Bussa de dysfunktionella eleverna från orten till politikernas arbetsplatser – inte till våra barns

LEDARE • På flera håll i landet görs försök att reparera skadorna av decenniers migrationspolitiska vanstyre medelst påtvingad integrering. Bland annat tvingar man svenska elever i välfungerande skolor att ta emot svagpresterande invandrarelever från kaosskolor i utsatta områden.

Kritiken har varit massiv från elever och föräldrar i mottagarområdena men i en till vetenskaplig studie utklädd politisk pamflett beskrivs dessa tvångsexperiment som en framgångssaga och Sveriges största dagstidning lånar ut sin plattform för att sprida desinformationen.

Invandrade elever presterar extremt dåligt

En del av det invandringspolitiska haveriet kommer till uttryck i skolan. Utomvästliga invandrarelever presterar extremt dåliga resultat. Orsakerna är flera.

Många elever har redan i unga år utvecklat antisociala och kriminella beteenden. Att plugga och skaffa sig ett jobb är “svenne-beteende”. Många har föräldrar som är analfabeter och kommer från länder utan någon kunskapstradition.

Många lider till följd av generation efter generation av kusingiften av olika så kallade bokstavsdiagnoser och nedsatta intellektuella färdigheter. Somliga är traumatiserade av krigsupplevelser. Med mera.

Till det kommer språksvårigheter och en skola som belastats med invandringsrelaterade “utmaningar” långt förbi det rimligas gräns beträffande vad man har lärare, resurser och kompetens att hantera.

Besvärande för de sociala ingenjörerna

Skillnaderna mellan skolor med i huvudsak svenska elever och skolor i invandrardominerade “utanförskapsområden” har vuxit sig allt större de senaste decennierna. De har, tillsammans med skenande väpnad gängkriminalitet, skyhög arbetslöshet, lika högt bidragsberoende, våldsam misogyn hederskultur och våldsbejakande antisemitisk extremism, blivit ett alltmer besvärande problem för de vänsterliberala multikulturalistiska sociala ingenjörer som salufört sin politik som ett framgångsrecept för Sverige.

Under starka protester från breda föräldra- och elevgrupper har samma politiska aktörer som skapat skolproblemen lanserat en “lösning” på detsamma. Den stavas: vältra över ansvaret för lågpresterande invandrarelever på högpresterande svenska elever.

Problemen ska lösas med “gökungemetoden”

Detta ska ske medelst en “gökungemetod”. De invandrarelever som har de gravaste störningarna och största problemen och därför presterar allra sämst i de etniskt segregerade invandrarförorterna ska bussas till välfungerande skolor i välfungerande bostadsområden.

Där ska de få en högpresterande svensk elev som mentor som utöver att tillgodogöra sig själv det som lärs ut under lektionerna nu också ska tillse att den Ahmed eller Hassan han fått sig tilldelad också ändrar sitt beteende – från att kalla flickorna i klassen och den kvinnliga läraren för “hora” och dra kniv mot pojkarna till att börja förkovra sig i de olika ämnena.

Integrationstvång säljs in med samordnad påverkanskampanj

Den svenska universitetsvärlden är efter drygt 50 års lång marsch genom institutionerna rejält vänsterlutande. Det förvånar därför inte att det nu kommer en aktivistisk produkt under täckmantel av att vara en akademisk studie som backar upp och lovordar det här initiativet.

Mot en föräldra- och elevmajoritets vilja har konceptet prövats på en välfungerande kommuns och skolas svenska elever som försökskaniner. Det konstateras i det aktuella alstret luddigt med “Framgångsrik skolintegration ledde till bättre resultat för alla elever” och “Elever som bussades fick bättre skolresultat“, när Dagens Nyheter basunerar ut “studien” i en påverkansoperation.

Politisk pamflett utklädd till akademisk studie

Det vore konstigt om en elev med antisociala och kriminella störningar, bokstavsdiagnoser med mera inte höjer sina skolresultat om han flyttas från en skola med likasinnade i fullständigt kaostillstånd bussas till en välfungerande skola med studiero och en högpresterande elev som mentor.

