Under flera år nu har media, och därmed väljarna, blivit distraherade först av corona-hysterin och därefter har allt handlat om kriget i Ukraina. Men svenska folkets framtid avgörs inrikespolitiskt och Rasmus Paludans koranbränningar har fört oss tillbaka till de största problemen Sverige har, vilket borde definiera valrörelsen; demografi, massinvandring och kriminalitet.

Nuvarande situation är perfekt för sossarna. De senaste två åren har allt handlat om corona, vilket inte varit något annat än ren hysteri. Även Rysslands vansinniga invasion av Ukraina, hur intressant den än må vara, väger ändå inte lika tungt som de inrikeshot vi redan här har. Men båda dessa händelser är perfekta för sossarna inför valet, vilket jag kommenterat tidigare.

Tillåts de fokusera på corona och/eller kriget i Ukraina, till priset av att fokus helt uteblir på våra inhemska problem, är risken stor att de vinner valet igen i höst. Där kommer aktioner såsom Paludans koranbränningar in i bilden. Tycka vad man vill om hans metoder men de sätter, liksom tidigare, fingret på vad vi verkligen borde prata om.

Scenerna därifrån förvånar såklart inte men de påminner oss om vad som är det viktigaste: demografi, massinvandring och kriminalitet.

Ljummet resultat

Det finns troligen inget annat land i världen som försökt så mycket och så hårt som Sverige när det gäller att “integrera” folk från Långbortistan. Hundratals, om inte tusentals, miljarder har vi spenderat på detta i olika former. Svenskar har diskriminerats. Hela samhället med alltifrån utbildning, boende, bidrag, arbetsmarknad och mycket mer har anpassats och ställts till förfogande för att försöka lyckas med det omöjliga.

Utöver det har media och andra propagandaorgan mobiliserats för att försöka förändra svenskars inställning till massinvandringen. Till viss det har det såklart lyckats men med tanke på insatsen är det ändå ett rätt ljummet resultat. Det är fortfarande en majoritet som vill minska invandringen. Det är fortfarande så att svenskar flyr mångkulturella områden, vilket kan ses i både forskning och i hur folk “röstar med fötterna”.

Strålkastarljuset sattes ju även på detta när de ukrainska, riktiga, flyktingarna kom till Sverige. Till skillnad från hur massinvandring från MENA-länder tryckts ner i halsen från staten på folket så blev det denna gång ett mer folkligt förankrat mottagande. Skillnaden är så påtaglig att MENA-invandrare protesterat mot svenskars givmilda behandling av ukrainare jämfört med den de tycker att de själva fått. Detta trots decennier av propaganda för MENA-invandring.

Går inte att samsas

Denna diskrepans mellan riktiga flyktingar och proffsmigranter var faktiskt något betryggande att se. Det var skönt att se att innerst inne så förstår svenskar skillnaden, även om många kanske inte är medvetna om det då även tankar får svenskar att skämmas. Att bli kallas “rasist” är ju det värsta en svensk kan tänka sig. Det är också därför det vapnet är så effektivt fortfarande.

Trots decennier av massinvandring, och decennier av att försöka integrera dem till en enorm kostnad och börda för svenskarna, så har det inte gått. Rasmus Paludans koranbränning visar oss återigen detta.

Men det är bara att skrapa på ytan. Poliser jag pratar med säger att det är mycket mycket värre i landet än vad folk tror. Vanliga svenskar ser inte det – men det gör poliser. Det är en kokande gryta med ett lock på väg att explodera. Geografiska områden går förlorade, korruptionen äter sig in i samhället.

Upploppen i Skäggetorp med flera platser påminner oss om att det inte går att samsas med dessa folk. Om inte det tillmötesgående Sverige efter decennier av eftergifter och försök har lyckats så kommer det aldrig att lyckas. Det är hög tid att inse att ingen, varken svenskar eller MENA-invandrare, vill samsas. Dessutom ska svenskar av princip inte behöva anpassa sig.

Varför acceptera tidigare misstag?

Något jag ofta funderat över är villigheten för folk att tyst acceptera tidigare misstag. Exempelvis massinvandringen. Varför ska vi acceptera den, bara därför att politiker som struntat i befolkningen en gång beslutat om den? Varför inte bara besluta sig för att skicka hem alla som inte passar in?

