Välj gärna färg på din läkare - bara inte vit

LEDARE Den legendariske biltillverkaren Henry Ford ska i sin reklam ha haft en slogan om att kunden kunde välja vilken färg de ville på bilen – så länge den var svart. Vårdgivare i Sverige kanske kan skissa på en variant där man erbjuder patienterna att välja vilken färg de vill på sin läkare – utom vit. I varje fall om de ska efterrätta sig logiken (nåja) i den uppmärksammade artikel som DN nyligen publicerade om det (inte helt) fria vårdvalet i Sverige.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski och hans närmaste underhuggare torde tillhöra den skara som har mest ont i själen över att svenskarna rör sig i en alltmer socialkonservativ riktning och att det mest sannolika nu är att SD ingår i den regering som snart tar över efter Löfven. Det är också den plausibla förklaringen till att de halmstrån som tidningen famlar efter blir allt tunnare och halmgubbarna man skapar av dem allt skrangligare i den förljugna skrämseljournalistiken om ett Sverige på väg att sjunka allt djupare ned i rasismens bruna träsk.

Rasistiskt välja svensk läkare – om du själv är svensk

I det senaste i raden av publicistiska haverier slår DN larm om att svenskar föredrar att gå till svenska läkare. Inte så uppseendeväckande egentligen, såvida man inte som DN, genom att göra våld på allt vad pressetik, journalistisk yrkesheder och respekt för vanliga människor heter, kan framställa det som att såväl vi som är sjuka och söker vård för våra åkommor som den hårt arbetande vårdpersonalen är hudfärgrasister.

I något som mest kan liknas vid brottsprovokation har DN:s journalister utgett sig för att vara patienter och i telefonsamtal pressat tidsbokare på vårdcentraler att gå med på att man ska få träffa en svensk läkare. Genom att agera som karikatyren av en främlingsfientlig svensk och lägga ord som ”ljusa” och ”svensk-svenska” i munnen på den vårdpersonal man talat med tycker man sig ha fått ovedersägliga belägg för den strukturella rasism som grasserar i vård-Sverige.

Texten kryddas sedan med några anekdotiska exempel där en eller två läkare med utländsk härkomst hävdar sig vid något enstaka tillfälle ha mött en patient som sagt sig hellre vilja bli behandlad av en svensk läkare. Det sällsynta undantaget blir till regel och fjädern till höna. Det är tydligen också bara om patienten är svensk som det är fel att vilja ha en svensk läkare. Om en patient med invandrarbakgrund har samma önskemål verkar det enligt DN vara i sin ordning.

Drevet går

Snabbt hakar det övriga mediaetablissemanget på, inklusive statstelevisionen som bjuder in artikelskrivarna till morgonstudion för att för skattebetalarnas pengar ge de lösa påståendena ännu större spridning och skenbar legitimitet, och förstås utan att några kritiska frågor ställs.

Expressen lyckas hitta en kvinnlig läkare med invandrarbakgrund som besitter tankeläsarförmåga och i patienters ögon kan se att de tycker att hon är ”smuts”. Att hon inte anmält eller ens till sjukhusledningen rapporterat en enda av dessa händelser uppger hon beror på att hon känner skam över att berätta. I sociala medier säger hon tvärtom att hon känner sig stolt över att berätta och på fråga från undertecknad om det motsägelsefulla i dessa besked blir svaret svävande.

När jag påtalar att hon arbetar inom psykiatrin med psykiskt sjuka och dementa patienter vars uppträdande gentemot vårdpersonalen knappast kan anses vara representativt för patienter i allmänhet, ändrar hon sin historia och hävdar nu att de incidenter hon berättat om för Expressen ska ha inträffat på andra arbetsplatser i den somatiska vården.

Något svar på frågan hur man som läkare lär sig läsa sina patienters tankar får jag inte, trots att detta torde vara ett sensationellt medicinskt genombrott och Expressen slagit upp just detta stort i rubriken på sin artikel. Men detta är bara en i raden av alla frågor som inte ställs eller besvaras trots att det är allvarliga närmast förtalsliknande rasistanklagelser som kollektivt riktas mot såväl patienter som vårdpersonal.

Endimensionellt grepp på frågan

En av de mest uppenbara frågor som borde ställts till DN:s journalister är varför deras reportage är så endimensionellt. Varför har man inte också utgett sig för att exempelvis vara patient med utomvästlig invandrarbakgrund och krävt att få behandlas av en läkare med arabiskt ursprung? Nu är det i och för sig inte så svårt att räkna ut varför DN inte gjort detta och varför frågor kring det inte heller ställs när andra medier uppmärksammar reportaget. Något ärligt svar på sådana frågor är dessutom inget man kan påräkna.

