➤ KRÖNIKA Nyligen gick polisen ut på sin webbplats och skrev att en mördad man i Sandviken hade kopplingar till ”MC-kulturen”. De aktivister och journalister som annars är snabba med att högljutt beivra när polisen exempelvis använder ”stereotypa” signalement på efterspanade brottslingar med icke etniskt svensk härkomst, är nu påtagligt tysta. Och det är långt ifrån det enda exemplet på de dubbla måttstockar som postmodernismens vänsterliberaler håller sig med på området.

Kriminell om du kör motorcykel
Jag har själv kört rätt mycket motorcykel. Det är ett intresse jag delar med cirka 300 000 andra svenskar. Vi är alla del av MC-kulturen, även om det i sammanhanget nog snarare bör talas om kulturer i plural eftersom det går tämligen vattentäta skott mellan de som kör framåtlutat, upprätt respektive bakåtlutat – kör du stelbenare med panhead-spis och aphängare dör du hellre än ertappas på en japansk riskokare eller plastraket. Vad 99,99 procent av oss MC-åkare inte är en del av och gentemot vilka det går ett än tätare skott är de kriminella MC-gängen.

Det skulle förstås utbryta ramaskri hos diverse aktivistgrupper och på medieredaktionerna om polisen gick ut och sa att en mördad man hade kopplingar till den ”muslimska kulturen” eller ”invandrarkulturen”, implicerande att detta var något klandervärt och belastande som förklarade dödsfallet. Smockan i form av hot om HMF-åtal skulle hänga i luften. Men nu är det så tyst att man kan höra en knappnål falla.

I oktober förra året gjorde SVT en serie intervjuer med ledarna för samtliga riksdagspartier. I sedvanlig ordning var det stor skillnad på hur Jimmie Åkesson hårdgrillades jämfört med den gemytliga och nyfikna ton som anlades med de övriga partiledarna, inklusive kommunistledaren Jonas Sjöstedt. Men intervjun med Åkesson (som fortfarande kan ses på SVT Play) innehöll även ett par exempel på grova generaliserande misstänkliggöranden som de annars så vaksamma värdegrundsväktarna lät passera utan åtgärd.

SVT:s nyhetsankare Jon Nilsson försökte piska liv i den döda hästen om den skröna som SD:s ekonomiskpolitiske talesperson Oscar Sjöstedt drog vid en lägereldsfest om skogstokiga nynazister på ett slakteri som misshandlade ett dött får som de låtsades var en jude. Eftersom SVT Nyheter insett att storyn var tunn som en spiksoppa och baserad på en medvetet illvillig feltolkning av händelsen, hade man bestämt sig för att föra in ytterligare parametrar i diskussionen i syfte att stärka misstänkliggörandet av Sjöstedt som högerextremist/nazist.

Nazist om du har för lite hår och fel halssmycke
”..samtidigt som man då vet att Oscar Sjöstedt i sin ungdom bar torshammare och hade rakat huvud”, lägger Nilsson till efter att ha rekapitulerat händelsen och menar att ”om man lägger ihop 1 + 1 så skapar det en bild”.  Åkesson plockar, för vilken gång i ordningen, på ett förtjänstfullt sätt isär den illasinnade argumentationen kring själva händelsen men missar alternativt väljer medvetet bort att ifrågasätta Nilssons påhängda misstänkliggöranden om Sjöstedts apparition.

Jag bär själv ofta ett halssmycke med en torshammare. Det har jag gjort i flera decennier, medan jag fortfarande var socialdemokrat och långt innan jag började engagera mig i invandringspolitiken. Jag bär ofta även ett kors i en halskedja.

Jag är varken asatroende eller bekännande kristen. Såväl torshammaren som korset är symboler för Sveriges historia och kulturarv och det är därför jag bär dem. Såvida inte ängslighet och påtryckningar ändrat på saken på senare tid, så säljs torshammare i silver i butiker som vilka andra smycken och bijouterier som helst.

Det är allvarligt när förment saklig och opartisk Public Service-TV på det här sättet pekar ut en stor grupp kulturhistoriskt intresserade svenskar som nazister och stämplar etablerade kulturarvsattribut som något ondskefullt. Men det beivrades inte och var inget som SVT i efterhand gick ut och bad om ursäkt för.

