LEDARE I en långintervju med Svenska Dagbladet vidhåller moderatledaren Ulf Kristersson hållningen att han gärna vill ha Sverigedemokraternas stöd för att bli statsminister efter valet nästa år men att partiet inte ska få sitta med i regeringen. Argumenten är allt från svaga till direkt bakvända. Kristersson representerar dessutom en till minoritetsåsikt krympande uppfattning inom sitt eget parti.

Oberoende moderata SvD gör vad de kan för att ge sitt parti tyngd och trovärdighet i de frågor – invandringen och kriminaliteten – som fortsätter att dominera den politiska debatten. Men bakom dessa journalistiska ambitioner är Kristerssons och hans partis förtroendekapital svagt. När M-ledaren argumenterar mot att ge SD statsrådsposter i den regering där han ser sig själv som statsminister blir det tillkämpat och ologiskt.

Respektlöst spela dum inför väljarna

”En regering ska kunna fatta gemensamma beslut i 100 procent av fallen. Tycker man olika i viktiga frågor förlamas regeringsarbetet” säger Kristersson. Han och varje normalintelligent väljare vet förstås att det inte går att bli 100 procent ense i någon koalitionsregering, endast i en där ett parti fått över 50 procent av rösterna och förutsatt att det inte finns några inre falangstrider i partiet.

I alla andra konstellationer får man kompromissa, ge och ta för att undvika förlamning. Att spela dum i tron att medborgarna är så dumma som man själv låtsas vara är inte ett respektfullt sätt att möta väljarna. Kristersson erkänner dessutom minuten innan att han “ärligt inte upplever att SD ställer några orimliga krav“, vilket gör argumentet för att inte släppa in partiet i regeringen ännu ihåligare.

Övriga partiers fel att SD saknar förhandlingserfarenhet

Moderatledarens nästa argument för att hålla Sverigedemokraterna utanför regeringen är om möjligt ännu sämre. ”SD har inte någon sådan erfarenhet. De har aldrig förhandlat med andra partier, aldrig tagit ansvar på det sättet”, säger han till SvD.

Det enda skälet till att SD inte har förhandlat med andra partier på den nivå Kristersson talar om är att hans parti och övriga riksdagspartier intagit en sandlådementalitet gentemot SD sedan partiet kom in i riksdagen 2010. Först mobbar man ut någon i drygt tio år och sedan använder man att den mobbade inte har någon erfarenhet av att vara med i gänget som argument för att rättfärdiga fortsatt mobbning. Det finns förstås en slags djävulsk logik i det resonemanget.

Kristersson tungt politiskt belastad

Det andra ledet i argumentet, det om ansvar, är det verkliga lågvattenmärket. Jämte regeringen Löfven är regeringen Reinfeldt den som i modern tid gjort sig skyldig till det grövsta vanstyret av landet. Den bär ett tungt medansvar för de skenande invandringsrelaterade problemen, inte minst att gängkriminaliteten har fått fäste i Sverige, ett problem som Kristersson i intervjun med SvD spår kommer att ta minst 20 år att få bukt med men inte låtsas om att han varit höggradigt delaktig i att skapa.

I Reinfeldts regering hade Kristersson framträdande ministerposter och ventilerade ingen intern opposition mot sin statsministers politik, inte ens när denne på ren och barnslig trots för att ge SD en näsbränna valde att göra upp med Miljöpartiet om en ännu liberalare massinvandringspolitik än tidigare.

SD:s brist på erfarenhet av vanstyre en merit

Om det är att ”ta ansvar” har Kristersson en märklig definition av begreppet. Det han och flera andra ledande moderater har erfarenhet av i regeringsställning är att uppvisa en dittills oöverträffad ansvarslöshet. En som de inte ens haft anständigheten att be svenska folket i allmänhet och de som drabbats av den i synnerhet om ursäkt för.

Att Sverigedemokraterna inte delar erfarenheten av att ha regerat sönder Sverige och därför i motsats till Kristersson inte har något att be om ursäkt för är en av partiets starkaste meriter och ett av de bästa argumenten för att låta SD ta regeringsansvar i ordet rätta bemärkelse. Men SvD:s reporter har en agenda och blundar därför för Kristerssons logiska kullerbytta i stället för att konfrontera honom med den.