Om DN hade tagit ett hederligt och förutsättningslöst helhetsgrepp på frågan om olika grupper i det mångkulturella Sverige föredrar att behandlas av vårdpersonal från sin egen etniska grupp skulle hela syftet med initiativet – att peka ut svenskar som rasister – fallit platt. Man hade då med största sannolikhet funnit det ännu enklare och vanligare att bli tillmötesgången hos vårdcentralerna i sina önskemål som invandrad patient från Mellanöstern i jakt på en läkare med arabiskt ursprung.

Förklaringen till detta är att medan det anses rasistiskt av en svensk att vilja ha en svensk läkare så har det i den offentliga debatten tvärtom framställts som eftersträvansvärt att invandrare ska kunna få vård av personal som de kan känna igen sig i, som talar samma språk och har samma kultur och religion som patienten och därför antas ha bättre förståelse för hur denne vill bli bemött. “Vård ur ett transkulturellt perspektiv” kallar man det i Vårdhandboken utgiven av SKR. Stor tonvikt läggs vid anpassad vård för muslimska patienter. Somliga vårdgivare profilerar sig särskilt mot personer med arabisk bakgrund.

Snäs av svenskar men tillmötesgå invandrare

Expressens ledarsida uppmanar vårdcentralerna att snäsa av den svenske patient som önskar en svensk läkare med orden ”Ta den läkare du får eller stick härifrån!”. Vilken vårdgivare skulle våga säga samma sak till en asylinvandrad patient som vill ha en arabisk läkare? Om media fick nys om att så skedde skulle det slås upp med ännu större krigsrubriker och ännu hårdare anklagelser om rasism än de som nu formuleras mot vårdgivare som tillmötesgår svenskars önskemål om en svensk läkare.

Troligen skulle det också resultera i DO-anmälningar och att Läkarförbundet i samråd med SKR drog upp nya riktlinjer om hur det är oacceptabelt av vårdgivarna att inta en sådan attityd mot ”utsatta grupper” och att de i stället så långt möjligt bör efterkomma önskemålen och erbjuda invandrarpatienter läkare och sköterskor med samma etniska bakgrund. Men nu sker alltså det diametralt motsatta – vårdgivarna uppmanas skälla ut patienterna och Läkarförbundet och SKR inleder samtal om den rasism de anser att det är uttryck för att tillmötesgå svenska patienters önskemål om en svensk läkare och hur man får bukt med denna.

Om en svensk journalist, till exempel här på Samnytt, på motsvarande sätt förvandlat sig till en nidbild av en uppringande invandrare i önskemål om att inte vilja bli behandlad av någon ”svennedoktor” så hade denne utan tvekan blivit hårt kritiserad för journalistiskt lågvattenmärke med rasistiska förtecken och blivit föremål för anmälningar till såväl polis som Medieombudsmannen. Att en journalist med invandrarbakgrund i ett taskspeleri tecknar en rasistisk stereotyp av en svensk går däremot inte bara bra utan anses lovvärt. Ingen på vare sig DN eller de plattformar som fört berättelsen vidare verkar ens ha reflekterat över att detta kan vara diskutabelt.

Inga svenska läkare får berätta om invandrarpatienter

En närliggande fråga är varför DN inte intervjuat några svenska läkare om vilka negativa bemötanden de fått från patienter med invandrarbakgrund. Även här är det enkla svaret att man skulle bli överöst av sådana berättelser – förutsatt förstås att vårdpersonalen vågade berätta. Det är inte säkert eftersom det också kan tolkas som grovt rasistiskt eller åtminstone att ”underblåsa främlingsfientliga strömningar”. Svenskfientliga strömningar kan tvärtom vara karriärbefrämjande att ge näring åt. Ett icke föraktligt antal journalister på ledande tidningar har byggt sina karriärer på det. Den aktuella DN-artikeln är ett bra exempel på detta. Kanske kan bli en guldspade vad det lider.

Från en strid ström av medierapporter om vad som händer på landets akutmottagningar och vårdavdelningar vet vi trots en påtaglig tystnadskultur att det idag existerar ett enormt problem med patienter med invandrarbakgrund och deras anhöriga som inte kan uppföra sig och inte sällan blir direkt hotfulla och våldsamma i mötet med vårdpersonal. Om media och vårdgivarna var ärligare med att uppge vilka förövarna är i stället för att göra sitt bästa för att dölja det skulle kunskapen kring detta vara ännu större bland medborgarna.

