➤ KRÖNIKA  Försvarsmakten kör nu i Pride-tider en kampanj med parollen ”Sometimes we don’t march straight”. Man legitimerar det HBTQ-politiska utspelet med att Försvarsmaktens uppgift är att försvara Sveriges värderingar. Det är en grov missuppfattning av den egna uppgiften.

Detta med svenska värderingar är i sig intressant. När vi Sverigevänner anför att sådana existerar brukar det protesteras vilt, inte minst från de vänsterradikaler som bestämmer inom RFSL och den övriga HBTQ-rörelsen. Men när försvaret anlitar några fotomodeller att kamouflagemåla sina ansikten i regnbågsfärger med just denna motivering hörs inte motsvarande protester.

Det stämmer i sak att vi svenskar är liberala och toleranta vad gäller avvikande sexuell läggning som en del av privatlivets helgd, och det är bra. Det betyder dock inte att en majoritet av svenska folket eller av de homosexuella själva automatiskt ställer sig bakom ett vänsterradikalt, hetero-hatiskt konfrontatoriskt och extremt jippo som Pride där man bland annat kan se sexuella slavar krypa på alla fyra ledda av sina ägare i hundkoppel och med en röd gag-ball i munnen och där barn erbjuds lekar i form av kast med löskukar.

Att Pride inte är för vanilj-homosexuella med ordinära politiska värderingar och att paradord som öppenhet, tolerans och inkludering ska tolkas nyspråkligt har i år bekräftats extra tydligt. Jag syftar på Pride-arrangörerna beslut att utestänga det nybildade partiet Medborgerlig samling och dess homosexuelle partiledare Ilan Sadé från att medverka.

Om Ilan gjort lite mer väsen av sin homosexualitet, t ex genom att klä sig i latexdräkt, penisfodral och gasmask, kallat sig icke-binär och stått på barrikaderna för att kön bara är en social konstruktion, då hade han med största säkerhet varit välkommen i regnbågsgänget. Men en homosexuell man som inte gör så stor affär av sin sexuella läggning, inte anser att den måste torgföras i tid och otid eller markeras genom avvikande klädsel eller andra yttre attribut, hör uppenbarligen inte hemma i Pride. Och har en sådan man dessutom allmänborgerliga politiska åsikter är det dörren hårt i ansiktet som gäller.

Det är märkligt och historielöst att alla aktörer från Försvarsmakten via de politiska partierna till  företag som Discshop som vill slå ett slag för homosexuellas rättigheter inte förstår att Pride inte är ett forum för detta och aldrig har varit det. Det har alltid varit en rörelse för det vänsterradikala avantgardet, inte för den helt vanlige mannen och kvinnan som bara råkar ha en ovanlig sexuell dragning till det egna könet. Portningen av Ilan Sadé kan dock kanske föra det goda med sig att fler får upp ögonen för vad Pride faktiskt är och inte är.

Även Försvarsmakten har fått det mesta om bakfoten. Allvarligast är att det även gäller den egna samhällsuppgiften. Försvarets uppgift är inte att försvara en given och fast uppsättning vänsterliberala värderingar. Dess uppgift är att försvara Sverige mot inkräktare utifrån som vill frånta det svenska folket sin nationella suveränitet och sitt demokratiska självbestämmande.

Det Försvarsmakten gör med sin regnbågskampanj är den diametrala motsatsen till detta. Man agerar precis som en inkräktare som tar sig rätten att bestämma vad svensken ska ha för åsikter. Försvarets uppgift är att försvara svenskarnas grundlagsfästa rätt att tycka vad de vill, inklusive illa om Pride om man så vill.

Försvarsmakten ska vara en garant för den fria offentliga debatten, inte en fascistisk väktare av den snäva åsiktskorridoren. Och om kriget kommer måste förstås alla soldater, oavsett sexuell läggning, klara sin uppgift lika bra. Varför skulle homosexuella soldater undantas från kravet på att kunna marschera rakt?