Frågan är i stället hur mycket dessa elever förbättrade sina resultat. Är det i en storleksordning där samhället kan påräkna att eleven ifråga i stället för att slå in på den gängkriminella banan väljer och klarar att bli läkare eller jurist? Eller handlar det om en prestationshöjning på marginalen som inte kan förväntas ger någon som helst utdelning vare sig för individen eller samhället?

Rundar obekväma fakta och frågor

Det mesta pekar dessvärre på det sistnämnda. För säkerhets skulle utfördes experimentet också på en lågstadieskola så att facit för misslyckandet ligger en bit in i framtiden och inte behöver redovisas i “studien”.

Vad man också undviker att redovisa är hur mycket de svenska mentorelevernas skolresultat sjönk jämfört med vad man kunnat förvänta om de sluppit jobba för två på lektionerna. Inte heller har man ansett det viktigt att undersöka hur trivseln och tryggheten i skolan påverkades av att få in ett antal “värstingar” i klassen.

Kokar soppa på en spik

Även om rubriker och ingresser i “studien” och de beställningsjobb man gett utvalda journalister i uppdrag att författa är käcka och positiva, kan den som bemödar sig att även läsa lite av brödtexten inser snabbt att detta inte bara kan liknas vid en gökunge utan också vid att koka soppa på en spik.

Att bussa lågpresterande invandrarelever från dysfunktionella skolor i “utsatta” områden till skolor med högpresterande svenska elever i välfungerande områden är bara ett spel för gallerierna som i sig inte ger någon noterbar vinst i form av förbättrade skolresultat hos den förstnämnda gruppen (men väl i försämrade sådana i den sistnämnda). Tvärtom sjönk skolresultaten för båda grupperna.

För att soppan skulle få någon smak måste spiken (bussen) kompletteras med kött och grönsaker i form av “pedagogiska och sociala insatser“. Det tvingas författarna till “studien” och deras betalda språkrör i media erkänna.

Drivs av hat mot “vita privilegierade”

Man vidgår samtidigt att syftet med bussningsprogrammet i stället bara var “att motverka skolsegregationen” med det underförstådda incitamentet att man på vänsterkanten får ont i själen av att se att människor som tar tag i sina och sina barns liv får det bättre än de som inte gör det.

Enligt röd doktrin är det “privilegierade” grupper som fötts med guldsked i munnen och har det oförtjänt bra. Och det är också därför att de har det bra som de andra har det dåligt. Gärna blandar man också in hudfärg i argumentationen och ställer grupp mot grupp, i det här fallet svarta och bruna barn mot vita dito. De privilegierade vita ska straffas för de vänstersinnades inre tillfredsställelse, inget annat.

Den långa marschens lärarkår hugger i

Lärarkåren är till följd av samma röda marsch genom institutionerna också starkt vänsterlutande. För många är det idag viktigare att förmedla de “rätta” åsikterna till de formbara barnen än att bibringa dem faktakunskaper.

Således måste det feltänkta projektet på väg att haverera innan det knappt kommit igång vändas till något som kunde redovisas som en framgång. Det var många “utmaningar” som måste adresseras.

– Allt var totalt nytt, alla skulle lära sig åka buss. Vissa tolererade inte andra och det var ett jättejobb att få ihop gruppen. Och mitt i allt detta skulle de skriva nationella prov, berättar en lärare i projektet.

Vill inte ge SD rätt igen

För att inte Sverigedemokraterna skulle få invandrings- och integrationspolitiskt rätt igen blev läraren i fråga “revanschsugen”.

– Då visste jag att jag hade tre år att bygga det här och tänkte att nu jäklar ska vi sätta det här.

Så för att dölja att bussningen egentligen bara var ett straff mot de “oförtjänt privilegierade” utan någon resultatrelaterad nytta och kunna skriva rasisterna på näsan, satte man in alla klutar.

Klassrummen försågs med dubbla lärare och omfattande “medvetna pedagogiska insatser“. För att invandrarelevernas skolresultat skulle framstå som bättre, tvingades de försigkomna svenska eleverna att invänta de svagpresterande invandrareleverna och, i stället för att läsa vidare i sin egen högre takt, ägna tiden åt att mödosamt hjälpa de klenbegåvade “så att alla rörde sig framåt samtidigt“.

