➤ KRÖNIKA  Socialdemokratins strategi var att ta tag i invandringsfrågan före valkampanjen för att sedan återgå till gamla välfärdsfrågor. Man hade en del att göra för att visa att partiet vaknat ur en långdragen naivitet och inaktivitet. Därefter deklarerade Stefan Löfven att valet skulle bli ”en folkomröstning om välfärden”.

Jimmie Åkesson kontrade med att låta det bli en sådan folkomröstning, men utan att förbise att den faktor som påverkar den svenska välfärden mer än något annat är den omfattande invandringen som fortsätter enligt SCB och Migrationsverket. Media drog slutsatsen att Löfvens fint inte skulle lyckas. Valfrågan skulle bli invandringens effekter på välfärden om inte media intervenerade.

En ny fråga lanseras nu hårt av all regimmedia: klimat, klimat, klimat. Tidigare var alla något kunniga överens om att klimat var en större fråga än vädret. Men nu blir den varma sommaren i Sverige uppgraderad till en klimatförändring.

Klimathotsförespråkarna tar också till brösttoner över att bli kallade ”klimatalarmister”. Men personer som kallar sina motståndare för ”klimatförnekare”, fast ingen förnekar klimatets existens, har ingen rätt att vara kränkta av ord som inte ens är skymford, utan en rättvisande deskriptiv betäckning.

Om de tycker ”alarmist” är en sådan smädelse skulle de kunna kalla invandringskritikerna för ”invandringsalarmister”. Men det finns inget som säger att alarmism är felaktigt. Brandlarm är ofta rätt, men det kan också vara falskt larm.

Den svenska opinionen får stegvis alltmer insikt i invandringens problem och hur destruktiv den förda politiken varit. Det går knappast att tala skola, vård eller brist på bostäder utan att se de negativa effekter som skapas av invandringen. Därför vill media prata om andra perifera frågor.

Det behövs inga nyheter för att återuppta klimathotspredikandet. Det räcker med att det snart är val och journalisternas favoritparti, Miljöpartiet, riskerar att åka ut ur riksdagen. Vi kommer att överösas med klimatlarm de närmaste veckorna.

Eftersom det blir mycket klimatskriverier så vill jag göra ett försök att höja nivån på debatten genom att fokusera på den mest centrala faktorn: koldioxidmolekylen. Klimathotsförespråkare och deras motståndare, klimathotsskeptikerna, är överens om att koldioxidhalten i atmosfären ökat radikalt, men utifrån mycket låga volymer från 280 ppm (parts per million) till 400 idag och på väg mot en dubblering till 560 ppm.

Många varnar för förödande temperaturhöjningar och avfärdar alla tvivel mot dessa klimatmodeller, teorier som dock snarast är att se som obekräftade hypoteser. Skeptiker söker argumentera emot dessa temperaturprognoser, men försöker också skapa uppmärksamhet för en viktig, men förbisedd, effekt av den ökade halten koldioxid – den har starkt positiva effekter på växtligheten.

Att en högre koldioxidhalt gynnar växternas tillväxt är ingen hypotes utan väl bekräftad kunskap. Växthusodlare har under lång tid arbetat med att elda eller leda in rök för att få upp tillväxten. I kontrollerade vetenskapliga experiment får man resultat som tydligt visar på en stor positiv koldioxideffekt.

Förutom ökningen av tillväxten finns också en bättre vatteneffektivitet. Växten behöver vatten för att utvinna kolet ut koldioxiden, och om halten koldioxid är högre krävs det mindre mängder vatten för att utvinna samma kvantitet kol. Båda dessa effekter är av stor betydelse för världens jordbruksproduktion liksom för skogar, stäpper och öknar.

De senaste 30 åren har världen enligt forskaren Ranga Mynenis blivit 14 % grönare och huvudorsaken till den förändringen är den högre halten koldioxid. Journalisten Matt Ridley söker informera den intresserade allmänheten om detta. Alarmisterna mörklägger.

Det är relevant att särskilja mellan empiriskt baserad vetenskap och mer teoretiska modeller.

En högre vetenskaplig nivå uppnås när man kan pröva teorierna genom att göra prognoser som senare visar sig slå in. Har man förutsagt en solförmörkelse har man uppenbarligen förstått något mer än att guds vägar är outgrundliga. Att i efterhand förklara solförmörkelser eller missväxter är en annan kategori berättelser, ofta kallade ”just so stories”. De bekräftar en modell som lever sitt eget icke-empiriska liv.