Löfven Moderaternas nyttiga idiot

För en tid sedan lade Stefan Löfven skulden för den bortom kontroll eskalerande invandrade gängkriminaliteten på den svenska överklassens förmenta festknarkande. Nyligen var det i stället Alliansregeringens skattesänkningspolitik som pekades ut.

Det är i båda fallen vulgärpolitiska utspel mot högerspöket som man kan förvänta sig från konspiratoriska kommunister men som inte anstår landets statsminister och ledaren för Sveriges största parti, en person som anförtrotts det yttersta ansvaret av väljarna att lösa ett av våra allvarligaste samhällsproblem. Kristersson har inga problem att ta poäng på Löfven när denne lägger upp bollen så.

“Det är alltså jobbskatteavdragens fel att vi i dag har gängkriminella som skjuter ihjäl varandra på en nivå som inte finns i nåt annat land i hela Europa? Hur kan man säga något så dumt?” replikerar M-ledaren när SvD tar upp Löfvens groda.

Om Löfven bemödat sig med att rikta seriös och relevant kritik mot Alliansregeringens världsrekord i liberal migrationspolitik i stället för att som nyttig idiot bjuda sin politiska motståndare på en sådan dräpare hade Kristersson haft avsevärt svårare att komma undan och SvD ett besvärligare uppdrag att porträttera sin partiledargunstling som problemlösare i stället för den problemskapare han varit.

Förhandlingserfarenhet saknas inte hos SD

Efter valet nästa år har SD suttit i riksdagen i tolv år. Man har tre mandatperioders erfarenhet av att förhandla med de övriga riksdagspartierna i utskotten och har även deltagit i en rad andra formella och informella samtal mellan riksdagspartierna. Jimmie Åkesson är den som idag har längst partiledarerfarenhet av alla. SD är i objektivt hänseende moget att vara med och regera Sverige. Att man subjektivt inte gillar partiets politik och av det skälet inte vill se dem i regeringen är en helt annan sak.

Förklaringarna till Kristerssons avoghet att ge SD ministerposter är andra än de han kommunicerar officiellt. Han vet att det betraktas som kontroversiellt bara att ta stöd av SD och räds vad som skulle kunna hända inom sitt parti och hos andra aktörer han behöver ha på sin sida i valrörelsen om han tog steget fullt ut och ingick regeringskoalition med SD.

Dessutom konkurrerar SD med Moderaterna om att vara det största partiet i det blocket. Det finns därför egennyttiga skäl för Kristersson att inte legitimera Åkessons parti fullt ut, inte höja upp SD till samma nivå av seriositet som hans eget.

Mot bakgrund av att alla partier oavsett väljarstöd fick tunga ministerposter när den borgerliga Alliansen tog över regeringsmakten saknas demokratisk logik i att neka ett 20-procentparti som Sverigedemokraterna detta inom ramen för ett konservativt block samtidigt som KD, som med nöd och näppe ser ut att klara riksdagsspärren, inte ifrågasätts för statsrådsportföljer

Kanske Åkesson som borde få talmannens fråga

Den ministerrelaterade fråga som borde bekymra Kristersson mer är snarare om det är han eller Åkesson som talmannen ska ge i uppdrag att bilda en konservativ blockregering efter valet. Även om SvD och andra aktörer med stora megafoner gör sitt bästa för att stärka Moderaternas ställning på bekostnad av Sverigedemokraternas har Åkesson goda chanser att vara den som leder det större av de två partierna när rösterna har räknats.

Om Åkesson i det parlamentariska läget ändå skulle låta Kristersson bli statsminister och nöja sig med låt säga migrations- och justitieministerposterna vore det något i rikspolitisk generositet unikt. Hur det kan gå om man behandlar ett parti man behöver stöd av som dörrmatta i stället för en fullvärdig partner har vi också ett alldeles färskt exempel på.

SD äger kriminalpolitiken sedan brottslighet blev en migrationsfråga

Intervjun med Kristersson i SvD har den invandrade gängkriminaliteten som fokus. Moderaterna brukade vara det parti som hade störst förtroende i kriminalpolitiska frågor. Men idag, när den grova brottsligheten blivit ett i huvudsak invandringsrelaterat problem, har partiet tappat den profilfrågan till SD.

