➤ KRÖNIKA  I oktober 2009 föreläste Elisabeth Sabaditsch-Wolff om islam i Wien. När hon berättade historien om islams grundare Muhammed berörde hon hans äktenskap med Aisha. Hon ska ha varit sex år då äktenskapet ingicks och nio då det fullbordades. Elisabeth ställde följande retoriska fråga till åhörarna: ”En 56-årig man och en sexåring? Vad ska vi kalla det, om inte pedofili?”.

Det var nu bekymren började. Två år senare, 2011, dömdes hon i domstol i Österrike för sitt vanvördiga sätt att omnämna profeten Muhammed. Hon fick betala 480 euro i böter. Elisabeth överklagade två gånger – men fick avslag i båda instanser.

Hon gav dock inte upp, utan anmälde fallet till Europadomstolen i Strasbourg, European Court of Human Rights (ECHR). Den österrikiska domen, menade hon, stred mot artikel 10 i Europakonventionen där det fastställs att var och en har rätt till yttrandefrihet. Den 25 oktober kom domstolens besked:

”Domstolen fann särskilt att de inhemska domstolarna grundligt bedömt den bredare kontext av den överklagandes uttalande och varsamt vägt hennes rätt till yttrandefrihet mot rätten för andra att ha sin religion skyddad med det legitima målet att bevara den religiösa freden i Österrike”.

Vad betyder det här? Jo, det betyder att yttrandefriheten begränsas av sharia, islamisk lag. Inte i islamiska stater, utan i det sekulära Europa. Enligt islamisk lag är det förbjudet att förolämpa Muhammed.

Men de som hotar freden är inte islamkritiker som Elisabeth, även om de använder starkt negativt laddade ord. De som hotar freden är islamiska fundamentalister som använder terror för att påtvinga sina lagar på andra. Ja, som när den franska satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i Paris massakrerades.

Förbudet mot att förolämpa Muhammed gäller bara de muslimer som tror på det. Vi icke-muslimer ska inte behöva följa islamiska lagar. Särskilt inte i våra egna, icke-islamiska länder. Det finns inget rimligt skäl till varför Muhammed ska vara no go-zon, men inte Jesus. Jag är ateist och förespråkar inga hädelselagar, men om vi skulle ha sådana, vore det väl rimligare, eftersom vi tillhör en kristen kultur, att förbjuda förolämpningar mot Jesus. Men mot Muhammed?

Europadomstolen i Strasbourg skriver vidare i domen att kvinnans uttalanden ”sannolikt kunde orsaka rättfärdigad ilska hos muslimer” och att uttalandena hon gjort var ”generaliserande utan faktastöd”. Så när islamiska fundamentalister blir ursinniga för att någon ritat en Muhammedkarikatyr är deras ursinne rättfärdigat? Jihadisterna som massakrerade Charlie Hebdos redaktion överreagerade visserligen, men deras vrede var begriplig, eller? Den här domen är djupt obehaglig.

Det är den som blir ilsken och arg för att någon ritar en karikatyr eller kallar ens gud eller profet för något osmickrande som har problem. Den här domen kommer att höja moralen hos islamiska fundamentalister som upplever att väst viker sig och att de kan använda västs religionsfrihet, en frihet som de själva inte tror på, för att få sin egen vilja igenom.

Men hur är det med påståendet om att pedofilianklagelsen ”saknar faktastöd”? För det första vet vi inte så mycket om Muhammeds liv. Det vi har är legender, så kallade ”hadither”. Dessa legender ger knappast en realistisk bild av den historiske Muhammed. Där hittar man både änglar och demoner.

Man ska dock ha klart för sig att det är legendernas Muhammed, inte historiens Muhammed, som den islamiska religionen bygger på. Det viktiga är alltså vad muslimer tror om Muhammed, inte vad han faktiskt sade och gjorde i verkligheten. Och om vi tittar på islams Muhammed, legendernas Muhammed, så finner vi starkt stöd för att han gifte sig med Aisha när hon var barn. Det är därför flera islamiska länder tillåter att nioåriga flickor blir gifta. Att inte tillåta sådana äktenskap är detsamma som att säga att Muhammed gjorde fel. Och Muhammed beskrivs i Koranen som ett föredöme som muslimerna bör imitera.

Jag har tittat i en populär islamisk biografi över profeten: Muhammed – hans liv enligt de tidigaste källorna (1983). Den är inte skriven av någon orientalist eller islamolog utan av den engelske islamofilen Martin Lings som hade ambitionen att framställa Muhammed så som muslimerna ser honom, med andra ord skildrar den de islamiska legendernas Muhammed. Biografin har översatts till svenska av en svensk konvertit till islam, Ann-Catrin Nilsson.

I biografin hittar jag följande stycke som beskriver Muhammeds äktenskap med Aisha. Här står det klart och tydligt att hon var ett barn:

Profeten fortsatte sina regelbundna besök hos Abu Bakr i hans hus vid Bani Djumahs bosättningar. Dessa besök var oförglömliga inslag i Abu Bakrs yngre dotter Aishahs barndom. Hon kunde inte minnas en tid när hennes far och mor inte var muslimer eller när Profeten inte var en daglig gäst hos dem. Under samma år – det som följde på Khadidjahs död – drömde Profeten att han såg en man som bar någon insvept i ett stycke siden. Mannen sade till honom: ’Det här är din hustru; tag fram henne!’ Profeten lyfte på sidentyget och därunder var Aishah. Men Aishah var bara sex år och han var över femtio.

I samma bok kan man läsa att äktenskapet ingicks genom att ett kontrakt upprättades mellan flickans far och Muhammed. Hon var själv inte närvarande. Så här gick det till när Aisha blev bortgift:

Inga stora förberedelser gjordes för bröllopet – i alla fall inte märkbara nog att inge Aishah känslan av att en stor och högtidlig händelse förestod. Strax innan de skulle lämna hemmet hade hon sprungit ut på gården för att leka med en förbipasserande vän och, som hon själv uttryckte det: ’Jag lekte på en gunga och mitt långa fladdrande hår var rufsigt. De kom och avbröt leken för att göra mig i ordning.’

I biografin beskrivs också hur Aisha, sedan hon flyttat in hos Muhammed, fortsätter att leka med dockor. Som sagt, detta är inte historiska fakta. Detta är islams Muhammed.

I Sverige är den moderate politikern Hanif Bali är en av dem som kallat islams profet ”pedofil”. Det uppstod då en konflikt med partikamraten Kahin Ahmed. Han menade att Bali kränkte muslimer och krävde en ursäkt. Bali svarade: ”Ahmed vill ha en ursäkt och jag ska skämmas för att jag påpekat att någon som ligger med en nioåring är en pedofil. Tycker han inte det?”

Var Muhammed pedofil eller inte? Själv har jag avstått från att använda ordet. Och det beror inte på mesighet eller rädsla. Jag menar att det blir konstigt att använda ordet pedofil om människor som levde i ett samhälle där barnäktenskap var normala. Det Muhammed gjorde räknades inte som onormalt i 600-talets Arabien.

Samtidigt tycker jag självklart att det ska vara tillåtet att kalla Muhammed pedofil. Det kan vara ett sätt att rikta uppmärksamhet mot det orimliga i ett framhålla Muhammed som ett moraliskt föredöme som ska efterföljas i alla tider. Europadomstolens agerande är en skandal. Yttrandefriheten får inte underordnas sharia.