LEDARE • L-profilen Carl B Hamilton hamnade i sådant blåsväder efter att ha rangordnat kritik mot judar som värre än kritik mot muslimer att han tvingas ställa sin riksdagsplats till förfogande. Historien väcker ett antal frågor och tarvar några klargöranden.

Bakgrunden till Hamiltons uppmärksammade uttalande i en TV-soffa nyligen var SD-profilen Richard Jomshofs islamkritik i sociala medier den senaste tiden, som i sin tur föranleds av det senaste dryga årets islamkritiska manifestationer som inkluderat att ett medhavt exemplar av Koranen eldats upp, vilket lett till muslimska upplopp med hundratals skadade poliser, internationell muslimsk vrede och terror samt diskussioner om huruvida vi i Sverige bör islamanpassa våra grund- och ordningslagar.

Hamilton har sällat sig till den skara SD-fientliga politiker som antingen verkligen anser att det inte anstår en ordförande för riksdagens justitieutskott att uttala sig kritiskt om islam, vare sig kritiken är sakligt underbyggd eller ej, alternativt saknar åsikt om saken men ansluter sig till den tyckarskaran ändå för att söka beröva Sverigedemokraterna det prestigefyllda uppdraget, ungefär som man härförleden gjorde med SD-profilen Björn Söder när denne utsågs till det än mer prestigefyllda uppdraget som riksdagens andre vice talman.

Efter att intervjuad av TV4 ha fällt omdömet om Jomshof som en person som i sitt sätt att kritisera våldsbejakande muslimer och islamister uppvisat en ”monumental ansvarslöshet” ställde Hamilton den hypotetiska frågan ”om det nästa gång är judarna som ska anklagas för någonting”. L-profilen menade att ”det går en absolut gräns där”. I klartext: att kritisera muslimer är illa men att kritisera judar är värre – som islamofob är man olämplig som utskottsordförande, som antisemit fullständigt otänkbar.

Judar när, muslimer tär

Den första frågan som inställer sig är om Hamilton faktiskt inte har rätt i att det är värre att kritisera judar/judendom än muslimer/islam. Detta med utgångspunkt i ett viktande mellan att vi i Sverige och i världen i stort har enorma problem med muslimska värderingar och människor som bekänner sig till dessa men helt försumbara problem med judiska värderingar och människor som bekänner sig till dessa.

Faktum är att vi i västvärlden har judar att tacka för ofantliga bidrag till vår samhällsutveckling medan den muslimska gruppen huvudsakligen varit en börda för oss och källa till oro för vår trygghet, säkerhet, liv och lem. Man måste vara en verkligt hycklande eller indoktrinerad kulturrelativist för att förneka detta.

En av hycklarna försade sig

Dessvärre är det rätt många i höga samhällspositioner som är den sortens hycklare, inte minst i Carl B Hamiltons parti. När han i hastigheten slinter med tungan, försäger sig och slår fast det han egentligen och i likhet med de flesta av oss ser som självklart, då blir han tvungen att avgå.

Det här är inte unikt för Liberalerna bör i ärlighetens namn påtalas. Om en riksdagsledamot från S, V, MP eller C talat från hjärtat på det sätt Hamilton nu gjorde, skulle konsekvenserna blivit desamma. En M- eller KD-politiker skulle kanske komma lite lindrigare undan. Men endast inom SD är det tillåtet att tala faktabaserad sanning.

Magstarkt utspel av de som ställt till med krisen

Det är den här förljugenheten hos de som styrt Sverige de senaste 50 åren som försatt vårt land i det kristillstånd det idag befinner sig. Det är därför vi har en invandrad gängkriminalitet som varje år slår nya rekord i dödsskjutningar och sprängningar och som polisen inte längre rår på. Det är därför vi länge har dragits med ett förhöjt säkerhetshot på nivå 3 och nu tvingats höja det ytterligare till 4.