Ett regeringsalternativ som bortom tom retorik går till val på att ”knäcka gängen” behöver innefatta det parti som har det största migrations- och kriminalpolitiska förtroendet. Med draghjälp från den M-vänliga pressen, genom att tiga om sitt belastande förflutna från Reinfeldt-eran och genom att låna ännu friskare från SD:s partiprogram gör Kristersson sitt bästa för att påskina att Moderaterna är det pålitligaste partiet att rösta på för den som sätter de här frågorna främst. Åkesson kommer dock inte att stillatigande låta sig plundras på sitt partis profilfrågor när valrörelsen drar i gång på allvar.

Måste förhandla med SD även som stödparti

Ur förhandlingssynpunkt är SD i regeringen eller som stödparti utanför mest en symbol- och prestigefråga för Kristersson. Han är för att kunna regera stabilt tvungen att förhandla lika nära med SD i båda fallen och risken för förlamning på grund av ideologiska olikheter är lika stor.

Möjligen tänker sig Kristersson att det ska bli lättare att köra över SD i det fortlöpande styret om han bara tecknar en motsvarighet till januariöverenskommelsen med partiet i samband med regeringsbildningen och sedan regerar utan fortsatt inblandning från Åkesson. Han kan också ta åt sig äran själv för de samhällsförbättringar regeringen eventuellt lyckas åstadkomma och behöver inte dela den med SD på samma sätt som om det partiet får ministeransvar för justitie- och migrationspolitiken.

När andra partiers företrädare talar om Sverigedemokraterna gör de det ofta i vi och dom-termer som om SD:s väljare kom från yttre rymden. I själva verket handlar det med undantag för invandrare och förstagångsväljare om förflyttningar inom väljarkåren. Många SD-väljare kommer exempelvis från Kristerssons parti.

Det är lättare att måla upp oöverbryggbara barriärer mellan partierna om man inte låtsas om att det är ens egna gamla väljare man ska göra upp med. Man slipper också en obekväm självrannsakan om vad man gjort för fel som förlorat dessa väljare.

Inga ministerposter svårsmält för SD-väljare med S-bakgrund

För Åkesson är det i det här läget viktigt att vara medveten om varifrån man erövrat sitt väljarunderlag. Detta utgörs av ungefär lika delar missnöjda Alliansväljare som desillusionerade socialdemokrater. För SD-väljare med borgerligt partiförflutet är kanske tröskeln inte så hög att släppa fram en halv Alliansregering med M och KD och acceptera att SD får nöja sig med en stödhjulsroll.

För tidigare socialdemokrater, undertecknad inräknad och andra sådana jag talat med, som aldrig röstat på en borgerlig regering är det här alternativet väsentligt mer svårsmält. Det ska mycket till för att vi ska ge våra röster till SD om partiet tänker släppa fram en gammal Reinfeldt-lakej som statsminister utan att ens kräva några egna ministerposter.

Vi vill inte lägga våra röster in blanco för regeringsförhandlingar som inleds först när vallokalerna har stängt. Ministerposter eller inte för SD behöver lämnas bindande besked om i god tid i förväg och ett enkelt ja eller nej räcker inte. Om ja behöver vi också få veta hur många och vilka ministerposter SD har rätt att göra anspråk på och hur det blir med statsministerposten skulle SD blir större än M.

Följdfrågan till den Sverigevän som av de här skälen är tveksam till att lägga sin röst på SD är förstås vad man i så fall ska rösta på i stället. Att ge rösten till något av de andra riksdagspartierna känns från den utgångspunkten knappast som ett alternativ. Att ge något av småpartierna utanför riksdagen, som MED eller AfS, en chans kan däremot vara det. Att blankrösta är ett annat. Det bästa vore förstås om SD i stället tuffade till sig så att det här valet och kvalet aldrig behöver bli aktuellt.

Regera alltid ett risktagande, men risken kan minimeras

Att sitta i en regering där man fått igenom sina krav i proportion till sin storlek kan leda till besvikelse bland SD-väljarna. Det finns sannolikt hos en del av dessa orealistiska förväntningar på hur mycket och hur snabbt Sverige kan förändras genom ett regeringsskifte. Den risken måste SD ändå ta, men att riskera större väljarflykt än så med en dålig regeringsuppgörelse vore dumt.

