➤ KRÖNIKA För två veckor sedan skrev jag en artikel om en kvinna som lyckats att kuppa Sveriges Radios Ring P1 – och prata om den stundande påskrivningen av FNs migrationsavtal. Programledaren för Ring P1, journalisten Emanuel Karsten, försökte förminska och håna kvinnans oro – trots att han aldrig hört om avtalet enligt egen utsaga i radion.

LÄS MER: Här kuppas Ring P1: skulle prata om Årets Julklapp – berättade om FNs migrationsavtal

I vanlig ordning ringde jag upp Karlsten inför artikeln för att höra om hans version av händelseförloppet. I telefonintervjun försökte han tona ned sitt beteende och kallade samtidigt kvinnans påståenden ”absurda”. Han fick kommentera utförligt, artikeln blev publicerad med sedvanligt tjafs på sociala medier och Twitter efteråt (Karlsten bekräftade dock att han citerats helt korrekt). Men sedan fick artikeln oanade konsekvenser: Emanuel Karlsten använde sin mediala plattform på GP Kultur för att publicera en arg drapa om vår artikel.

Som det ofta händer med gammelmedias journalister inledde Karlsten sin ansats med en attack ad hominem, alltså mot mig personligen istället för att fokusera på ett bemötande i sakfrågan. Det här stycket är så talande om public service och illustrativt på samma gång att det förtjänar att citeras i sin helhet (fetstilat av mig – anm.):

”Tidningen hette tidigare Avpixlat och skribenter är till exempel tidigare SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth, men också Egor Putilov. Den senare ryskfödde skribenten är en pseudonym och är bland annat känd för att i Sverige spritt invandringskritisk desinformation. I granskningar har det frågats om han är en medveten eller omedveten rysk agent, riksdagen har till exempel nekat honom pressackreditering eftersom han anses vara en säkerhetsrisk. Putilov ställer en rad frågor om kvinnan i Ring P1 och “kuppen”. Jag svarar och en artikel blir publicerad. Den handlar om att kvinnan är en hjälte som lyckats ta sig in i Sveriges Radios ring in-program. Mina svar om att 1) ingen någonsin tidigare har ringt in om ämnet 2) ytterligare en ringare släpptes in dagen efter förbisågs. De passade inte in i narrativet om “det här får man inte säga i det här landet”.”

I ett och samma stycke lyckas public service-journalisten med konststycket att anklaga mig för att medvetet exkludera hans svar eftersom de ”inte passade in i narrativet” – och göra samma sak själv genom att undanhålla att riksdagsförvaltningens beslut har rivits upp som ogrundat. Det passade väl inte in i Emanuel Karlstens narrativ?

LÄS MER: Beslut att neka Egor Putilov pressackreditering till riksdagen rivs upp

De två svaren var egentligen irrelevanta för min artikel, men Karlstens text är dock lite för offensiv för den vanligtvis passivt aggressiva journalisten. Förklaringen till den desperata tonen kan finnas i hans twitter-kommentarer i spåren av vår publicering. Han dyker upp i nästan varje kritiskt inlägg som taggar honom med ett budskap som liknar följande:

”Det är ett märkligt narrativ att jag skulle vara någon slags motståndare?”

Eller:

”Men…stum? Du utgår från att jag är fiende?”

Det är inte svårt att förstå varför Emanuel Karlsten är orolig – han vill inte till Finspång. Finspångrättegångarna handlar naturligtvis inte om någon ”blodig hämnd” som extremhögern drömmer om, vilket EXPO felaktigt gör gällande i sin artikel om fenomenet. Det är snarare en metafor för historiens hårda dom. Hur den kommer att se ut för en stor del av svenska journalister har jag beskrivit i en annan krönika – med referenser till Sovjetunionens – och sovjetiska journalistkårens – fall.  Det är att bli irrelevant och falla i glömska – det finns inget värre straff för en journalist.

LÄS MER: Journalistpriset som ingen längre bryr sig om

Samtidigt är det nästan pinsamt att se hur Emanuel Karlsten spelar förvånad när han beskrivs som en fiende av regimkritiker och dissidenter. Det är som när en varg i en tecknad film för barn försöker att gömma sig bakom en alldeles för liten mask av en hare. Alla är fullt medvetna om att det är en varg som står där – förutom vargen själv som till allas nöje tror att han gömt sig bra.

Karlsten har jobbat i många år som regimens megafon i samtidens Völkischer Beobachter – Sveriges Radio. Historiens dom kommer att vara hård. Vi ses i Finspång, Emanuel Karlsten.