DEBATT • Att offra döda eller levande ting för att blidka imaginära gudaväsen verkar vara en sed som oberoende av geografiskt spridda mänskliga kulturer varit (och kanske fortfarande är?) flitigt förekommande.

Troligen hänger denna typ av vidskepelse ihop med Homo Sapiens unika förmåga – avsevärt skild från andra däggdjur – att intellektuellt förstå att tiden är ett flöde bestående av dåtid, nutid och framtid. Genom att erbjuda värdefulla gåvor som offer till gudarna hoppades man på framtida belöningar i form av jaktlycka eller goda skördar, då man trodde att naturfenomen som regn och torka samt även soluppgångar styrdes av övernaturliga andeväsen.

Ultimata försakelsen för att blidka högre makter

Den ultimata försakelsen måste väl rimligen ha varit att offra människor. Även om vissa redskap sågs som livsnödvändiga, så är ändå att ta livet av sin egen avkomma både humanitärt och evolutionärt sett en oerhört kontraproduktiv handling. Aztekerna som dagligen offrade mängder av människor i hopp om att solguden Huitzilopochtli skulle se till att solen återföddes varje morgon höll dock offrandet mestadels utanför sin egen genpool då man främst dödade krigsfångar och slavar från angränsande stammar. Även i de tidiga högkulturerna på andra sidan jordklotet verkar människooffer ha praktiserats, och enligt antropologer så har seden förekommit även hos så kallat primitiva kulturer i Afrika och på Nya Guinea.

Att offra barn, vilket kan ses som den ultimata grymheten, kanske ändå hade en bisarr evolutionär förklaring då bara vartannat barn förr i tiden nådde en ålder på femton år. Eftersom barnadödlighet var så allmänt förekommande, parat med irrationell vidskeplighet, sågs kanske offrandet av ett barn ändå som en rationell handling så att gudarna välsignade och skyddade framtida generationer. Hursomhelst så offrades barn överallt på jorden oberoende om kulturerna var primitiva eller högtstående, vilket därmed, hur konstigt det än låter, måste ses som en typ av ockult evolutionär överlevnadsstrategi.

Abraham och Isak

När Gud eller Jahve befaller patriarken Abraham att offra sin son Isak som ett bevis på hur mycket han fruktar sin Gud, är det bara genom ett ingripande av en av herrens änglar som offrandet stoppas. Gud hade fått bekräftelse på Abrahams fruktan och underkastelse. Denna mytologiska händelse har använts som belägg för att det var kristendomen som satte stopp för barnaoffer då Abraham i stället offrar ett djur, i detta fall en vädur.

Lever då offertraditionen kvar även i våra dagars moderna samhälle? Givetvis gör den det i alla möjliga olika former men nu för det mesta utan forntidens vidskepelser och tron på högre makter. Exempelvis är försäkringsbranschen en typ av försakelse i nutid för att slippa framtida förluster. Alla investmentbolag och riskkapitalister sysslar också med uppskjuten behovstillfredsställelse då man förväntar sig vinst på kapital i framtiden. Det enda offer av pengar som eventuellt har kvar religiösa drag är väl spel och dobbel där man hoppas på tur som inte sällan förknippas med högre makter såsom Fru Fortuna.

Barnaoffer i modernare tid

Förekommer då även barnaoffer i dagens samhälle? Att döda nyfödda barn är förbjudet och straffbart i alla(?) länder världen över. Men barnadråp (neonaticide), det vill säga att döda sitt barn strax efter födseln, inträffar fortfarande i vissa afrikanska länder och även i Indien där pojkar är mer önskvärda än flickor. Av samma skäl sägs detta ha förekommit i Kina under ettbarnspolitiken. I Västvärlden är det dock väldigt sällsynt och har när det ändå sker oftast med psykisk ohälsa att göra eller relations- och svartsjukekonflikter och vårdnadstvister som går överstyr.

I USA mördades 1973 cirka 1,4 barn av 100 000, för att därefter dala till 0,44. Minskningen berodde troligen åtminstone delvis på den abortlagstiftning som det året infördes efter HD:s uppmärksammade dom i fallet Roe v Wade. Inom parentes kan nämnas att Roe, en pseudonym för flerbarnsmamman Norma McCorvey, som så framgångsrikt slogs för sin rätt till abort, senare bytte sida och blev aktiv abortmotståndare. 2022 revs denna federala lag upp och aborträtten hanteras nu som innan 1973 på delstatsnivå. Vissa stater har i princip helt förbjudit abort, vilket med svenska ögon ses som väl drastiskt, då Sverige har fri aborträtt till graviditetsvecka 18 och i vissa fall ända fram till vecka 22 – det vill säga en god bit förbi halva graviditetstiden.

Den kontroversiella abortfrågan

Abort är en kontroversiell fråga där två i grunden motsatta synsätt på fostret i magen står mot varandra. Abortförespråkare menar att det utgör en del av kvinnans kropp medan abortmotståndare anser att det är ett eget och skyddsvärt liv. De mest liberala förespråkarna vill utsträcka kvinnans aborträtt ända fram till förlossningen medan de mest konservativa motståndarna vill att barnets liv ska anses uppstå vid befruktningsögonblicket.

