LEDARE Kriminologen Christoffer Carlsson hävdar i en debattartikel i Expressen att de personrån med förnedringsinslag begångna av unga förövare och med barn och unga som brottsoffer som uppmärksammats stort på senare tid är så försvinnande få till antalet att de inte är värda att ens diskutera. För att gå iland med det konststycket selekterar han efter eget skön siffror från olika undersökningar, misstänkliggör brottsoffer, avfärdar människors oro och kryddar med några logiska kullerbyttor och vantolkningar. Motivet till att så göra våld på sin yrkesheder är politiskt.

Det finns ingen våg av förnedringsrån och har heller inte funnits. Barn och ungdomars oro över att bli utsatta för sådana rån är obefogad. Okynnesanmälningar är den huvudsakliga förklaringen till den dramatiskt ökade anmälningsfrekvensen. Alltsammans är en medieanka. Det är essensen i Carlssons artikel.

Det är inte första gången han ger sig ut i den kriminalpolitiska debatten med en märklig ingång. Tidigare har han exempelvis slagits på barrikaderna för muslimska migranters rätt att resa iväg till Syrien och ansluta sig till IS för att massmörda i Allahs namn. Han har också pläderat för ett ymnigare regn av skattepengar över denna sortens extremister som på det sättet ska curlas och terapeutas i riktning mot ett vanligt hederligt Svensson-liv.

Förnekelse på ideologisk grund

Den absoluta majoriteten av förnedringsrånen begås av ungdomar från samma invandrarmiljöer som de muslimska terrorresenärerna. Det är mot bakgrund av Carlssons åsiktshistorik svårt att värja sig från misstanken att även hans intresse av att förklara bort förnedringsrånen har vänsterliberalt ideologisk grund och att ljudet i hans kriminologiska skälla skulle varit ett väsentligt annat om den typiske förövaren till ett förnedringsrån vore en ung pursvensk nynazist.

För att ge sken av samhällsvetenskaplig vederhäftighet rabblar Carlsson ett antal godtyckligt valda procentsiffror från olika undersökningar och ställer dessa mot varandra på ett sätt som för tankarna till att addera äpplen och päron.

Brott eller bara anmälningar?

På populärt vänsterkriminologiskt manér hävdar han också att den skyhöga ökningen av antalet brottsanmälningar inte ska tolkas som ens en blygsam ökning av faktiska brott. Den slutsatsen kan tarva en förklaring.

Vanligt folk, som saknar en magisterexamen i kriminologi, svävar i allmänhet i villfarelsen att det företrädesvis är brottsutsatta personer som vänder sig till polisen och anmäler brott. De lärde vet bättre och menar i stället att vi lite till mans nuförtiden tillägnat oss en hobby att springa ned dörrarna på landets polisstationer och anmäla brott som bara finns i vår fantasi, i det här fallet förnedringsrån, och att det är detta som fått siffrorna att rasa i höjden.

Den klick förmenta förståsigpåare som hävdar det senare har närmast exklusiv tillgång till medias megafoner medan landets övriga tio miljoner invånare tillsammans är hänvisade till att knorra i sociala medier om ens det då ett förfluget ord i affekt som inte vägts på guldvåg kan leda till avstängning eller polisanmälan för hets mot folkgrupp från Näthatsgranskaren och andra aktivistgrupper.

Politiska örat mot akademin, inte marken

I kraft av sina akademiska titlar har kriminologerna också de så kallade folkvaldas lyhörda öra. Att lägga örat mot marken och lyssna av vad folket säger om brott och straff är något politiker bara pliktskyldigast gör i valtider för att säkra makten för ytterligare en mandatperiod. När valet är över glömmer man snabbt vad man lovat eller gör som kriminologerna – ljuger ogenerat om att brotten ”are going down and down and down”.

Om man ska vara generös och ge kriminologerna en gnutta rätt men ändå fel så kan en tolkning av de alarmerande siffrorna vara att personer på senare tid i högre grad börjat anmäla brott de råkat ut för i stället för att avstå. I det klimat som länge varit förhärskande i Sverige där migranter enögt ska betraktas som en utsatt grupp och deras brottslighet ursäktas med socioekonomiskt fel färg på legot och ingen lokal har det etablerats en känsla av obehag i de svenska stugorna att gå till polisen och anmäla ett gäng invandrarungdomar.