Så var det detta med att raka huvudet också. Även det var något jag gjorde under en epok för några decennier sedan. Det var av ren bekvämlighet och för att jag skaffat en rakmaskin som egentligen var avsedd för mina hundar men som jag hittade ett nytt användningsområde för. Jag sparade ju ett antal hundralappar om året på det det också.

Jag har aldrig varit med i någon högerextrem organisation och hade inte en tanke på att jag skulle kunna uppfattas som en person med sådan politisk hemvist. Det är dessutom oerhört långsökt att associera en kal hjässa till högerextremism, vilket ett par exempel kan belysa.

SVT-logik: Lasse Kronér och Fredrik Reinfeldt är nazister
Nyligen fick Lasse Kronér lämna sina programledaruppdrag på SVT. Ska vi förstå det som att han vid sidan av kucklet med en praktikant också misstänks för att vara nazist? Han har ju misstänkt lite hår på huvudet.

På valnatten 2014 avgick Fredrik Reinfeldt både från posten som statsminister och som ledare för Moderaterna. Innan dess hade man under den senare delen av Reinfeldts politiska karriär kunnat konstatera hur han börjat raka sitt huvud. Ska vi tolka det som att Reinfeldt lämnade Moderaterna därför att han blivit högerextremist och inte längre kände sig hemma i sitt gamla parti?

En mycket stor andel av den manliga halvan av mänskligheten drabbas av håravfall. Jag har själv klarat mig från det men förmodar att det känns trist och kan vara psykiskt jobbigt för många att hantera. Det blir knappast lättare om medieaktörer med stor genomslagskraft gör sitt bästa för att misstänkliggöra män utan hår på huvudet för att vara nazister.

På senare tid har svenska män med håravfall i allt större utsträckning vågat ta steget fullt ut och raka bort också det som inte självmant fallit av. Det har varit en välsignelse för varje estet att slippa se överkammade flintar och kamrersmodet med en krans av hårtussar strax ovanför öronen. Vill SVT skrämma männen tillbaka till dessa styggelser i rädsla för att annars tas för politiska extremister?

Exemplen Kronér och Reinfeldt kan tyckas vara dråpliga extrapoleranden av SVT:s nyhetsankare Jon Nilssons argumentation, vilket dock inte ska tolkas som att det här är frågor att ta lätt på. I stället illustrerar exemplen det absurda i den här sortens vårdslösa konstruerade kollektiva skuldbeläggning.

SVT har en hög svansföring beträffande sitt självpåtagna ansvar att uppfostra svenska folket och därigenom motverka fördomar i samhället. Man förefaller emellertid ha intagit samma enögda och inkonsekventa perspektiv här som allmänt kännetecknar postmodernismen.

OK för SVT att kränka vissa grupper men inte andra
Ganska precis ett år innan Åkesson-intervjun anordnade SVT Nyheter debatt mellan SD:s gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson och dennes motsvarighet i Centerpartiet, Anders W Jonsson. Karlsson anklagade då Allianspartierna för att ha fört en ansvarslös invandringspolitik som lett till att terrorister och förbrytare kunnat ta sig in i landet.

SVT ansåg sig med anledning av det nödsakade att dagen efter läsa upp ett tillrättaläggande om hur man tog avstånd från Karlssons uttalande som man menade utgjort en generaliserande kränkning av en hel grupp och därmed stridit mot företagets policy och principen om alla människors värde. Debatten fälldes dessutom senare av Granskningsnämnden dit det anmälts.

Däremot förefaller det vara fritt fram för SVT själva att kränka hela grupper. Ingen avbön dagen efter och ingen erinran från Granskningsnämnden. Jag misstänker starkt att alla de aktivister som organiserat ringde ned SVT efter debatten mellan Karlsson och Jonsson och sedan anmälde inslaget till Granskningsnämnden inte var lika aktiva den här gången.

Själv funderade jag på att kontakta Jon Nilsson och hans ansvariga chefer på SVT och att även anmäla inslaget till Granskningsnämnden. Det hade varit intressant att få en förklaring och ett omdöme baserat på en opartisk (nåja) granskning. Gör man skillnad på grupper och grupper? Är det OK att kränka och generalisera så länge gruppen ifråga ur ett postmarxistiskt perspektiv godtyckligt anses vara “privilegierad” i motsats till ”utsatt”? Hur rimmar det med SVT:s policy och sändningsdirektiv? Osv.

Det kom annat emellan och det hela rann ut i sanden. Nu har jag i någon mån gottgjort den underlåtenhetsförsyndelsen genom att väcka frågan i denna krönika.