Att kompromissa sig bortom väljarsvekets gräns i åtrå efter fina ministertitlar skulle straffa sig i nästa val. Det gäller i synnerhet för ett etablissemangskritiskt parti som SD där väljarkåren är särskilt vaksam på sådant som signalerar att företrädarna låtit sig bländas och korrumperas av makten. Men att som stödparti förknippas med regeringsansvar för beslut som man inte fått sitta med vid det stora bordet och utforma kan straffa sig lika mycket.

Förbli i opposition bättre än att regera till hälften

Alternativet till att sitta i en regering där man inte får tillräckligt genomslag för sin politik är inte att för hela mandatperioden i stället binda sig vid den med ett hängavtal, utan att förbli i opposition. Man kan då med bibehållen politisk integritet fortsätta att utnyttja en vågmästarställning i riksdagen, välja att fälla varje statsminister och budget som inte innebär ett steg i rätt riktning för Sverige eller släppa fram det minst samhällsskadliga alternativet.

Fler partier blir tvungna att vänja sig vid att förhandla med SD än bara M och KD och Kristersson får blåslampan på sig att fortlöpande förankra sina beslut hos SD om han vill fortsätta regera. Det kan inte bli några beskyllningar om avtalsbrott och att SD inte är att lita på om man inte skrivit på något avtal.

Jimmie kan lära av Nooshi

På vänsterkanten har Nooshi Dadgostar intagit en tuff position; vill Socialdemokraterna regera måste man sluta använda hennes parti som dörrmatta. I annat fall får Löfvens efterträdare se sig snuvad på regeringsmakten.

Löfven har i intervjuer försökt framställa det som ofattbart att Dadgostar kan tänka sig att hellre acceptera en högerregering med SD än att kravlöst vika ned sig för Socialdemokraterna. Men det är ett bakvänt sätt att resonera. Den verkliga frågeställningen är förstås om Socialdemokraterna hellre ser en regering med Åkesson än han gör upp med Vänsterpartiet.

Nu vet man inte om Dadgostar har det kurage och stöd i sitt parti som krävs för att driva denna hårda linje ända i i kaklet. Dörrmattefalangen inom Vänsterpartiet som är beredd att dagtinga med allt för att hålla SD borta från politiskt inflytande lär vara fortsatt stark. Men Dadgostars agerande är ändå något som Åkesson kan ta lärdom av och applicera på sin politiska kant.

Det är inte Åkesson som ska svara på om han hellre än att bli dörrmatta åt Moderaterna tar fyra år till med en S-ledd regering inklusive risken att det samhällsskadliga Miljöpartiet med taktikröster klarar riksdagsspärren och får fortsätta driva landet mot ruinens brant. Det är i stället Kristersson som behöver svara på om han hellre ser fyra år till med rödgrönt styre än han SD som en likvärdig regeringspartner så som demokratisk anständighet och respekt påbjuder utifrån det väljarunderlag de två partierna har.

Bör vara slutmixtrat med demokratin

Kristersson berättar i intervjun med SvD att han i samband med misstroendekrisen nyligen skrev till V-ledaren Nooshi Dadgostar: ”Respekt för att ni står upp för er åsikt. Ingen kommer än en gång kunna låtsas att partier som är valda av svenska folket inte finns”. Han uttrycker åsikten att både december- och januariöverenskommelserna var att ”mixtra med demokratin” och kallar till och med samarbetsformen för “perverterad“.

”Så kan man inte göra och det tycker jag att Vänsterpartiet bevisade” slår Kristersson fast. Samtidigt står han nu själv i begrepp att mixtra fram en liknande överenskommelse med SD. Det är ytterligare en motsägelse att addera till redan nämnda ologiskheter i M-ledarens resonemang -men som förstås inte ligger i SvD:s intresse att påtala.

Det verkliga mixtrandet med demokratin ligger i hur sakpolitiken under snart tre mandatperioder lagts åt sidan till förmån för ett enda allt annat överskuggande mål; att hålla SD och därmed var femte väljare borta från allt politiskt inflytande. Men att hålla sig med stödpartier i stället för regeringspartners är också ett sätt att undandra sig det fulla ansvaret för på vilkas mandat man regerar.

