DEBATT • Att skylla ifrån sig verkar sitta djupt i våra gener, som en försvarsmekanism för att inte tappa ansiktet eller bli tagen med brallorna nere. När frun kommer hem från jobbet lite för tidigt och finner mannen i sängen med en älskarinna utbrister han spontant: “Det här är inte vad det ser ut som” i hopp om att övertyga frun om att det hon sett bara är en synvilla. På liknande sätt behandlar våra politiker väljarna i tron att de är idioter.

Att reflexmässigt ljuga och skylla ifrån sig gör både barn och vuxna men att avsiktligt och kalkylerande beskylla andra för sina egna försyndelser är ett fenomen som inom psykiatrin kallas för projicering. Politiker förefaller vara särskilt predisponerade att drabbas av denna åkomma.

I Sverige skuldbelägger de olika politiska blocken varandra för “åtta år av vanstyre” ända sedan “Nya Moderaterna” med hjälp av borgerliga stödpartier – den så kallade Alliansen – tog makten 2006. Med Fredrik Reinfeldt i spetsen och med spinndoktor Per Schlingmann i kulisserna lanserades Moderaterna som det “nya arbetarpartiet”, till skillnad från Socialdemokraterna som utpekades som “bidragspartiet”. På politikerspråk brukar det kallas för triangulering när man närmar sig sina motståndare och skapar en “tredje väg” för att attrahera osäkra väljare i mittfåran. För Moderaterna blev det en framgångsrik strategi som gav partiet över 26 procent av rösterna.

2006 skjuter också massinvandringen i höjden och närmar sig de 100 000 om året som sedan dess blivit praxis för svensk migrationspolitik med den absoluta peaken 2016 (163 000). Då hade redan (2014) ett maktskifte skett och Socialdemokraterna med Stefan “Mitt Europa bygger inga murar” Löfven i spetsen och med invandringsvänliga Miljöpartiet som stöd bildat regering. Före valet 2006 hade både Reinfeldt och blivande utrikesminister Carl Bildt medverkat på Bilderberggruppens möte i Ottawa Kanada och kan där ha träffat George Soros och diskuterat “den fria rörligheten” för både kapital och människor, vilket i så fall troligen påverkat Moderaternas syn på invandring.

Läser man Reinfeldts bok – som han numera inte vill kännas vid – från 1993 Det sovande folket, vilken handlar om hur Socialdemokraternas välfärdssamhälle passiviserar och hjärntvättar det svenska folket, får man lätt känslan av att han intensivt hatar sossarnas bidragspolitik som ser som starkt beroendeframkallande. Därifrån är steget inte så långt till att förstå hans ambitioner att avveckla den offentliga sektorn och privatisera det mesta och på det sättet “väcka det sovande folket”. Metoden för att utarma och på sikt krossa välfärdssamhället stavades: massinvandring av bidragsberoende analfabeter som inte klarar av att försörja sig själva.

När Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen 2010 uttrycker mainstream-media och alla andra riksdagspartier ett kompromisslöst hat gentemot företrädarna för detta parti. Vänsterpartiets ledare Lars Ohly vägrar att sitta i samma sminkloge som Åkesson inför en tv-debatt och Reinfeldt vill straffa de 5,7 procent som röstade in SD i riksdagen med en ännu liberalare invandringspolitik. Detta känslomässiga och närmast infantila beteende, frikopplat från sans och förnuft blev sedan den gängse regeln för hur man ska förhålla sig till Åkessons parti. Följaktligen har därför nazist- och rasistanklagelser haglat över SD som dock trots detta har växt exceptionellt för varje valår.

Varifrån kommer då detta oförblommerade hat, varför råder över hela det politiska spektrumet en konsensuskultur av avståndstagande kontra SD? För att få svar på den frågan får man nog gå tillbaka till när partiet bildades 1988. På den tiden låg invandringen på måttliga 20 000 per år som ändå sågs som alltför höga tal av vissa nationalistiska grupper. Nynazister som NRP (Nordiska rikspartiet) ihop med invandringsfientliga BSS (Bevara Sverige Svenskt) var marginella grupper som drog åt sig subkulturella grupper såsom “skinnskallar”. Dessa var ofta arbetarklassungdomar med dålig utbildning som i sitt föräldrauppror ville chocka vuxenvärlden genom att hylla nazismen. Sverigedemokraterna som bildades av tidigare BSS-medlemmar behöll under 1990-talet “Bevara Sverige Svenskt” som sin paroll och sågs därför av etablissemanget som ett rasistiskt parti med sina rötter i nyfascismen.