Det är ingen slump att det på senare år kommit upp anslag på varje vårdinrättning om att man inte accepterar hot och våld. I det gamla Sverige behövdes inte sådana, även om det även på den tiden förstås kunde dyka upp en och annan stökig missbrukare eller liknande på akuten eller luckan på vårdcentralen.

Peter Wolodarski har deklarerat att Dagens Nyheters nyhetsjournalistik ska vara ”agendasättande”. Agendan i fråga är att svartmåla socialkonservatism och skönmåla vänsterliberalism, misstänkliggöra kritik mot Sveriges vidlyftiga invandringspolitik och i stället framställa denna politik som en vinst och investering för Sverige. Fake news-artikeln om hur Sandvikens kommun påstods ha tjänat en halv miljard på asylmottagandet är en numera en häcklad klassiker och skräckexempel på sådan journalistik. Den om rasistiska brandmän i Boden som också visade sig vara ett falsarium kanske ligger närmare till hands att jämföra med i det aktuella fallet.

Ockhams rakkniv stödjer inte hypotesen om rasism

Om vi nu laborerar med hypotesen att det finns en del svenskar som föredrar att konsultera svenska läkare framför utländska så infinner sig förstås frågan varför. Är det så som DN och Expressen vill låta påskina att svenskar inte kan tänka sig låta någon ”smutsig arabdoktor” ta i dem utan handskar i en rasistisk konspiratorisk föreställning om att högre koncentration av melanin i huden kan vara smittsam? Eller kan man med hjälp av Ockhams rakkniv hitta förklaringar som inte är fullt så långsökta? Och varför får DN:s journalist i SVT:s morgonsoffa inga frågor på det?

I beaktande av vad som sagts ovan om varför invandrare bör tillmötesgås i sina önskemål om att få träffa etniskt och kulturellt likasinnad vård- och omsorgspersonal, borde egentligen inga andra skäl behöva anföras för att tillerkänna svenskar samma rätt. Kanske känner man sig bara tryggare i den utsatta situation som ett läkarbesök ofta kan utgöra med att träffa någon som man kan förvänta sig har samma värderingar, är lyhörd för samma sociala koder och så vidare.

Språkförbistring äventyrar patientsäkerheten

Men eftersom svenskar i Sverige inte har samma rättigheter som invandrare i vården krävs här ytterligare argument. Låt oss börja med språket. En invandrarpatient som talar dålig svenska har rätt till tolk i mötet med en svensk läkare. En svensk patient har inte motsvarande rätt till tolk i mötet med en läkare som talar dålig svenska. Det kan därför vara mer angeläget för en svensk att vilja träffa en läkare som talar felfri svenska.

Självfallet är chansen större att läkaren gör det om han är infödd svensk, i synnerhet om man vet att det ställs låga krav på invandrade läkares kunskaper i svenska språket och att det tummas även på dessa lågt ställda krav. Språkförbistring mellan läkare och patient kan ställa till med allt från lätt irritation till så allvarliga missförstånd att det leder till felbehandling med i värsta fall bestående skador eller patientens död som följd. En huvudförklaring till massdöden i covid på landets äldreboenden har varit att personalen på grund av bristande språkkunskaper inte följt grundläggande instruktioner om hur man undviker smittspridning

Det är mer pinsamt för båda parter att behöva ombesörja ett läkarbyte när man befinner sig i undersökningsrummet än att göra det när läkarbesöket bokas. Det är inte ens säkert att någon annan läkare finns tillgänglig att ta över besöket om önskemålet inte framförs förrän vid själva besöket.

Alla läkarutbildningar inte lika

Vilka ytterligare skäl kan det finnas att välja en svensk läkare utbildad i Sverige eller i varje fall en västerländsk sådan, det som DN på sitt medvetet rasisminsinuerande sätt kallar för ”ljus”? Läkarens förmodade kompetens, är det enkla svaret. Men inte heller den diskussionen vill DN eller andra påhakande medier och samhällsaktörer föra.

Ändå vet de mycket väl att avslöjandena har avlöst varandra i en strid ström de senaste åren om utomvästliga läkare som gått undermåliga utbildningar och i många fall skaffat sig förfalskade intyg på utbildningar de aldrig genomgått och/eller från utbildningsaktörer som inte existerar. Rapporter om överrepresentation för läkare med utomvästliga utbildningar i HSAN:s utredningsärenden av oskicklighet är också hög och ökande. Hur många som bara är dåliga läkare och hur många som är rena charlataner framgår inte av statistiken.