Hudfärgstvång i klassrum och matbespisning

Skolledningen skapade också ett system där elever tvingades sitta varvat med varandra efter hudfärg i klassrum och matbespisning. Svenska elever fick heller inte välja vilka andra skolkamrater man ville umgås och leka med på rasterna utan tvingades på invandrarelever enligt något som gavs det oskyldiga namnet ”veckans kompis” i stället för det mer klargörande “veckans tvångssällskap“.

LÄS ÄVEN: Missnöje när Sandviken tvångs-integrerar skolbarn: ”För jävligt”

Högpresterande elever förlorarna

Att tvinga högpresterande svenska elever att sakta in på studietakten för att de bussade invandrareleverna skulle hänga med ledde inte helt oväntat till att den förstnämnda gruppens resultat backade kraftigt medan den sistnämnda gruppens resultat ökade något.

– Efter ett tag såg vi väldigt tydligt att det gynnade framför allt de elever som hade minoritetsbakgrund, erkänner Stefan Lund, professor i pedagogik vid Stockholms universitet och projektledare för “studien”.

Dribblar med siffror

För att dölja de negativa konsekvenserna för högpresterande svenska elever har man i “studien” valt att endast fokusera på hur stor andel elever som klarat delproven i svenska som andraspråk och kan då stoltsera med att den ökade från 50 till 74 procent.

Ribban för att klara dessa delprov är skäligen lågt placerad och att fortfarande var fjärde elever misslyckades är inget att skryta med. Men undviker också att redovisa med hur mycket mindre marginal de tidigare högpresterande eleverna nu klarade delproven, det vill säga de facto försämrat sina kunskaper.

LÄS ÄVEN: Socialdemokraternas plan för Sverige: Befolkningen måste blandas

Etnisk blandning självändamål

Inte heller är det något att skryta med att procentsiffran med hjälp av dubbla lärare, högpresterande svenska elever som hjälplärare och massiva pedagogiska insatser till slut hamnade en god bit över riksgenomsnittet på 63 procent. Tvärtom är det den sistnämna siffran som skvallrar om ett monumentalt invandringsrelaterat haveri för skolan i Sverige, precis som rutschkanan utför i PISA.

Man berömmer sig i “studien” också för att barn “fick fler vänner med olika bakgrund“. Visserligen hade de inget annat val än att bli vän med de elever de anvisats av skolledningen utifrån etnisk mångfaldsprincip, men ändå. Att ha vänner med olika hudfärg framstår i “studien” som ett självändamål och vänskapstvånget anses därför inte behöva motiveras.

Enklare tvinga elever på lågstadiet än på högstadiet

‘Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli’, som ordstävet lyder. Och förutom att man slipper redovisa facit för projektet genom att experimentera med 7-åringar finns enligt projektledaren Stefan Lund en annan fördel; småbarn är lättare att dyvla på värderingar, multikulturalistiska i det här fallet eller regnbågsradikala som på många förskolor. De tror att allt vuxna säger är sant och är lätta att skrämma in i ledet.

Det är viktigt att barnen är små, menar Lund, och ju yngre desto bättre. Att bestämma vilka kompisar med vilken hudfärg elever i högstadiet ska ha eller att man ska sitta varannan vit och brun/svart i matbespisningen skulle inte gå. Det erkänner projektledaren.

Tvång och indoktrinering kläs i nyspråk

Om man utifrån vänsterliberalt multikulturalistiska värderingar vill skapa vad Lund kallar “etniskt och socioekonomiskt blandade elevgrupper” då räcker det inte att bara blanda och ge. Förutom tvång krävs också ett intensivt påverkansarbete från lärare med “rätt” värdegrund, eller med “en stark ambition att skapa nya arbetssätt som en inkluderande skolkultur“, som Lund lite tjusigare formulerar det.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Föräldrarna i Sandviken borde göra uppror mot kommunen”

Frustration bland elever med läshuvud

Eldsjälarna bakom projektet och “studien” tvingas också vidgå att de stora förlorarna har varit de försigkomna eleverna, vilket i de flesta fall är liktydigt med de svenska elever som gick i skolan innan bussningen inleddes. Det uppstod “en frustration hos vissa elever som kommit längre i sin språk- och ämnesutveckling“, skriver man.