För att även förstå Sveriges nuvarande extrema migration får man återigen gå tillbaka till slutet av 80-talet och jämföra den med dåtidens gängse inställning till invandring. När Socialdemokraterna 1989 under ledning av Ingvar Carlsson, med stöd av både Moderaterna och Centerpartiet, den 13 december klubbar igenom “Luciabeslutet” innebär det ett stopp för de så kallade Bulgarienturkar som hade anlänt i tusental under andra hälften av 1989. Att det kom 100 “flyktingar” per dag, det största antalet sen andra världskriget, var en omständighet som ansågs vara “permanent kritisk” och de asylsökande skickades därför omgående per båt tillbaka till Bulgarien.

Socialdemokraterna ville alltså då bedriva samma politik angående invandringen som SD vill idag. Så vad har egentligen förändrats – förutom att antalet migranter mångdubblats? Det börjar väl med att Luciabeslutet rivs upp i och med den borgerliga valsegern 1991 då Folkpartiets ledare Bengt Westerberg ställer det som ett ultimatum för att stödja Carl Bildts regering. Ett parti som fick 9 procent av rösterna bestämmer sålunda Sveriges invandringspolitik, egentligen fullständigt odemokratiskt. En av anledningarna att Moderaterna går med på detta är kanske att deras ungdomsförbund MUF – med en viss Ulf Kristersson som ordförande – propagerar för öppna gränser med fri invandring.

SD:s föregångare som invandringskritiskt parti, Ny Demokrati, kommer vid samma val in i riksdagen där partiledaren Bert Karlsson anses illa politiskt påläst och bara rider på en populistisk våg som, mycket på grund av avhopp och inre motsättningar, totalt ebbar ut vid nästa val. Den pragmatiske entreprenören – som senare tjänar pengar på flyktingmottagandet – anses allmänt vara en vulgärkapitalist som profiterar på skräpkultur och ofta utmålas som en främlingsfientlig rasist.

Att förknippa invandringskritik med politisk-ideologisk rasism har sedan drygt trettio år tillbaka blivit praxis i den svenska politiska debatten. Detta trots att främlingsfientlighet är egenskaper som sannolikt sitter djupt i mänsklighetens arvsmassa, en misstänksamhet mot inkräktare och individer utanför den egna gruppen som evolutionärt sedan mänsklighetens gryning gynnat överlevnaden och kan iakttas hos alla flockdjur.

Det innebär inte att man i vårt moderna samhälle alltid bör bejaka den typen av känslor, utan ofta i stället låta förnuftet i möjligaste mån, befriat från fördomar, styra hur man bemöter främlingar. Men det förhållningssättet betyder i sin tur inte att vi aldrig ska lyssna till våra känslor eller vara kritiska till det främmande, och oreflekterat förutsätta att alla möten mellan vitt skilda grupper, kulturer, religioner, etniciteter, politiska åskådningar och så vidare leder till något positivt och berikande.

Människan är enligt evolutionspsykologisk forskning extremt tribalistisk som däggdjursart, vilket delvis kan förklara uppkomsten av både rasism och konsensuskultur. Vi vill tillhöra en grupp och tanken på att bli utesluten, utfryst och övergiven på grund av “felaktiga åsikter” kan få oss att tyst rätta in oss i ledet. Grupptryck är en mäktig kraft. Hela världen är också organiserad utifrån att vi människor är flockdjur som behöver någon gemensam nämnare som förenar oss, inte bara intellektuellt utan också mer primitivt känslomässigt, för att våra samhällen, nationer och så vidare ska fungera och hålla ihop.