Om det är ens lands framtid som står på spel, och därmed den plats där ens barn, familj och vänner ska bo – varför skulle man kompromissa med det? I ett historiskt perspektiv riskerar man inte mycket. Lyckas man så lyckas man. Lyckas man inte är det kört ändå, så varför inte testa?

Det är klart att det finns praktiska problem med att få ut säg, en miljon människor minst som inte hör hemma här. Men under förutsättning att man har en majoritet av väljarna med sig, så är inget omöjligt. Alla MENA-invandrare som flyttat till Sverige kan såklart flytta härifrån också. Något annat vore ju underligt. Om vi dessutom hjälper dem med pengar, logistik och allt annat blir resan hem en dans på rosor jämfört med resan hit.

Billigt i längden

Med tanke på de ekonomiska och sociala konsekvenserna av massinvandringen så blir det billigt nästan oavsett vad man gör för att få dem att åka hem igen. Ponera bara följande hypotetiska exempel:

Om vi erbjuder en halv miljon kronor för varje individ som flyttar hem igen och en miljon antar erbjudandet blir kostnaden 500 miljarder kronor. Det motsvarar 10 års utlandsbistånd. Eller fem-sex år om man slår ihop EU-avgiften med utlandsbiståndet. I ett historiskt perspektiv är det ingenting.

Skulle en miljon nappa? Kanske inte. Men om en halv miljon gör det? Eller 200 000? Bara det vore en framgång.

Sedan startar man en dedikerad utvisningsmyndighet. Säg 5 000 personer som jobbar med fysiska utvisningar och ytterligare 1000 som jobbar med spårning och efterforskning. Anta att det krävs fem man för att utvisa en person om dagen. Det skulle innebära cirka 1 000 personer om dagen, alltså 365 000 om året för de som man tvångsutvisar, som inte nappat på erbjudandet ovan. Även om siffran bara skulle vara hälften av detta skulle det ändå vara en stor framgång.

Push-faktorn och viljan att flytta någon annanstans ökar dessutom med indragna bidrag, hårdare straff och minskade eftergifter för islamiseringen och andra kulturella avarter.

Om man kombinerar dessa olika sätt; generösa morötter för frivillig återvandring tillsammans med tvångsdeporteringar, indragna bidrag och stängda gränser tror jag att man kan nå långt.

Vad är nackdelen?

För vad är nackdelen, speciellt om man väger det mot fördelen? Tja, lite upprörda vänsterröster på sin höjd. Hot om sanktioner från det vänsterliberala etablissemanget i världen möjligen. Sådana kan såklart bli kännbara, men inget är mer kännbart än ett förlorat land som förvandlats till Somalia, Afghanistan eller Syrien. Jag lever hellre i ett fattigt Sverige som är svenskt, än ett rikt Sverige som är arabiskt. Det är givetvis en motsägelse för Sverige blir inte rikt av massinvandring från MENA, men ni fattar poängen.

Så vad är nackdelen? Mänskligt lidande när folk slängs ut? Dels kommer en del att återvända frivilligt, men visst, vissa kommer inte att gilla att bli utslängda. Men det finns mänskligt lidande på den svenska sidan också, och den väger tyngre, inte minst i svenskarnas eget land. Dessutom är ju proffsmigranterna proffs på att migrera, så de reder sig säkert. Väl hemma igen har de inte sämre förutsättningar än den majoritet av sina landsmän som stannade kvar, inte minst för att de och deras familj nu har miljoner på fickan – pengar som räcker långt i deras hemländer.

I det långa, historiska loppet finns det inga nackdelar med att ta itu med den demografiska frågan och på allvar se till att folk som aldrig borde släppts in försvinner härifrån. Sverige kommer inte att sakna dem nämnvärt, tvärtom. Landet kommer att bli fredligare, rikare och trevligare.

Så låt oss inte tyst acceptera tidigare beslut som aldrig varit folkligt förankrade. Svenskar har fortfarande en lång framtid framför sig om man bara vill och då kommer det kontroversiella i ett sånt här beslut bara att vara en detalj i historien, som kommande generationer skulle tacka oss för.