De intelligentare eleverna tyckte att den påtvingade sammanhållningen av klassen, där den med sämst läshuvud fick bestämma takten och med sina evigt tragglande repetitioner av samma sak om och om igen för att få också den mest svagbegåvade eleven att få in kunskaperna i huvudet, “gjorde lektionerna tråkiga“.

Duktiga elever tvingas bli extralärare

Men ‘för att laga en omelett måsta man knäcka några ägg’ och i det stora integrationspolitiska godas syfte var det ett enkelt beslut att offra de begåvade eleverna. För att minska deras otålighet när de inte hade tillåtelse att läsa i förväg, tvingades de hjälpa de elever som halkade efter, förklarar Lund. På så sätt fick de något att sysselsätta sig med och göra en god gärning för någon “socioekonomiskt utsatt“.

LÄS ÄVEN: Kommun tvångsflyttar elever till problemskola – nu klagar politikerna över att de utsätts för ’hot och hat’

Kritiseras i sociala medier

Stockholms universitet och Dagens Nyheter får kritik i sociala medier för hur man framställer den här sortens tvångsintegrering av skolelever. Bland annat pekas på den grundläggande akademiska bristen att man inte haft någon kontrollgrupp, att man jämför äpplen och päron i stället för att vikta siffror så att de blir hederliga. Med mera.

Samnytt bevakar

Samnytt har tidigare i flera artiklar uppmärksammat den här sortens tvångsintegrering av skolelever med fokus på den hårda och breda kritik mot experimenten som emanerat från berörda elever och föräldrar. Några av dessa finns som “LÄS ÄVEN”-länkar att klicka på mellan styckena ovan.

Vi har dessutom gjort ett alldeles eget videoreportage under rubriken “Tvångsflytten” där vi fångade upp missnöjet på gräsrotsnivå i en kommun när det vänsterliberala styret beslöt använda skolbarnen som försökskaniner för tvångsintegrering som en lösning på ett problem man själv skapat genom en alldeles för hög invandring under alldeles för lång tid med en alldeles för problematisk kulturell profil. Det reportaget kan ses nedan.

Sammanfattningsvis

Från socialkonservativt, nationalistiskt och massinvandringskritiskt håll hör man ibland att “som man bäddar får man ligga” – röstar man på massinvandringspartier i stället för Sverigedemokraterna ska man inte bli förvånad när skiten en dag når fram till tröskeln och det inte längre går att rösta med fötterna och white flight. “Gilla läget ni som finröstat vid valurnan”.

Det må så vara. Men det är ändå synnerligen osmakligt att samma politiker som förstört Sverige genom decennier av ansvarslös massinvandring nu vill vältra över ansvaret för sitt monumentala misslyckande på svenska skolelever. Om föräldrarna får skylla sig själva, har ändå inte barnen röstat fram detta samhällshaveri.

De är oskyldiga och har rätt till en ordnad skolgång där det råder lugn i klassrummet, där de kan fokusera på sitt eget förkovrande, studera i sin egen takt och inte hämmas i detta av att tvingas agera mentorer till dysfunktionella invandrarelever.

Pelle och Kalle har inte skapat den här segregationen med dess etniska trasproletariat, antisocialitet, gängkriminalitet, hederskultur, antisemitism, analfabetism med mera, och inte heller de kusingiftesrelaterade diagnoser som gör att invandrarungdomarna klättrar på väggarna i stället för att sitta still i bänken, lyssna och lära.

Skolan är barnens arbetsplats. Om den här förlorade generationen invandrarelever ska bussas någonstans så är det i så fall till beslutsfattarnas arbetsplatser, i kommunfullmäktige, på riksdagskanslierna, i Rosenbad eller varför inte låta (tvinga) politikerna ta hem en liten wannabe gangster-telning från orten för hemskolning, det skulle väl ge ett antal godhetspoäng.