När man nu i dagarna panikartat försöker stävja den eskalerande våldsspiral som genomsyrar gängkriminaliteten hörs röster om att man inte ska ägna sig åt “the blame game”. Nu ska vi gemensamt ta krafttag mot brottsligheten och inte skylla på varandra för orsakerna till krissituationen. Dock får det politiska parti (SD) som i åratal eller rentav decennier har varnat för denna katastrofala utveckling inte vara med i diskussionen. Partiet anses ha en felaktig värdegrund och en alltför ytlig förklaringsmodell till problemet. Att massinvandring av ofta våldsbenägna unga män härstammande från klanbaserade skurkstater skulle ha någonting med det utsatta läget att göra förnekas ihärdigt.

I annat fall skulle etablissemanget medge att enfrågepartiet (?) Sverigedemokraterna haft rätt hela tiden och sett det som andra “inte såg komma” för länge sen. Och där har vi kanske pudelns kärna – att hela utvecklingen är SD:s fel, givetvis omedvetet, men då man ihärdigt kritiserat Sveriges generösa migrationspolitik måste alla andra tycka tvärtom för att inte förknippas med sagda utfrysta parti. Konsensuskultur in absurdum och godhetssignalering har lett till att omhändertagandekänslor och tycka synd om-mentalitet utkonkurrerat omdömesförmåga och sunt förnuft.

Om inte Sverigedemokraterna oväntat dykt upp som den fula ankungen i den politiska ankdammen hade troligen något av de etablerade partierna insett faran med en alltför stor invandring och plockat massor av röster på att begränsa inflödet av framför allt ekonomiska migranter. När till och med Göran Persson 2003 talar om ”social välfärdsturism” som ett hot mot trygghetssystemen i Sverige och när Folkpartiet året innan gör sitt överlägset bästa valresultat på länge genom att föreslå språktester för invandrare, hörs visserligen protester men inte i närheten av de ramaskrin som senare upphävs mot SD:s politiska agenda.

Således är det i någon mening Sverigedemokraternas fel att Sverige idag går på knäna, att resten av världen tappat förtroendet för landet som tidigare sågs som ett föredöme men numera används som avskräckande invandringspolitiskt exempel. Men då politiker är opportunister och nu börjat inse vartåt allt fler väljare lutar, har man delvis, åtminstone på pappret, i olika grad anammat SD:s invandringspolitik. Migrationsminister Morgan Johansson i den tidigare S-regeringen skryter 2021 om att Sverige har ett av Europas lägsta antal asylsökande, i diametral kontrast till sin partiledare och ministerkollega Stefan Löfvens tal bara några år tidigare om att man i Socialdemokraternas Sverige ”inte bygger några murar”. I verkligheten låg enligt Migrationsverkets siffror invandringen kvar på nästan hundratusen personer om året, men den retoriska helomvändningen är ändå intressant i sin opportunism och populism.

2009 gjorde Ricky Gervais filmen “The Invention of Lying” som handlar om en värld där ingen ljuger, ända tills huvudpersonen råkar ifrågasätta ett kontoutdrag på banken varvid kassörskan genast går med på hans “sanning”. Han märker då vilka fördelar han får av lögnen och utnyttjar givetvis detta. Filmen slutar med att han inför världen berättar att döden inte är slutgiltig utan man kommer till himlen och får ett evigt liv. Detta var ju vad prästerskapet förr i tiden smällde i allmogen för att få dem att stå ut med jordelivets elände och inte protestera, ungefär som politikerna idag har lovat svenska folket att har ni bara lite tålamod och står ut med vårat utopiska projekts “barnsjukdomar” som exempelvis skjutningar, sprängningar, hedersmord och gruppvåldtäkter kommer det lyckliga mångkulturella paradiset snart uppenbara sig. Halleluja!

