LEDARE/RECENSION Jag såg i förra veckan Adam McKays svarta komedi och satir Don’t Look Up på NetFlix. Filmen har hypats rejält av den kollektiva kulturvänstern, vilket brukar vara en pålitlig signal om att man som självständigt tänkande cineast inte bör ha alltför höga förväntningar. Men med förutsättningslös blick i stället för de klimatalarmistiska glasögon du blivit tillsagd att ta på dig när du ser filmen är det faktiskt en riktigt bra rulle.

När man vet att både regissören Adam McKay och Leonardo DiCaprio. som spelar en av de bärande rollerna som den lätt socialt inkompetente astronomen Randall Mindy, är djupt klimattroende och att filmen lanserats som en metafor för den kritiska skepsis mot klimatalarmismen som pejorativt brukar benämnas klimatförnekelse och faktaresistens, har man skäl att befara ett filmiskt haveri.

Sannolikheten talar för att det man ska få sig till livs i TV-soffan är halvannan timmes klimatideologisk uppfostran, nödtorftigt kamouflerad till spelfilm, levererad av ett Hollywood fördärvat av politisk korrekthet och identitetspolitik och befolkat av människor som, trots att de upplevs som allt annat än vakna, ofrivilligt parodiskt nyspråkligt kallar sig själva woke – personer i fundamentalistiska väckelserörelser är, begreppet till trots, bland de hårdast nedsövda.

En jättekomet på väg att utplåna jorden som metafor för det påstått snabba annalkandet av jordens undergång i en klimatkatastrof låter i förstone också tämligen övertydligt och föga fantasifullt eller originellt.

I den andra vågskålen finns dock att McKay tidigare visat sig vara kapabel att gripa sig an stora politiska frågor utan att låta alltsammans förfalla till pamflett och pekpinneri. Man behöver inte vara socialist för att uppskatta The Big Short om finanskrisen 2007-2008. Även som konservativ kan man instämma i kritiken mot Wall Streets degenererade spekulationskapitalism som fjärmat sig långt från sunt marknadsekonomiskt entreprenörskap. Och även den som inte är politiskt engagerad kan se filmen med behållning för hantverket och det sköna skådespeleriet från framför allt Christian Bale och Steve Carrell.

Don’t Look Up stoltserar också med en stark rollista. Nämnde Leonardo DiCaprio kan rätt castad vara riktigt bra. Once Upon a Time in Hollywood och The Revenant kommer spontant upp i huvudet som mer sentida exempel, och en personlig favorit är hans debut (?) som Johnny Depps funktionshindrade brorsa i Gilbert Grape i regi av vår egen Lasse Hallström. Att man svalt en fundamentalistisk trosuppfattning betyder inte automatiskt att man är en dålig skådis. Scientologerna John Travolta och Tom Cruise är exempel på det.

Som DiCaprios astronomkollega Kate Dibiasky syns Jennifer Lawrence, mest känd för de i mitt tycke ganska larviga dystopiska Hunger Games-filmerna men som i sin genombrottsfilm Winter’s Bone visade att hon kan bättre. Att Meryl Streep, som här spelar USA:s första kvinnliga president Janie Orlean, är begåvad behöver väl knappast ordas om. Detsamma gäller Cate Blanchett som i den här filmen spelar nyhetsankaret/talkshow-värden Brie Evantee.

Efter att ha sett filmen måste det erkännas att alla ovan nämnda aktörer levererar på topp. Så gör bland annat också ofta utmärkta Mark Rylance som excentriske Big Tech-miljardären Peter Isherwell och Jonah Hill som nepotistiskt rådgivaranställde sonen Jason till Streeps president. Även filmens manus och övriga hantverk får högt betyg i min bok.

Kulturvänsterns recensenter har kämpat med att inte bara pränta in klimatmetaforen utan också att jämföra Streeps bisarra presidentkaraktär med Donald Trump. Detta trots att tankarna faktiskt mer går till Hillary Clinton och Kamala Harris. Den sistnämndas nyliga utspel att jämföra förra årets Kapitolium-protester mot valfusk med Japans anfall av Pearl Harbor 1941 och de muslimska nine-eleven-terrorattackerna 2001 kunde mycket väl ha platsat som Streep-repliker i Don’t Look Up.

Filmens titel syftar på den rörelse med samma namn och paroll som bildas på initiativ av president Orlean som tycker att hotet om jordens undergång i jättesmäll kommer väldigt olägligt tajmat mitt i hennes återvalkampanj. Väljarna uppmanas därför att inte titta upp mot himlen och inte låtsas om den dödsbringande kometens existens.

