KRÖNIKA Jag minns att de inte ville uppge några detaljer under utbildningsdagen. Året var 2014 och 16-åriga jag hade värvats till Röda Korsets nya projekt för att hjälpa ensamkommande flyktingbarn att integreras i Sverige. Men ingen berättade för oss att barnen var fullvuxna män.

Vi hade samlats i Röda Korsets lokal i Norrköping. Jag och flera bekanta tjejer från mitt gymnasium skulle bli verksamhetsledare och utbildas av Röda Korset för att volontärprojektet skulle bli så lyckat som möjligt. Projektet var specifikt riktat till svenska ungdomar i gymnasieålder – men all information var knapphändig.

Fokus låg dels på att många av barnen var ledsna efter att ha förlorat sin familj i krig, och dels på hur vi skulle fördela den budget vi fått över ett visst antal träffar. Träffarna skulle bestå av läxhjälp och roliga aktiviteter som att baka och spela fotboll. Jag lockades av att kunna hjälpa små barn att snabbt lära sig svenska, och ge dem något slags trygghet i ett nytt land utan sina föräldrar närvarande. Det kändes som ett viktigt uppdrag.

Röda Korsets utbildare tog upp att man inte fick ha privata relationer med flyktingbarnen eftersom det kunde äventyra projektet. Jag bad om exempel och fick till svar att vi inte fick dela ut våra telefonnummer till dem, eller lägga till dem som vänner på Facebook, för att de inte skulle känna att de kom oss för nära. Först senare skulle jag förstå att det var kärleksrelationer och stalking som de hade syftat på. Detta då sådant hade skett inom projektet i andra städer.

Det blev dags för den första träffen. Vi var omkring fem, sex tjejer som möttes upp i city efter skolan för att handla tillsammans. Havregryn, kakao, socker och smör – det vankades chokladbollar. Att tillsammans med de föräldralösa barnen sno ihop klassiskt svenskt fika kändes som den perfekta starten. Alla barn gillar ju sötsaker!

Förväntansfulla tog vi bussen till asylboendet som låg i utkanten av staden. Vi gick till den ena längan och visades in av personal. Väl inne i det gemensamma köket möttes vi av ett tiotal vuxna afghanska män. Inga barn. Bara män. Ingen ville vara med och baka chokladbollar. Vi tjejer bakade, och männen var med och åt. Fikat smakade mest invandringskritik och förvirring. Sedan gick vi till en annan byggnad för att bidra med läxhjälp. Men männen ville inte plugga svenska – och någon blev så arg att vi tvingades uppsöka personal.

När vi till slut gick därifrån pratade vi inte om att de ledsna föräldralösa barnen visat sig vara upp till 35 år gamla män. På bussen tillbaka till city satt vi mest tysta. Jag försökte intala mig själv att det var en god gärning och samtidigt slå undan känslan av att det var fel. Men det gick inte. Jag drog mig ur projektet trots att en Röda Korset-representant ringde och tjatade.

Röda Korset hade lovat oss tonårstjejer att vi skulle få hjälpa ensamma barn. I stället skickade de oss ensamma till ett asylboende med vuxna män, från en av världens mest kvinnofientliga kulturer, som låtsades vara barn. Men i själva verket var det ju vi som var barn. Tonårstjejer som skulle hjälpa vuxna män med läxorna. Såhär åtta år senare undrar jag fortfarande vilka intentioner organisationen egentligen hade. De ansvariga vuxna var ju medvetna om att de ljög för oss.

De afghanska männen fick gå i skolan tillsammans med svenska barn. De fick tävla mot svenska barn i olika sporter. Politiker, media och hela offentligheten spelade med i godhetens namn och än idag sopas det hela under mattan. Vissa håller fortfarande krampaktigt kvar vid lögnen. Ingen vill ta ansvar för riskerna de utsatte svenska barn och unga för genom att blunda för sanningen. Det var vi unga som offrades för bedrägeriet “ensamkommande flyktingbarn”. Ansvar måste utkrävas av de ansvariga så att liknande aldrig sker igen.