Det verkar som att ljuga och skylla ifrån sig är taktiker som är framgångsrika inom politiken, lite på samma sätt som i den kriminella världen. Politiker och kriminella förefaller också ha det gemensamt att de är väldigt lättkränkta och rädda för att tappa ansiktet. Det kan vara i gemene mans ögon bagatellartade incidenter som inom vissa hederskulturer kan sluta i grov misshandel eller till och med mord. Politiker som på liknande sätt i ungdomsförbunden fostrats till att ljuga, sätta den politiska prestigen främst kan sällan erkänna att de haft fel även när det är uppenbart. Och gör man det ändå någon gång så är det för att man bedömt det som det taktiskt bästa eller därför att man befinner sig under galgen. Statsminister Ulf Kristerssons kovändning från ambassadör för fri invandring till dagens erkännande av att invandringen varit en belastning för Sverige är ett sådant exempel.

Politikerna kommer troligen aldrig att “knäcka gängen” som nu även alltmer börjat infiltrera samhällets strukturer, näringslivet och till och med den offentliga sektorns välfärdstjänster. Att diskret lura staten på pengar är mer riskfritt än att kriga gängen sinsemellan om knarkhandeln och dra till sig polisens uppmärksamhet. Cannabisförsäljningen uppges vara den stora gängkriminella inkomstkällan och många menar att man borde vrida den ur gängens händer genom att legalisera drogen, så som flera andra länder och stater redan gjort. Staten kan tjäna pengar på att beskatta försäljningen, vare sig den sker i privat regi eller statlig med Systembolaget som förebild.

Kulturellt är stora delar av svenska folket på väg att acceptera cannabis som ett socialt njutningsmedel och sätt att umgås likvärdigt med alkoholen. I var varannan film och TV-serie röks det marijuana på alla samhällets nivåer. I hyllade svenska produktioner som Den tunna blå linjen och Kalifat röker till och med poliser en spliff för att varva ned när de kommer hem från jobbet som vore det den naturligaste sak i världen. Cannabis som något tillhörande endast marginella subkulturer och missbrukare håller helt på att försvinna. Men politikerna har inte riktigt hängt med i utvecklingen. Och på temat ”blame game” kan här nämnas Socialdemokraternas försök härförleden att göra klasspolitik av de gängkriminella dödsskjutningarna genom att lägga skulden på svenska överklassungdomars feströkande.

Och när vi talar om kulturella förändringar och trender så räcker det nog inte med att legalisera cannabis för att komma till rätta med de kriminella gängen. Att vara gangster i orten är numera inte bara en födkrok utan en livsstil och en identitet som attraherar många unga. Det är tuffare än att vara ”svenne”. Troligen måste förändringen starta på gräsrotsnivå i de utsatta områdena där gangsterlivet borde avglamouriseras i stället för att förhärligas som det nu görs i många rap- och hip hop-texter. Tyvärr bidrar kulturvänstern, inklusive skattefinansierad public service, till att locka barn och ungdomar med invandrarbakgrund in i det gängkriminella livet, genom att lyfta fram och hylla gangsterrapparna. Men att kritisera det är kanske också bara att ägna sig åt ”blame game”. Att vända den här utvecklingen och göra upp med en kultur där gangsterlivet står högre i kurs än ett vanligt hederligt liv kommer sannolikt att ta generationer, om vi inte rentav nått en tipping point där det redan är för sent.

Om Sverigedemokraterna blir största parti vid nästa val, kanske på grund av den galopperande utomeuropeiska brottsligheten och nuvarande politikers tafatta försök att stävja den, kommer partiet troligen att kräva ett närmast totalt invandringsstopp och såväl obligatorisk tvångsmässig utvisning för brottslingar som kraftfulla incitament för frivillig återvandring på bred front av personer som inte lyckats eller velat bli en del av det svenska samhället. Genomför man en sådan politik framgångsrikt och svenska folket ser att det resulterar i minskad brottslighet och ökad trygghet, inte minst för hederliga och skötsamma invandrare i förorten, då är utsikterna goda att stödet för den politiken växer sig så starkt att det blir den mest i stället för minst socialt accepterade åsikten att ha öppet. Då konsensuskulturen är så djupt rotad i landet och grupptrycket så starkt är chansen stor att pendeln svänger och det förut så hatade och belackade partiet i stället blir det mest älskade och hyllade. Då har den tidigare i denna text som den fula ankungen omnämnde Jimmie Åkesson som i H.C. Andersens saga förvandlats till en ståtlig svan.