Problemet med detta som metafor för så kallad klimatförnekelse är att den fungerar minst lika bra för att illustrera klimatalarmisternas faktaresistens och skygglappar. För att bli klimattroende och skärma av sig från verkligheten bör man hålla blicken stadigt fästad vid Greta Thunberg och de vänsterliberala mediernas alarmistiska budskap. Lyfter man blicken och tittar upp mot himlen bryts förhäxningen när man ser att den är lika blå med fluffiga vita moln och en skönt värmande sol som den alltid har varit.

Och, som redan antytts, är media knappast upptagna med att försöka leda medborgarnas intresse bort från budskapet om ett nära förestående klimat-armageddon utan tävlar tvärtom i att piska upp undergångsstämningen. Även här haltar den föregivna metaforen alltså. Däremot fungerar det som en mer allmän kritik mot den fördumning och ytlighet som kännetecknar dagens klick-kåta medier och underhållningsbransch, inte minst i USA. Men man ska då hålla i minnet att detta är verksamhetsområden som domineras av vänsterliberaler, inte konservativa.

Detsamma gäller Big Tech, Silicon Valley, IT-jättar som Microsoft, Google, Facebook och Twitter. Profilerade vänsterliberaler i stort sett allesammans, engagerade i och med makt att undertrycka konservativa motröster. Det är snarast som karikatyr på en sådan figur och ett sådant företag som filmens Peter Isherwell och hans globalistiska företag BASH bör betraktas.

Om man vill göra en modern Dr Strangelove, vilket Don’t Look Up delvis tycks aspirera på, måste man brinna så mycket för film som konstform att man mäktar motstå frestelsen att använda filmmediet som propagandaverktyg och låta ett förment vällovligt budskap ursäkta brister i snille och smak. Regissören Adam McKay har, tycker jag, lyckats hålla klimataktivisten Adam McKay tillräckligt på mattan för att göra en mer allmängiltig samhällssatir som kan ses med behållning också när dagens klimathysteri klingat av i den antiklimax som alla andra domedagsprofetior plägar utmynna i när de inte går i uppfyllelse och de med fallenhet för politisk-religiös fanatism haft nästa hänryckta uppenbarelse.

Som varje god konstnär låter McKay tillräckligt mycket av verkets betydelse ligga i betraktarens öga i stället för att trycka ned en egen spikad tolkning i allas vår hals. Tyvärr mäktar inte den lika klimattroende Leo DiCaprio hålla i sig och anförtro tittarna förmågan att bilda sig en egen uppfattning. I en pratfilm kallad “Don’t Look Up Explained” talar han mästrande om för oss trögfattade deplorables exakt vilket budskap vi ska uppfatta att filmen har. Jag vet inte om DiCaprio missade Golden Globe-galan 2020 eller bara slog dövörat till när värden Ricky Gervais gav skådespelarna det goda rådet att upphöra med sitt plågsamma ofog att dyvla på oss andra sin politisk-religiösa tro.

Att Don’t Look Up öppnar för olika tolkningar tycks också reta en del vänsterliberala recensenter. Mårten Blomkvist i DN tycker till exempel att filmen blir ”rörig” när McKay inte tillräckligt grötmyndigt talar om för oss att vi i Orlean ska se Trump, i Don’t Look Up;arna klimatförnekare (kanske också antivaxxare) och i The Daily RIP Fox News och inget annat. Jag antar att Blomkvist också tycker att Isherwell fått för många drag av i deras ögon good guys som Steve Jobs och Bill Gates och mer renodlat borde ha kalkerats på den styggare Elon Musk med några stänk ond Jeff Bezos.

Don’t Look Up är en vass, underhållande och originell samhälls- och samtidssatir och burlesk med ett extra skruvat slut – eller om man ska kalla det en början kanske – med bibliska referenser. Om inte de Greta-trogna klimatfanatikerna ser att uddarna också är riktade mot dem, bekräftar de bara att de är mer förblindade i sin tro och faktaresistens än deras motståndare på den klimatskeptiska sidan. Men även vi klimatrealister som blockerat oss mot filmen i övertygelse om att det bara är det sedvanliga vänsterliberala dravlet när Hollywood ska go all in politcal kan få oss stunds god filmunderhållning om vi öppnar våra sinnen en smula. Det fick i varje fall jag.