➤ DEBATT Det finns idag en utbredd bild av att den svenska rättsstaten silar mygg och sväljer kameler. Prioriteringarna skiljer sig inte sällan en hel del från det allmänna rättsmedvetandet, bland annat ledde inte ens en av tio anmälda våldtäkter mot kvinnor över 15 år till åtal förra året. Domarna mot våldtäktsmän och våldsbrottslingar kritiseras ofta för att vara för milda, samtidigt som människor döms för brott som självförsvar och hets mot folkgrupp.

Om man vill få perspektiv på diskrepansen mellan allmänhetens rättsuppfattning och etablissemangets praktik är den amerikanske invandringskritikern Samuel Francis (1947-2005) en värdefull utgångspunkt. Med termen anarko-tyranni beskrev han en situation där det råder laglös anarki för de kriminella men hårt detaljstyre för de laglydiga.

En intressant historisk parallell erbjöd den ryske dissidenten och författaren Aleksandr Solzjenitsyn (1918-2008). Han hade spenderat flera år i olika fängelser och läger efter att ha kritiserat Stalins militära förmåga i brev till en vän, och denna erfarenhet låg till grund för verk som Gulagarkipelagen.

I ett kapitel, med namnet De socialt närstående, skildrade han bland annat förhållandet mellan det sovjetiska etablissemanget och de kriminella. Det är en skildring som ofta kan föra tankarna till vårt eget samhälle. Solzjenitsyn kom bland annat in på den romantiska bild av de kriminella som florerade i kulturen. Något liknande kan vi se idag.

Det finns ingen direkt samsyn mellan å ena sidan polisen och å andra sidan populärkulturen och den akademiska världen vad gäller brottslighet. Från 1970-talet, med filmer som Släpp fångarne loss, det är vår, till artisten Suzi P:s framförande av låten Shunon på barnprogrammet Sommarlov har populärkulturen haft en delvis annan syn på brottslighet än allmänhet och polis. Något liknande kan sägas om den akademiska världen där brottslingen inte sällan framställs som ett offer för sociala och socioekonomiska omständigheter.

Solzjenitsyn beskrev hur teoribildningen i Sovjetunionen förklarade brottslighet med liknande resonemang. Han skrev att den officiella inställningen var att ”yrkesförbrytare kan inte rimligen jämställas med kapitalistiska element (dvs ingenjörer, studenter, agronomer och nunnor); de sistnämnda är halsstarrigt fientliga till proletariatets diktatur, de förstnämnda endast (!) politiskt instabila. (En professionell mördare är endast politiskt instabil!)”

Här finns för övrigt en historisk spänning i den marxistiska teorin. Marx och Engels uttryckte på sin tid starkt fientliga åsikter om de så kallade ”trasproletärerna” och rådde arbetarna att undvika samarbeten med dem. Men i den radikala vänstern i Väst förbyttes denna negativa inställning till en betydligt mer förstående och ibland romantiserade runt 1968.

Solzjenitsyn beskrev en liknande förändring i Sovjet, något tidigare än så. I båda fallen tycks det ha varit sociala skikt på betryggande avstånd från ”trasproletariatet” som kunde låta sig romantisera och använda dem. Vanliga arbetare var mer skeptiska.

Intressant i Solzjenitsyns text är även de stycken där han tog upp sovjetetablissemangets skäl för att låta anarko-tyranniet växa fram. Dels handlade det om ideologi och legitimitet.

Solzjenitsyn skrev att ”det är med brottslighet som med malaria: Har man en gång rapporterat att den utrotats, är det omöjligt att bota den och ställa den diagnosen.” De styrande ville inte erkänna att brottsligheten var utbredd, eftersom de aktivt framställde det egna systemet som överlägset andra länders.

Men det fanns också ett inslag av rädsla för de laglydiga medborgarna. Solzjenitsyn skrev om detta att ”den stat som fruktar de fridsamma medborgarna mer än banditerna, förbjuder dem i brottsbalken att inneha skjutvapen. Staten avväpnar sina medborgare men åtar sig inte att skydda dem!”

Kärnfullt påpekade han även att ”denna rädsla för nödvärnsexcess leder till total försvagning av nationalkaraktären.” Straffen för självförsvar var hårda. Bland annat fick man inte ostraffat dra kniv mot en förbrytare innan han först dragit sin. Staten verkade aktivt för att frånta medborgarna både vapen och vakthundar.

Tydligen fördes kampanjer mot både hästar och hundar. Hästen skulle bytas ut mot en traktor, men hunden utsattes för en politiskt grundad motvilja. En hund är lojal mot en person, inte en stat, den kan dessutom vara fysiskt stark. Hundar sköts under perioder av specialkommandon där de råkades på.

Solzjenitsyn beskrev även hur olika brott mot staten och brott mot medborgare bedömdes. För ”tjänstefel, brott mot staten, stöld av statsegendom”, tio eller tjugo år. För inbrott, ett halvår eller ett år. Det är inte omöjligt att liknande skillnader går att finna idag vad gäller brott mot statens ekonomi och ideologi i jämförelse med brott mot vanliga medborgare.

Intressant i Solzjenitsyns beskrivning är hur anarko-tyranniet ställdes på sin spets i lägren, där vanliga kriminella sattes att härska över politiska fångar. Att han själv varit en av de senare kan ha bidragit till den glöd med vilken han skildrar systemet.

Samtidigt uttryckte han en viss respekt för de yrkeskriminella och deras moralkod, han menade att de aldrig kunde omvändas till den statliga ideologin trots en och annan praktisk kompromiss. Om något var det istället systemet som påverkades av dem.

Joakim Andersen