Tillsynen och kontrollerna är ofta under alla kritik och läkarbristen på sina håll sådan att man hellre blundar i stället för att undersöka och riskera stå med en vakant läkartjänst som kanske måste fyllas med en väsentligt dyrare inhyrd så kallad stafettläkare. Kunskapsprov innan man som utbildad i något obskyrt land får börja arbeta som läkare i Sverige existerar inte – sannolikt anses det rasistiskt och som en kränkning att antyda att en invandrare skulle kunna vara sämre utbildad än en svensk. Att kränka alla patienter genom att riskera att de utsätts för en oskicklig läkare eller bedragare med alla risker det för med sig är tydligen inte lika allvarligt.

Även inom EU/EES varierar kvaliteten på läkarutbildningen stort och även här går det i vissa länder att köpa en läkarlegitimation på svarta börsen. Så den som vill vara på den säkra sidan garderar sig med att välja en svenskutbildad läkare för att slippa krånglet med att forska i vilka länder som har läkarutbildning som är likvärdig med eller bättre än den Sveriges. Här kan ju någon person som är född i Sverige men av invandrade föräldrar och gått läkarlinjen här av misstag slinka med bland de läkare som väljs bort. Men det kan i så fall tillskrivas brist på information hos patienten, inte att denne är förhärdad rasist.

Makthavarnas vanstyre, inte medborgarnas rasism

Det är inte svenska patienters rasism och fördomsfullhet som är orsak till att utländsk vårdpersonal hamnat i vanrykte. I stället är det de makthavare som pekar finger som borde ta på sig en stor del av skulden. Främst förstås de politiker och andra beslutsfattare som inte tagit sitt ansvar för invandringspolitiken heller på detta område, men också de hos den tredje statsmakten, media, som länge låtit beslutsfattarna komma undan med detta, bistått dem med att sopa missförhållandena under mattan i stället för att belysa dem och ställa makthavarna mot väggen.

Lika lite som någon arbetsgivare skulle dra sig för att anställa en utomvästlig invandrare skulle någon svensk patient dra sig för att låta sig behandlas av en icke-svensk läkare om Sverige bara tagit emot skötsamma migranter och visat de övriga på porten. Det är direkt osmakligt när de som genom sitt vanstyre skapat en situation där allt fler svenskar i ovisshet och otrygghet känner att de måste ta det säkra före det osäkra med vilken läkare de lägger sina liv och sin hälsa i händerna på, nu vältrar över skulden på den lilla människan genom att degradera henne till rasist.

Träffat läkare med vitt skilda bakgrunder

Jag misstänker att jag genom att skriva den här krönikan i vissa läger profilerat mig ytterligare som en av landets mer förkättrade rasister och till dem talat för döva öron. Jag vill därför avrunda med att intyga att jag de senaste två åren på grund av lungsjukdom och cancer haft kontakt med en rad läkare med varierande ursprung på flera av Stockholms större sjukhus. Jag har haft och har i förefintliga fall stort förtroende för dem alla.

Nu tror jag att risken att råka ut för en usel läkare med invandrarbakgrund är väsentligt lägre på ett storsjukhus i Stockholm än på en vårdcentral på någon mindre ort, även om Paolo Macchiarini-skandalen vittnar om vi inte heller här går helt säkra. Det kan därför på sina håll vara mer på förekommen anledning som vårdcentraler får önskemål från patienter om en svensk läkare, även om jag tror att de flesta samtalen i den vägen kommer från journalister på Dagens Nyheter som ger wallraffandet ett dåligt rykte.

Omvänd bevisbörda för rasismanklagelser

Det bör också nämnas att det råder omvänd bevisbörda i Sverige när det gäller rasismanklagelser. Som DN:s artikel vittnar om krävs nästan ingenting i bevisväg för att beskylla svenska folket för att vara rasister och för att få i gång hela landets tjattrande klass i högaffeldrevet. Det förutsätts vara sant om inte den anklagade kan anföra väldigt starka motbevis. Det som anförts ovan räcker inte på långa vägar i det DDR-liknande åsiktsklimat som vi idag lever i.

LÄS ÄVEN: AVSLÖJAR: Coronabedragaren Farshid fick läkarjobb på Sahlgrenska med FALSKT namn

Som under häxprocesserna, där ett förnekande av att vara häxa var det säkraste beviset på att man verkligen hade med en häxa att göra, anses en försäkran om att man inte är rasist vara ett av de osvikligaste sätten att identifiera en rasist på. Som med häxorna är förstås ett erkännande också ett bevis på skuld. Hur man än vänder sig…