omdömesgill AD-resurs.

Den rapport återstår ännu att skriva som uppmärksammar hur det känns att som trippelarbetande man leva i ett strukturellt matriarkat där man dagligen och stundligen mitt i allt slitet ska tåla att degraderas, förminskas och bli utskälld som oförtjänt privilegierad. Detta trots att feminismen nu har 150 år på nacken och namnet till trots hävdar sig värna män lika mycket som kvinnor i det förmenta jämställdhetsarbetet.

Många män låter sig för att överleva i denna ogästvänliga miljö feminiseras eller bildligt kastreras och utvecklar som en försvarsmekanism en näst intill masochistisk läggning där man ikläder sig rollen som strykhund och intalar sig att man förtjänar den, om inte för sina egna handlingar så som en arvsynd för vad tidigare generationers män gjort.

Andra håller tand för tunga, biter ihop och härdar ut. Somliga självmedicinerar med alkohol för att orka med. Män är klart överrepresenterade bland de som får problem med spriten och här finns sannolikt en delförklaring. Men i Jämställdhetsmyndighetens rapport är män avpersonifierade till i bästa fall ansiktslösa hinder i kvinnornas väg och i sämsta fall onda förövare.

Genomgående sätts i rapporten dumstrut på männen och offerkofta på kvinnorna. Det är som nämnts en degradering av männen men faktiskt också av kvinnorna som porträtteras som oförmögna mähän och dumma våp som inte klarar sig i tillvaron utan att curlas av upplysta feminister och strukturell kvotering och inte ens begriper hur förtryckta de är.

Trots att feministerna beskriver männen som närmast mentalt störda varelser verkar det inte föresväva dem att den förtärande prestationsångest som driver många män att offra allt för att nå de absolut högsta positionerna i näringslivet inte är något för kvinnor att ta efter, att många kvinnor som inte ger sig in i det ekorrhjulet avstår därför att de är klokare och vill ha ett mer harmoniskt liv.

Jag minns hur det 2013 spred sig en lite besvärad stämning i rummet när den vänsterfeministiska journalistkåren skulle intervjua årets Nobelpristagare i litteratur Alice Monroe och hade bespetsat sig på men inte fick en story om en konstnärssjäl som krossat det förtryckande patriarkatets fjättrande bojor och mot alla odds lyckats bli framgångsrik författare.

I stället serverades de en berättelse om en kvinna tacksam mot sin make som försörjt henne och som, trots att hon var 82 år när hon fick priset och alltså växte upp i en tid utan de moderna bekvämligheter dagens kvinnor tar för givna i hushållsarbetet – de flesta uppfunna av män för att lätta kvinnornas arbetsbörda – fann att tillvaron som hemmafru mellan sysslorna gav utrymme för många lediga stunder att skriva som hon aldrig skulle ha fått om hon tvingats förvärvsarbeta.

Jag rekommenderar det inte, men om någon läsare av ovanstående till äventyrs vill plåga sig själv med att plöja Jämställdhetsmyndighetens senaste rapport för att utvärdera om den är värd sin vikt i guld (130 miljoner skattekronor) kan vederbörande göra det HÄR.