Det här behöver få ett definitivt slut. En halvmesyr där SD uppgraderas från paria till dörrmatta duger inte, vare sig som upprättelse för det partiet eller för att mer allmänt sätta punkt för den hycklande låtsaslek som Kristersson kritiserar när andra ägnar sig åt den, där man regerar med hjälp av partier som man trots det inte riktigt vill förknippas med och sitta i samma rum som.

Antingen eller – i regering eller i opposition

Om Kristersson behöver sig en fyraårig näsbränna för att lära sig detta är det kanske det pris vi får betala. Grundläggande demokratiska principer måste väga tyngre än vem som intar Rosenbad de närmaste fyra åren.

Detsamma gäller på vänsterkanten. Hur obehagligt man än kan tycka att det är att ett parti med rötterna och fortfarande en fot kvar i kommunistisk diktatur, totalitärt förtryck och folkmord sitter i riksdagen så har var tionde väljare med full insikt eller aningslöst röstat in dem där.

Om Socialdemokraterna vill regera med stöd av ett sådant parti så måste de göra det fullt ut och stå för det. De ska inte tillåtas rentvå sig från kritik om kollaborerande med en av de värsta ideologier världen skådat genom att mixtra med hur man bildar regering. Det är inte bara Dadgostar som bör kräva ministerposter i en eventuell ny S-ledd vänsterregering. Det bör vi andra också göra.

Endast så blir regeringsalternativen tydliga för väljarna; ett med Sverigedemokrater i regeringen och ett med blodbesudlade kommunister. Inget mixtrande med demokratin, inget parti som får bestämma bakom kulisserna eller bara regera till hälften, ingen statsminister som kan komma undan med bortförklaringar om att man egentligen inte regerar ihop med de partier som utgör regeringsunderlaget.

Det största vänsterhotet finns utanför parlamentet

För närvarande är det dubbelt så många väljare som vill ha Sverigedemokrater i Rosenbad än som vill se kommunister installera sig där. Det känns för den som är demokratiskt sinnad ändå hoppfullt även om man kan tycka att skillnaden rimligen borde vara större. Det stora vänsterextrema hotet i Sverige kommer samtidigt inte från parlamentet utan från alla kommunister som de senaste 50 åren långmarscherat in på medieredaktionerna, högskolornas samhällsvetenskapliga institutioner, i kultursektorn och i myndigheternas kader av tjänstemän.

Här tarvas med Ungern och Polen som förebild – länder som handgripligen upplevt kommunismens fasor – ett genomgripande normbrytande reformarbete och en attitydförändring där vänsterextremism upphör att vara en merit och dörröppnare till framskjutna samhällspositioner och det i stället blir lika stigmatiserat att vara kommunist som det idag är att vara nazist.

Liberaler mer oroade över sverigedemokrati än kommunism och islamism

I flera partier pågår alltsedan SD kom in i riksdagen en febril aktivitet för att omdefiniera demokratibegreppet. Man pratar om att värna ”den liberala demokratin” som om det vore samma sak som demokrati utan ideologiskt prefix. Med det retoriska knepet vill man dölja att det uppenbart ologiska i att värna demokratin genom att inskränka den. I verkligheten är det överhuvudtaget inte någon demokrati man slår vakt om utan den egna fortsatta makten.

Man vill ända in i grundlagen mönstra ut konservatismen på ett sätt som man aldrig bemödat sig om beträffande kommunismen. Detta trots det veritabla skräckvälde som skulle ersätta den omhuldade liberala demokratin om vänsterextremisterna kom till makten jämfört med den politiska normalisering som en konservativ regering skulle driva igenom. Liberalerna kräver att inga tjänstemän från SD ska få arbeta på svenska myndigheter. Att tjänstemannakåren sedan länge är nedlusad med vänsterextremister bekymrar uppenbarligen Liberalerna mindre.

Inte heller tycks man från det liberaldemokratiska hållet vara särskilt bekymrad över den muslimska sharia- och kalifatdiktatur som kan vara en politisk realitet i Sverige långt innan nästa sekelskifte om nuvarande demografiska förändring genom massinvandring från den muslimska delen av världen tillåts fortsätta. Där någonstans beräknas svenskar vara en minoritet i Sverige. I Malmö, Södertälje, Botkyrka och en lång rad mindre områden är man det redan idag.