De flesta abortlagstiftningar är en slags kompromiss mellan dessa synsätt. Man definierar det som växer i kvinnans mage som en del av henne under den första delen av graviditeten med den beslutsrätt det innebär. Under den senare delen av graviditeten får fostret någon form av juridiskt skydd som en egen individ. I USA är det skyddet så långtgående att den som mördar en gravid kvinna kan dömas för dubbelmord. I Sverige är det ofödda barnets skydd inte lika starkt men i varje fall starkare än under den första hälften av graviditeten då skydd helt saknas.

Ett annalkande etiskt dilemma

Och det är i den här kompromissen som skon börjar klämma. För gränsen för när det är möjligt att rädda ett för tidigt fött barn flyttas i takt med de medicinsktekniska landvinningarna sakta men säkert nedåt, dock med risken att barn födda i sjätte månaden kan få framtida funktionshandikapp om de klarar tiden i kuvös. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer den nedre gränsen för när ett för tidigt fött barn kan räddas sannolikt att tangera eller rentav passera den övre gränsen för när abort är tillåten.

Alla inser att detta utgör ett annalkande etiskt dilemma. Ändå lyser frågan med sin frånvaro i den offentliga debatten. Ska kvinnan ha fortsatt rätt att genom abort släcka liv som kan förlösas och överleva, eller ska abortgränsen successivt sänkas? Blir det läkarens ansvar att avgöra om det sent aborterade barnet ska räddas till livet eller lämnas att dö? Och vems barn blir det i så fall i det förstnämnda fallet – kvinnans som inte ville ha det eller statens, att se sig om efter adoptivföräldrar?

Barnaoffer på vulgärfeminismens altare?

I USA är aborträtten en hetare fråga än på länge, dels på grund av den nyss nämnda lagändringen, men också inför det stundande presidentvalet där vissa menar att den rentav kan bli avgörande för vem som får flytta in i Vita huset. Kamala Harris är för fri abort även långt in i graviditeten, i vissa fall ända till vecka 24. Motståndaren, Donald Trump, har hävdat att Harris stödjer aborter även i åttonde och nionde månaden, något som till och med de mest abortliberala skulle betrakta som barnamord. Oberoende av om Trumps anklagelse är falsk eller sann kvarstår frågan: När inträder rätten till liv och konventionen om mänskliga rättigheter för ett ofött barn?

Är extremt sena aborter att betrakta som en modern form av barnaoffer på vulgärfeminismens altare för att bevisa kvinnans rätt till avståndstagande från sitt biologiska arv? Vänsterideologins nya trend att kön bara är en social konstruktion och att man kan välja vilket kön man vara hänger ihop med den tidigare inställningen att vi alla föds som tomma blad (tabula rasa). Biologi är något som gäller för växter och djur, människan står över sådana förlegade vetenskapliga sanningar verkar vara radikalvänsterns filosofi. Tyvärr har denna inställning smittat av sig ner i åldrarna på små barn som formar sin identitet. Könsdysfori är ett fenomen som vuxit lavinartat de senaste åren och allt yngre barn verkar vara drabbade. Att då med föräldrars samtycke – eller utan – sätta in pubertetsblockerande mediciner vilket kan ge konsekvenser som är oåterkalleliga senare under uppväxten är väl att likställas med barnmisshandel och att gå så långt som att sätta kniven i ett barn och avlägsna könsdelar är väl egentligen inget annat än barnaoffer.

Klimatalarmism och grooming

Likadant, men inte så fysiskt förödande är väl att i klimatalarmismens namn lura i barn och tonåringar att jorden snart går under och att det finns ingen framtid om vi inte genast slutar att elda med fossila medel. Detta borde jämställas med psykisk misshandel av den unga generationen som inte ser någon anledning att sätta barn till världen och se ljust på framtiden. Att stjälpa över gångna generationers överkonsumtion av kol och olja på våra stackars oskyldiga barn är väl rena rama syndabocks-beteendet, som också det är en form av offer, vilket resulterar i att många ungdomar drabbas av klimatångest.

Vidare har vi grooming gang-skandalerna i England och Wales som först uppmärksammades 2014 i staden Rotherham i södra Yorkshire där brittiska småflickor våldtogs och utnyttjades av mestadels pakistanska män i åratal utan att myndigheter eller polisen, trots flera vittnesmål, ingrep. Anledningen till polisens passivitet sägs ha varit rädslan att bli kallad rasist eller islamofob. Skandalen har sedan dess växt och omfattar flera andra städer, exempelvis Huddersfield, Bradford och Rochdale och man uppskattar att uppåt 20 000 småtjejer har drabbats. Trots att många muslimska män har dömts till fängelse fortsätter ändå övergreppen.

Så långt har alltså den västerländska politiska korrektheten gått – eller woke som det numera kallas – att man på en rad olika sätt offrar barn på den heliga mångkulturens altare – en i sanning skrämmande utveckling.