Och det är ändå bara toppen av det isberg av allvarliga samhällsproblem som mer eller mindre direkt kan tillskrivas massinvandringen från den muslimska delen av världen. Men låt oss i det här sammanhanget begränsa oss till att fokusera på det muslimska hotet, våldet och terrorn och de muslimska värderingar på kollisionskurs med de västerländska frihetliga och demokratiska dito som motiverar dessa hotare, våldsmän och terrorister.

Samma politiker som försatt det svenska folket i denna prekära situation, som tagit ifrån oss tryggheten och säkerheten, föreslår nu alltså som lösning på vad de ställt till med att också ta ifrån oss yttrande-, åsikts- och mötesfriheten. Det är minst sagt magstarkt.

Avsändaren avgör om judehat är OK

Men för att återgå till Carl B Hamiltons oavsiktliga ärlighetsfadäs i direktsändning, är nästa fråga som inställer sig huruvida det faktiskt är så i praktiken att det är värre att vara kritiker av det judiska än det av det muslimska och svårare att sitta som ordförande för ett utskott i riksdagen för den förstnämnda än den sistnämnda. Det är en sak att det borde vara så, en annan hur det verkligen förhåller sig.

Sant är att det beslagen med att vara antisemitisk nazist är svårt att inneha posten som justitieutskottets ordförande eller vilket annat som helst förtroendeuppdrag av betydelse. Däremot har Hamilton fel när han generellt hävdar att dörren stängs hårdare i ansiktet på den som kritiserar judar än den som kritiserar muslimer. I flera fall är det precis tvärtom.

Som antisemitisk kommunist, socialdemokrat eller klimatextremist har du inga problem att få en plats vid någon av maktens köttgrytor. Och du behöver heller inte dölja ditt judehat utan kan vara helt öppen med det. Det enda kravet är att du förpackar det något snyggare än nazisterna, exempelvis genom att företrädesvis använda omskrivningar som israeler och sionister för ditt hatobjekt.

Direkt karriärsdödande i dessa kretsar kan det däremot vara att kritisera något som har med den muslimska massinvandringen att göra. Den förväntas du oreserverat hylla. Du förutsätts också ta ställning för det antisemitiskt islamistiska och terrorstämplade diktaturstyret i de palestinska territorierna , mot det demokratiska styret i den judiska staten Israel.

Dåvarande utrikesminister Margot Wallström (S) behövde inte avgå trots att hon hetsat så intensivt mot judar att hon förklarades persona non grata i Israel. Inga huvuden rullade på S-märkta Aftonbladet när man publicerade en moderniserad och till ”organstöld” förklädd variant av den antisemitiska myten om hur judar rövar bort barn och dricker deras blod.

Ett mer närliggande exempel är riksdagsledamoten Hillevi Larsson (S) som lät sig fotograferas poserande med en palestinsk flagga och en förtjänstplakett hon fått för väl utfört kampanjande för den terrorstämplade judehatiska diktaturregimen i de palestinska områdena i Mellanöstern. Plaketten var prydd av en karta i guld där Israel var utplånat. Det hindrade inte Larsson från att inneha ett prestigefyllt uppdrag i samma justitieutskott där Jomshof nu anses olämplig.

De låga förväntningarnas rasism ger avlat

Än mer generösa regler gäller för muslimska antisemiter. Som invandrare från den muslimska världen betraktas du per vänsterliberal definition som en person som ”berikar vårt land”. Det gäller i synnerhet om du tagit klivet in i politiken där denna typ av mångfald anses särskilt angelägen att verka för.

Ditt judehat anses med den bakgrunden legitimt på grund av egna erfarenheter av eller etnisk identifiering med den påstådda judiska aggressionen i Mellanöstern och det faktum att tycka illa om judar är en djupt rotad del av islam som man får ha överseende med. Om du inte siktar på de högsta och mest profilerade politiska uppdragen, inkluderar det överseendet även sådant som att förneka den judiska Förintelsen på samma sätt som du har kulturellt fribrev att ha en misogyn kvinnosyn och hata sexuella minoriteter.

