➤ DEBATT Med jämna mellanrum blir man förvånad över makthavarnas agerande. Det kan vara att Anne Ramberg, tidigare generalsekreterare för Advokatsamfundet, får ett nytt uppdrag som ordförande för Uppsala universitets styrelse. Detta trots att hon är milt sagt impopulär i breda kretsar efter att bland annat ha hänvisat till invandringskritiker som ”bruna råttor”. Ramberg är inte något lämpligt val om man vill minska polariseringen i samhället eller öka förtroendet för universiteten.

Lika förvånad kan man bli när krispaketet för kulturarbetare innebär att 500 miljoner kronor byter ägare. Eller när svenska kyrkan aktivt verkar för att öka den muslimska närvaron i Sverige. Men egentligen behöver man inte bli förvånad. Både Rambergs nya uppdrag och satsningen på kulturarbetare blir begripliga mot bakgrund av det den gamla vänstern kallade ”den långa marschen genom institutionerna”. Det är ett stycke samtidshistoria samtidigt som det utgör en formidabel utmaning för Sverigevänner.

Den radikala vänstern insåg nämligen i samband med 1968 att vad gällde stöd för revolutionen lämnade den västeuropeiska arbetarklassen mycket övrigt att önska. Arbetarna var inte särskilt intresserade av att rösta för den mest radikala vänstern, än mindre att döda och dö för den. Besvikelse och förvirring blev resultatet hos många revolutionärer.

Det ledde till att många i den radikala vänstern sökte nya grupper som kunde ta arbetarnas plats. Olika teoretiker valde olika ersättare. För Herbert Marcuse var studenterna en viktig grupp, så även det så kallade trasproletariatet. Den vurm för ”förorten” som idag är stark i vänstern kan spåras tillbaka till Marcuse och andra.

För många i vänstern, bland annat Sartre och Fanon, var det massorna i tredje världen som skulle förverkliga revolutionen när européerna ”svikit”. Den inställningen skulle på sikt bidra till massinvandringsprojektet. För ytterligare andra i vänstern knöts förhoppningar till de psykiskt sjuka, för andra handlade det om europeiska minoriteter som basker och korsikaner.

Men det var inte bara ersättare för arbetarna som identifierades, det handlade även om att hitta nya metoder. Arbetarna var en stor del av befolkningen, det hade därför varit rimligt att anta att om de röstade på olika socialistiska partier skulle dessa kunna omforma samhället. Men om arbetarna ”svek”, eller envisades med att rösta på socialdemokrater och liknande, var demokratin inte längre särskilt användbar för den radikala vänstern.

En annan strategi framstod som mer gynnsam, nämligen kontrollen över institutionerna. Den italienske marxisten Antonio Gramsci hade skrivit om institutionernas betydelse för att forma människornas världsbild, men hans lösning hade varit att arbetarrörelsen skulle bygga upp egna alternativ. Likt dagens Sverigevänner skulle de bland annat ha sina egna medier.

Men Gramsci hade skrivit sina texter under 1930-talet och satt sitt hopp till arbetarna. Situationen var en annan 1968, och nya strategier utvecklades. Viktiga teoretiker var Louis Althusser och Rudi Dutschke.

Althusser skrev om ”statens ideologiska apparater”, förkortat ISA. Som Napoleon hade konstaterat kan man göra mycket med bajonetter, men man kan inte sitta på dem. Makthavarna måste forma folkets världsbild för att få deras stöd, och då behövde makthavarna olika ”ideologiska apparater”. Bland dem fanns religiösa ISA, alltså kyrkor, där fanns utbildnings-ISA, familjen som ISA, kulturella ISA och så vidare.

Althusser menade att ”ingen klass kan behålla makten över staten under en längre tid utan att samtidigt ha överhöghet över och i statens ideologiska apparater”.  Av det följde att försök till revolutioner som misslyckats kunde förklaras med att revolutionärerna haft för begränsat inflytande över olika ISA. En logisk slutsats var att vänstern måste föra kampen även i de ideologiska apparaterna och ta över dem.

Den tyske studentradikalen Rudi Dutschke gav detta ett namn, ”den långa marschen genom institutionerna”. Namnet hänvisade till den kinesiska kommuniströrelsens ”långa marsch” genom landet, en marsch som på sikt skulle leda till militärt maktövertagande. Marschen genom institutionerna var inte militär, tvärtom skulle radikalerna ofta komma att arbeta för att underminera militär och polis när de väl tagit över media, universitet och liknande. Men målet var detsamma för Althussers och Dutschkes läsare som för Mao – makt över samhället, kulturen och politiken.

Den strategi Althusser, Dutschke och andra beskrev var väl lämpad för en rörelse som saknade folkligt stöd men hade tillgång till motiverade och övertygade aktivister. Oavsett om alla hade läst Dutschke eller inte var det också den strategi som många började tillämpa. Man genomgick olika utbildningar och sökte sig sedan till partier, kyrkor, myndigheter, media och annat.

