➤ KRÖNIKA  För Annie Lööf är det okej att raljera över ”vita män som gått livets hårda skola”, men nåde den som skulle tala mindre respektfullt om vänsterregeringens väljare i de berikade förorterna. Den 15 maj i år skulle Centerpartiet hålla ett afrofobi-seminarium i riksdagen. Sveriges Unga Muslimers ordförande Rashid Musa skulle ha medverkat.

Seminariet blev inte av, men dessa två saker säger ändå något om vilken slags parti Centerpartiet har blivit. I förordet till sin bok Döda vita män (2010) skriver den kvicke kolumnisten Johan Hakelius om en tendens i samtiden att skylla i stort sett allt ont på döda vita män:

”Bakom allt förskräckligt här i världen, från folkmord till uppfällda toasitsar, finns en vit man som ofta är död. I de fall han inte är död borde han vara det.”

Verkligheten är förstås mer komplicerad än så. Hakelius fortsätter:

”Min erfarenhet är tvärtom att få människor är så intressanta som döda vita män. Vi har en hel del att klandra dem för, men vi har också mycket att tacka dem för.”

Rashid Musa, som skulle ha medverkat på Centerpartiets seminarium om afrofobi, drar gärna in ”vita” och ”svarta” i debatter som handlar om helt andra saker: religion och religiös fundamentalism.

Han tycks göra sitt bästa för att få ”muslim” att glida ihop med ”svart”, och kritiker av islam, och till med kritiker av islamisk fundamentalism, att glida ihop med ”vita som inte gillar svarta”. Syftet är förstås att röra ihop islam- och islamismkritik med rasism.

Därför nämner han aldrig svarta eller muslimska kritiker av islamisk fundamentalism. En svart muslimsk, progressiv tänkare som sudanesen Mahmoud Mohammed Taha, avrättad av Nimeirys islamistiska regim 1985, stör bilden. Diktatorn Gaafar Nimeiry var dessutom allierad med Muslimska brödraskapet, en islamistisk organisation som Musa har uttryckt sympatier för.

Den 26 augusti 2015 vidarebefordrade Rashid Musa en bild på Twitter. Bilden föreställde en skulptur som återlämnats till Benin (nuvarande Benin City i Nigeria) av Mark Walker, barnbarn till Herbert Walker, som i sin tur hade fört den till Storbritannien år 1897. Musa kommenterar:

”Hans förfäder plundrade Benin på bronsstaty och nu lämnar han tillbaka det. Fler vita borde ta till sig detta!”

”De vita” borde ta till sig? Mark Walker är inte en individ. Han är bara ”en vit man”, barnbarn till en ”död vit man” som varit elak mot ”de svarta”. Tänk om man i stället skulle tala om Bill Cosby som ”den svarte mannen som förgriper sig på kvinnor”. Vad har andra ”vita” att göra med Herbert Walkers gärningar 1897? Är inte detta att kollektivt skuldbelägga människor bara på grund av deras hudfärg?

Rashid Musa har somaliskt ursprung. Det ironiska i sammanhanget är att somalier genom historien har bedrivit heliga krig i islams namn mot sina grannfolk. De har både plundrat och tagit slavar. Slaveriet var ända fram till 1900-talet en helt normal företeelse i Somalia. Om detta har inte Musa sagt ett knyst. På 1500-talet invaderade Ahmad Gurey, ledare för det somaliska Adalsultanatet, det kristna Etiopien och förstörde bland annat Maria av Sions kyrka.

Jag har ännu inte hört talas om syndamedvetna och ångerfulla somalier som återbördat föremål som stulits från grannfolk i någon av alla dessa jihadkrig. Det kan visserligen bero på att statyer av muslimer traditionellt har ansetts som ”avgudabilder” och därför förstörts. Det finns så att säga inget intressant att lämna tillbaka även om man skulle vilja.

Jag har dock inte sett något tecken på en sådan vilja, jämförbar med västvärldens, att göra upp med sin historia. Tvärtom hyllas den store kyrkoförstöraren Ahmad Gurey som en hjälte. Och detta handlar inte bara om Somalia. Muslimska erövrare har genom historien lagt otaliga tempel och skulpturer i ruiner. Gamla kulturländer som Persien, Bysans och Indien utsattes för stor förödelse. Jag har inte sett Musa uttrycka någon sorg över detta. Jag har inte hört honom tala om dagens muslimer som skyldiga till sina förfäders ogärningar och kräva dem på gottgörelse.

Än idag krossas statyer av muslimska bildstormare. Många muslimer förfasar sig över förstörelsen av statyer i Irak och Syrien, både antika och moderna. Dock inte Rashid Musa. Något säger mig att Musa egentligen kanske inte bryr sig så mycket om den där skulpturen från Benin utan bara ser detta som ett tillfälle plocka ”antirasistiska poäng” och svartmåla västvärlden.

Det är sant att engelsmännen gjorde sig skyldiga till övergrepp i Benin. Men allt var inte frid och fröjd före deras ankomst. Där fanns både slaveri och förskräckliga människooffer. Två onda ting som ”de vita” avskaffade. Som Johan Hakelius mycket riktigt konstaterar i sin bok: ”Vi har en hel del att klandra dem för, men vi har också mycket att tacka dem för.”

En del föremål förstördes vid den brittiska straffexpeditionen 1897, men andra fördes bort och placerades på British Museum i London där de studerades – och beundrades. Afrikas historia har till stor del skrivits av ”vita” historiker.