Rädslan att uppfattas som främlingsfientlig av den värdegrunds-, mångfalds- och dialogutbildade konstapel som tar emot anmälan kan ha gjort att många dragit sig för att anmäla. Om man tror att man är ensam om att ha råkat ut för den här sortens ofta utstuderad förnedring känns det sannolikt också mer pinsamt att gå till polisen och berätta än vad det gör idag när företeelsen lyfts fram i det offentliga ljuset och man förstått att det handlar om ett utbrett fenomen och inte är någon skam att vara ett av brottsoffren.

Tidigare mörkertal

Det innebär i så fall att vi tidigare haft ett stort mörkertal av den här sortens brott och ett stort mänskligt lidande bland barn och unga som vi inte varit medvetna om, ett som offren inte ens velat prata med sina föräldrar om, där man i stället hittat på andra förklaringar till varför jackan eller mobilen är borta när man kommer hem med sår och blåmärken och de kläder man har kvar på kroppen genomblöta av urin.

På marginalen förekommer förstås en del falskanmälningar med olika motiv, men det finns inga plausibla argument för att dessa nu plötsligt skulle ha skenat iväg så att de fått någon betydande inverkan på siffrorna. För förnedringsrån kan kriminologerna inte heller åberopa en ändrad brottsdefinition så som man gör när man på liknande sätt vill förklara bort epidemin av överfallsvåldtäkter.

Det är således möjligt att anmälningssiffrorna i sitt plötsliga skutt uppåt ger ett falskt intryck av att förnedringsrånen exploderade 2019. Men den alternativa slutsats som i så fall kan dras är att dessa brott har pågått och ökat under radarn under ett flertal år innan vi fick upp ögonen för dem därför att många existerande brott inte anmäldes tidigare. Den vänsterkriminologiska alternativa förklaringen – att mängder av icke-existerande brott numera anmäls – bär inte trovärdighetens prägel.

Det imperfekta knepet

Carlsson använder sig också av ett annat retoriskt fulknep när han beskriver den enligt honom icke-existerande vågen av förnedringsrån i imperfekt. Det är ett sätt att komplettera livrem med hängslen. Om någon läsare inte köper sifferexercisen och att brottsvågen är en medieanka så ska de i varje fall förmedlas ett intryck av att vågen är över, att det här är något som barn och unga drabbades av innan pandemin slog till men som nu tillhör det förflutna. Det är lite som med invandringen där man säger att det blev lite problem på hösten 2015 men att vi nu åter är nere på EU:s miniminivåer och bekymren över.

Det är utstuderat djävulskt när kriminologer, vars uppdrag det är att ge beslutsfattarna faktaunderlag för att bekämpa brottsligheten, i stället med politiska motiv dagtingar med sin yrkesheder och sprider desinformation om de förödande effekter som det multikulturalistiska massinvandringsprojektet haft på tryggheten och säkerheten i det svenska samhället. När man inte drar sig för att ljuga om terrorism, gäng- och klankriminalitet, våldtäkter, hedersvåld och förnedringsrån och samvetslöst låter allt detta fortgå mot människor i Sverige bakom en potemkinkuliss av akademiska förfalskningar.

Carlsson är vid sidan av sitt kriminologiska charlataneri även framgångsrik deckarförfattare. Av hans alster har jag läst ”Den osynlige mannen från Salem”, en förort till Stockholm i anslutning till och tidigare tillhörande Botkyrka där jag tillbringade en ansenlig del av mina uppväxtår. Det var betydligt roligare läsning än den aktuella debattartikeln i Expressen kan jag säga. Kanske borde Carlsson ägna sig mer helhjärtat åt att skriva om fiktiva brott och mindre åt att fiktivisera verklighetens kriminalitet. Jag tror det är många som skulle välkomna det – inte minst alla landets förnedringsrånade barn och ungdomar.