Idéhistorikern Johan Sundéen har i boken 68-kyrkan beskrivit hur den kristna vänstern flyttade fram sina positioner i kyrkan. Den konservative invandringskritikern Paul Edward Gottfried har i The Strange Death of Marxism beskrivit hur de gamla radikalerna sökte sig till socialdemokratiska och gröna partier efter ungdomens mest militanta år, och hur de fick höga positioner i dem. Den förkrossande övervikten för vänsterliberala åsikter i stora delar av universitetsvärlden är ett annat exempel. Så även de så kallade ”myndighetsaktivisterna”.

Förhållandet mellan institutionerna och de gamla radikaler som marscherat genom dem är inte alldeles enkelt. Radikalerna kan sägas ha tagit över många kyrkor, partier och delar av media, rättsväsende och den akademiska världen, men samtidigt förändrades de själva. Vissa idéer tonades ner, andra tillkom. Men det är oavsett vilket uppenbart att strategin burit frukt, och att kontrollen över institutionerna varit effektiv för dem.

Demokratins inflytande över institutionerna är dessutom tämligen indirekt. När etablissemanget talar om ”fri kultur” och ”fri journalistik” är det därför ett sällsynt bra exempel på nyspråk. Kultur och journalistik som finansieras med offentliga medel men inte får påverkas av folket är på sitt sätt väldigt ”fri”, men kanske inte på det sätt de flesta av oss använder ordet.

Mot bakgrund av den långa marschen genom institutionerna blir mycket som vid en första anblick kan verka förvånande plötsligt väldigt logiskt. Att den politiskt korrekta Ramberg får pengar och inflytande över ett universitet är moraliskt tveksamt men politiskt givet. Det handlar om att behålla makten över institutioner och att belöna de sina.

Något liknande gäller pengarna till kulturarbetarna. Kultursektorn är en viktig ”ISA” för att låna Althussers termer, det är viktigt att hålla kulturarbetarna så trygga och lojala som möjligt. Vid det här laget vet etablissemanget redan hur besvärligt det kan bli när en enda begåvad kulturperson byter sida, exempelvis Katerina Janouch.

På liknande sätt kan vi förstå kraven på mer presstöd för att ”rädda journalistiken” under coronakrisen. Det handlar egentligen bara om en institution som rätt människor ”marscherat” genom och gjort till sin. Allt från partistöd till svenska kyrkans politisering kan förklaras på samma sätt.

För etablissemangs- och invandringskritiker innebär detta en utmaning. Motståndarlaget har ett fast grepp om institutionerna, och använder sig av skattepengar för att stärka dem mot eventuella konkurrenter. Marschen genom institutionerna är nu avklarad, och institutionerna används istället för att forma folkets världsbild och fostra nya generationer av aktivister i myndigheter och media.

Det finns flera strategier för att hantera detta sakernas tillstånd. En möjlig lösning är att helt sonika dra in finansieringen för motståndarlagets institutioner. Lägg ner SVT, dra in studielånen för genusvetenskap, avskaffa presstödet och så vidare. Det är en potentiellt mycket effektiv strategi, samtidigt kommer den tolkas som en krigsförklaring av etablissemanget. Den är därför riskabel men väl värd att ta upp.

En annan strategi är att själv göra marschen genom institutionerna, till exempel genom att studera historia och bli akademiker med sundare åsikter än 68-radikalerna. Detta kan vara en värdig utmaning, samtidigt som studier visar att den akademiska vänstern är betydligt mer benägen att diskriminera oliktänkande än vad högern är. Den som har sådana planer måste därför kombinera en viss list med kloka val av inriktning.

Samhällsvetenskaperna är till exempel mer anfrätta av politisk korrekthet än naturvetenskaperna. Men om vi vill ha en förändring av samhället kommer vi behöva en del företrädare även inom humaniora och samhällsvetenskap. Man kan misstänka att en och annan borgerlig krönikör har gjort ”marschen” och långsiktigt arbetar för ett bättre samhälle, det är på sitt sätt en imponerande bedrift.

En tredje strategi är att genom politiska beslut ta kontroll över viktiga institutioner och tvinga dem att följa folkviljan. Detta är vad som skett i Polen och Ungern. Sverigedemokraternas stöd för public service antyder också en vilja att på sikt kunna använda SVT för sundare syften.

Här kan ett problem bli mångfalden av institutioner. Om man tar kontrollen över public service men inte över de universitet som formar framtidens journalister kan resultatet bli mindre gynnsamt. Men strategin har fördelar, något som märks i de kommuner där SD är med och styr.

Den fjärde strategin för tankarna till Gramsci, det långsiktiga skapandet av egna institutioner. Alternativa medier är det kanske mest framgångsrika exemplet på detta, ihop med SD:s tillväxt. Etablissemanget kommer göra upprepade försök att neutralisera sådana initiativ, på kort sikt kan de ibland lyckas men på längre sikt är det mer troligt att de misslyckas.

Det folkliga missnöjet är för omfattande för att kunna kvävas, vilket är positivt. En varaktig förbättring är möjlig om den har en bred folkrörelse bakom sig. För den enskilde Sverigevännen betyder detta också att engagemanget för framtiden inte är begränsad till valbåset, vi bör stödja våra egna institutioner året om. Oavsett om det sedan är alternativa medier, musiker eller någon slagkraftig youtuber.

Joakim Andersen