Snarare än befarar uppmuntrar man en sådan utveckling. Kanske blir man lika förvånad den dagen det sker här som man nu blev över med vilken lätthet talibanerna tog makten i Afghanistan. Kanske hinner våra politiker utbrista i ett ”vi såg det inte komma” och ”vi har varit naiva” innan deras huvuden skiljs från kroppen av bödelns svärd på torget. Men även om det inte går riktigt så långt så kommer Sverige att vara ett helt annat land när det till 50 procent eller mer befolkas av muslimer och deras religiösa och kulturella värderingar och med ett stort islamistparti i riksdagen.

Grundlagen ska skydda demokratin, inte vänsterliberalismen

Det är rimligt att grundlagen skyddar de demokratiska institutionerna och instrumenten från att avskaffas – det som kallas för den demokratiska paradoxen. Vänsterpartiet har exempelvis skrivningar i sitt manifest som säger att det inte ska vara tillåtet med fria val efter deras maktövertagande och införande av proletariatets diktatur. Nazister och islamister har liknande idéer där demokrati bara är ett verktyg för att tillskansa sig makten och som när det har skett kan avskaffas.

Några sådana planer har däremot inte Sverigedemokrater. Om en majoritet av svenskarna inte gillar ett Sverigedemokratiskt styre kommer man att kunna rösta bort det. Det finns därför inga legitima skäl att börja peta i de demokratiska fri- och rättigheterna med anledning av det partiets tilltagande popularitet. Illegitima skäl finns däremot för de vänsterliberaler som inte kan acceptera ett regelrätt valnederlag där en majoritet av väljarna fått nog av att få samma vänsterliberala politiska samhällsutveckling oavsett vad de röstat på.

Valet 2022 ett demokratiskt stresstest

Valet 2022 blir ett stresstest för den svenska demokratin, dock av ett annat slag än det liberaldemokrater varnar för. Frågan gäller i stället om den svenska demokratin kan hålla stånd mot just vänsterliberalernas attacker. Hotet därifrån ska inte underskattas.

Segern är inte vunnen bara för att väljarna ger deras företrädare i regering och riksdag respass. Tillsammans med de nyss nämnda kommunisterna kommer man till dess det har hunnit åtgärdas fortsatt att kontrollera medierna, universiteten, myndigheterna – inklusive rättsväsendet – och en rad andra centrala samhällsstrukturer. Dessutom har man internationellt stöd från kolosser som EU och FN. Kommer en regering där SD ingår att demokratiskt och oväldigt respekteras av institutionerna eller kommer vi att få se sabotage, obstruktion och myndighetsaktivism?

SD i Rosenbad en ny milstolpe

Icke desto mindre vore en svensk regering med Jimmie Åkesson som migrationsminister en milstolpe på vägen. Detsamma kan inte sägas om en M+KD-regering med Kristersson på tronen och SD som kungamakare. M-ledarens omvändelse under galgen och hittills endast manifesterad med läpparnas bekännelse räcker egentligen inte ens för syndernas förlåtelse, än mindre för att bara så där nu anförtros det högsta politiska ansvaret för Sverige.

Kristerssons parti har ända in i närtid ett konsekvent facit av att säga en sak men göra en annan, av att retoriskt erkänna att massinvandringen varit en belastning för Sverige men notoriskt rösta nej till alla migrations- och kriminalpolitiska motioner från SD som skulle kunna vända utvecklingen.

Om Kristersson trots allt som talar mot honom ändå ska ges ett statsministerförtroende måste han övervakas kontinuerligt och på nära håll inne i Rosenbad. Det är så SD visar att man tar ansvar för landets styre. Att låta en person som Kristersson springa fritt omkring i huset efter vad han tidigare ställt till med där vore direkt oansvarigt.

Tycker du om det vi gör?

Donera då en slant till tidningen. Utan ditt stöd kan vi inte fortsätta att granska etablissemanget.

Du kan swisha 123 083 3350, fylla i formuläret nedan eller klicka här för övriga alternativ.