Koldioxidens effekt på växtligheten är säker och positiv, medan effekten på klimatet har en osäker och möjligen negativ effekt. Man kan naturligtvis hävda att den negativa effekten är mycket viktigare än den positiva, men det ger ett högst ohederligt intryck när man inte alls låtsas om den positiva.

Vi har en skev debatt i temperaturfrågan, men det kan vara värt att uppmärksamma att situationen är ännu mer problematisk beträffande växtlighetseffekten. Klimathotsförespråkarna är ytterst tystlåtna i den frågan. Så tystlåtna att det väcker etiska misstankar; förnekas relevanta fakta? Är det inte de som förtjänar beteckningen ”klimatförnekare”?

Klimathotsförespråkarnas hederlighet ifrågasätts på en rad andra punkter, men denna är i mina ögon den mest komprometterande. En person som förhörs i en mordutredning och börjar med att ljuga ihop ett alibi blir med detta tilltag väsentligt mer misstänkt. Den som ”förenklar” en situation med ett plus och ett minus till en situation med bara ett minus, har inte bara förenklat utan förvrängt.

Klimathotsfrågan har blivit den stora internationella frågan för det politiska etablissemanget. Organisationen IPCC är inte primärt en vetenskaplig grupp utan tjänstemän på olika myndigheter som har till uppgift att följa, inte bidra till, den vetenskapliga debatten. En stor majoritet av dessa icke-vetenskapliga aktörer har uppfattningen att det föreligger ett farligt klimathot. Den starka tron verkar dock huvudsakligen skapas av en vilja att tro.

Många med akademisk bakgrund, men i helt andra ämnen, uppgraderas till experter. Sveriges svar på Al Gore är Johan Rockström. Han är liksom den mer prominente amerikanen en skicklig presentatör, men är agronom vilket är lite perifert. Andra aktivister med perifer expertis är ett flertal meteorologer.

I den kvalificerade vetenskapliga gruppen finns många skeptiker. De har svårt att få finansiering till sin forskning och blir exkluderade från den debatt de borde vara centrala i. Klimathotsförespråkarna driver linjen att frågan är färdigdiskuterad. Det enda som nu står på agendan är implementeringen av åtgärder för att reducera utsläpp av koldioxid. Till den patetiska polemiken hör att kalla denna livsviktiga molekyl för ”förorening”.

IPCC:s uppdrag är att mäta just ”antropogen klimatpåverkan”, dvs människans influens på klimatet. Men klimatet påverkas av en rad faktorer och varierar kraftigt; en kraftig istid per 100 000 år och ett flertal mindre som ”den lilla istiden” under 1600-talet. Klimatet har alltid förändrats och tidigare kan man påstå att människans aktivitet inte hade någon effekt alls. Nu finns en sådan möjlighet, men liksom tidigare påverkar en rad andra faktorer. Det finns ingen bra metod att särskilja mänsklig klimatpåverkan från icke-mänsklig. Vi har ingen kontrollgrupp, utan bara en planet.

 

Det är slående att jorden har en rad miljöproblem som är bättre belagda än risken med en ökad halt koldioxid. De flesta farorna bottnar i mänsklighetens snabba tillväxt i antal. Malthus prognos över en befolkningsexplosion är fortfarande aktuell, men om och vad som skall göras är kontroversiellt. Människor strävan efter en högre standard ökar trycket på miljön, men istället för något viktigt prioriterar politikerna ett eget önskemål.

Det är uppenbart orimligt att påstå att det inte finns svåra problem och de finns i ett stort antal länder, men därav följer inte att det är FN och EU som står för den bästa lösningen. För människor i dessa organisationer framstår dock en överstatlig politik som den självklart bästa vägen.

Det är ingen ovanlighet att beslutsfattare letar efter problem som passar till den lösningsmodell de helst använder; ”solutions looking for problems”. Människor som är personligt involverade i globala lösningar behöver globala problem. Därför efterfrågas en klimatkris och en global energipolitik uppfattas som nödvändig.

Med filmen ”An Inconvinient Truth” blev Al Gore en centralgestalt för klimathotsförespråkarna. Men begreppet ”en obekväm sanning” passar betydligt bättre in på koldioxidens positiva effekter för växtligheten. Att jorden genom ökad halt koldioxid i atmosfären har blivit lite grönare är en viktig förbättring, men för de tongivande beslutsfattarna är det snarare en obekväm sanning som försvagar det egna politiska projektet, klimatalarmismen. Därför blir en positiv aspekt ignorerad av såväl politikerna som media. De söker, till synes paradoxalt, osynliggöra en grön våg.