DEBATT • Det finns tre sätt att få folk att samarbeta. Det första är att övertala dem att samarbete är moraliskt rätt. Det andra är att tvinga dem. Det tredje och sista är att betala.

Samarbete genom övertalning är idylliskt. Föreställ er snälla människor som glatt hjälper varandra likt en riktig go storfamilj. Synd att det sällan fungerar i verkligheten. Människor har olika åsikter om vad som är rätt, och vissa vill inte vara med överhuvudtaget.

Vanligtvis fungerar detta bara i små grupper. Detta eftersom det är lättare att känna kärlek till den metaforiska storfamiljens medlemmar ju mindre denna är. Jägar- och samlarsamhällen är organiserade på det här viset. Det kan även fungera för byar, familjer, klaner, småföretag, kloster, och kollektiv. Kravet är att samhällena är små nog för att en ha en stark gemenskap.

Men alla samhällen är inte små. Och när övertalningen brister så går vi människor kvickt vidare till metod två, alltså tvång. Få vill ha GULAG och KGB, men ofta ser idealisterna inget alternativ när folk vägrar att bli en del av den goa storfamiljen. Den man älskar agar man.

De flesta historiska stater har baserats på tvång. De som inte löd den kloka överheten – skrivarna, bramanerna, mandarinerna, adeln, byråkraterna, partimedlemmarna – fick stryk. Och om de visade sig att de trilskandes inte bara var dumma utan också onda, det vill säga att de fortsatte att trilskas, så avrättades de för det allmännas bästa.

Tvångssamhällen erkänner sällan att de är sådana, och påstår sig istället vara baserade på storfamiljens kärlek och övertalning. Historiskt var detta ofta religionens roll, idag ideologins. Karl Marx ursprungliga definition av ideologi var just detta: den ursäkt härskarklassen använde för att rättfärdiga sitt styre.

Slutligen kommer vi till den tredje samarbetssättet. Det vill säga att vi samarbetar genom att betala och handla med varandra. Alltså kapitalism. Det finns uppenbara problem med detta. För det första är det dyrt att betala. Speciellt med tanke på att andra kanske bjuder över dig. Tvång är billigare.

Men det kanske största problemet för denna tredje samarbetsmetod är den instinktiva avsmak vi har för att kräva pengar för tjänster. Ska inte folk hjälpa varandra utav sina hjärtans godhet? Att kräva betalt känns så… horigt. De flesta av oss har denna känsla, även om graden varierar. Känslans styrka avgör ens position på höger-vänster skalan.

Det enda som får oss att svälja denna avsmak är att kapitalismen faktiskt fungerar. Idag är genomsnittsmedborgaren i kapitalistiska länder tiotals gånger rikare än i de stackars länder som inte gått igenom liknande förändringar. Vissa av världens länder är bokstavligen mer än hundra gånger rikare än andra. Vi lever i en tid av fred och frihet utan motsvarighet.

Betalningens fördel över tvånget är att det spar på resurser. Om man tvingar någon att lämna ifrån sig sina varor så gör man denne svagare, vilket betyder att det finns färre varor att tilltvinga sig nästa dag. Men den tredje samarbetsmetoden innebär att både köpare och säljare får det bättre. Om vi betalar för oss så kommer folk glatt förse oss med mer imorgon. Detta är skälet till att handel leder till ”hållbar utveckling” – både parterna tjänar på det.

Om vi vill mänsklighetens bästa bör vi alltså betala för oss. Vi måste motstå den frestelse som tvånget innebär. Men detta innebär också att vi måste motstå den svårare frestelsen, storfamiljens, eftersom denna dröm leder till tvångets mardröm. Visst är det gulligt med idealister och hippies som vill att alla ska dela allt med alla, men de är lockbeten i tvångets tjänst. Ulvarna döljer sig som bekant i fårakläder.

Jakob Sjölander