Du omfattas av det som av fenomenets kritiker myntats som ”de låga förväntningarnas rasism”. Och det är den formen av rasism som också nu satts i spel i diskussionen om Jomshofs agerande och hela den omgivande debatten om koranbränningar, hotet mot Sveriges säkerhet och de föreslagna inskränkningarna i de lagar som garanterar och skyddar våra demokratiska medborgerliga fri- och rättigheter.

Bara en grupp som inte tål kritik och satir

Människor med skiftande livsåskådningar upplever sig ofta kränkta och sårade av vad personer med andra livsåskådningar tycker om dem och deras åsikter och värderingar. Och även om irritation kan uppstå när kritiken tar sig vad man uppfattar som plumpa uttryck och verbala protester då kan uttalas, så stannar det där för samtliga större politiska eller religiösa livsåskådningar eller blandningar av dessa – utom en.

Inte i något fall tidigare har vi behövt dubbelhöja terrorhotnivån, slå larm om överhängande hot mot rikets säkerhet eller dagtinga med hörnstenar i vår frihetliga demokrati, bara för att bekännare till den ena eller andra livsåskådningen inte kan ta kritik eller ens satir. Islam och dess anhängare är unika i det avseendet.

Jag vet inte på vilka sätt utrikesminister Tobias Billström (M) menar att ”muslimer berikar vårt land”. Detta eftersom han inte velat konkretisera sig och exemplifiera. Jag vet bara att det måste vara på oerhört tunga sätt eftersom det uppenbarligen anses uppväga såväl säkerhetshoten som våldet, terrorn och nedmonteringen av friheter som vi hittills sett som oupplösligt förenade med demokrati.

Det är avgjort farligare att kritisera eller göra narr av muslimer än judar. Många har fått plikta med sina liv för dylikt. Av samma skäl är det också mer motiverat och angeläget, vilket även inkluderar att bränna en och annan koran för att påminna om att det muslimska våldet aldrig är mer än närmaste sten bort, att islam är en krutdurk ständigt riskerande att brisera, fjärran från den “fredens religion” som dess apologeter försöker slå i oss.

Till dess Billström förklarar sitt uttalande och öppnar mina ögon för hur den muslimska berikningen av vårt land trumfar allt det negativa denna religionsideologi och dess anhängare fört med sig, dristar jag mig att hålla med Carl B Hamilton i hans rangordnande av kritik mot judar som värre än kritik mot muslimer.

Inte en gradskillnad, utan en kvalitativ

I den avgående L-politikerns föreställningsvärld handlar det om en gradskillnad. I själva verket rör det sig om en kvalitativ sådan. Medan kritik mot judar generellt får anses helt obefogad är kritik mot hotets, våldets och terrorns muslimska kolportörer viktigare än någon annan kritik idag.

Kristendomen är egentligen bara en gren av judendomen. Medan länder med judeokristet kulturarv har kunnat utvecklas till frihetliga demokratier, är de muslimska länderna i dessa avseenden fortfarande idag kvar där de befann sig för 1 500 år sedan. Kristendom och judendom har låtit sig reformeras, islam är en rigid bokstavstroendekrävande religionsideologi. De nu aktuella kraven på Sverige att förbjuda islamkritik är ett uttryck för detta, men bara början på vad som komma skall om vi inte erkänner den avgrund som skiljer det judeokristna från det muslimska och sätter ned foten för att värna det förstnämnda.

Islam är, som SD-ledaren Jimmie Åkesson slog fast redan 2009, ”vårt största utländska hot sedan andra världskriget”. Alla var inte lika klarsynta då. De som i skenet av rådande situation förnekar det idag 2023 måste i det närmaste vara blinda. Den enda revidering av Åkessons varning som tarvas för 2020-talet är att islam nu också kvalificerar sig som vårt största inhemska hot – möjligen i konkurrens med vänsterliberalismen och den kader av denna livsåskådnings anhängare som vanstyrt vårt land till det multipla kristillstånd i vilket det idag befinner sig.