➤ KRÖNIKA På tisdagen röstade riksdagen igenom förslaget om att ersätta TV-licensen med en skatt. Samtliga partier utom Sverigedemokraterna röstade för, något som ännu en gång bekräftar att den svenska politiska paletten utgörs av sju nyanser av vänsterliberalt och en växande klick blåsippeblått. Beslutet är problematiskt på flera sätt, varav de flesta ur demokratihänseende.

Låt mig först säga att delar av Public Service-tanken är god. Det offentliga bör ta visst ansvar för sådana verksamheter som kan vara olämpliga eller ur lönsamhetsaspekt svåra för kommersiella aktörer att sköta. Så resonerar vi på en rad andra områden och det är därför vi betalar skatt överhuvudtaget.

Ur nationsvänlig synvinkel kan det också finnas ett intresse av en offentlig medieaktör som samlar större delen av folket, skapar samhörighetskänsla och nationell identitet. Det var också mycket därför som Sverigedemokraterna initialt ställde sig bakom förslaget. Man hoppades kunna reformera SVT och SR till något som går att försvara tvångsfinansiering för.

Kan drabbas av viss nostalgi

Jag är född 1958, samma år som TV slog igenom i Sverige – mycket tack vare sändningarna från fotbolls-VM som då spelades här – och uppvuxen med Hylands hörna och andra TV-program som i princip hela svenska folket tittade på. Jag kan drabbas av en viss nostalgi just kring detta – SVT som en lägereld för hela svenska folket, som bidrog till den vi-känsla som varit grundläggande för att bygga det svenska välfärdssamhället.

Det skulle då dessutom ta ytterligare drygt tio år innan radikalvänstern i samband med kanaldelningen 1969 började ta över SVT som en del av ”den långa marschen genom institutionerna”. Samtidigt är det förstås omöjligt och inte heller önskvärt med en återgång till ett medielandskap där vi bara har en enda TV-kanal att titta på och ett par radiokanaler – samtliga dessutom producerade av samma statliga medieaktör.

Sjuklövern de verkliga bakåtsträvarna

Vi socialkonservativa brukar beskyllas för att vara bakåtsträvare när vi hävdar att det var bättre förr. Men här är det de övriga ideologiernas företrädare som blickar bakåt och tar kräftgångsbeslut. Min nostalgi enligt ovan är blott en skugga av den längtan som de vänsterliberala politikerna och journalisterna känner till den tid då de hade monopol över nyhetsförmedling och opinionsbildning.

Beslutet att gå från licens- till skattefinansiering av Public Service har ingenting med praktikaliteter att göra som ibland har antytts. Det sker helt och hållet av politisk desperation hos en vänsterliberal politiker- och journalistkår.

Med förfäran ser de folkuppfostrings- och propagandaverktygen vridas dem ur händerna och bevittnar hur det i sin tur lett till att ett socialkonservativt parti som motsätter sig globalism, multikulturalism och postmodernism nu håller på att bli Sveriges största. Internationellt har britter med tillgång till allsidig information valt att lämna EU och välinformerade amerikaner valt en president som lovat dränera träsket och göra landet ”great again”.

Megaloman självbild

Av samma skäl avstår man från att göra som Danmark, som visserligen också nyligen tagit beslut om att gå från licens till skatt, men samtidigt legitimerat offentlig finansiering genom att kraftigt skära ned Public Service till sitt kärnuppdrag. I Sverige vill man fortsätta sända ”mellon”, lekprogram med kändisar, dokusåpor och annat som de kommersiella kanalerna klarar minst lika bra.

Tanken är att locka de stora tittargrupperna till sig med publikdragande underhållning för att kunna binda dessa också till att ha SVT:s och SR:s folkuppfostrande och censurerade utbud som huvudkälla för sin verklighetsbild och åsiktsbildning.

Det ligger också en megaloman prestige i att fortsätta vara den stora och breda etermedieaktör man alltid varit och inte förvandlas till en mindre och nischad kompletterande dito som producerar sådant som de kommersiella aktörerna inte kan få ekonomisk snurr på. Att vara stor är dessutom en psykologisk fördel när man ska delta i eller rentav utforma den offentliga debatten. Storlek ger en slags underförstådd legitimitet och självklart frikort att få ta plats.

Betal-TV det naturliga och demokratiska

Resonemanget ligger också bakom varför man avvisat det mest rimliga och med en frihetlig demokrati bäst överensstämmande alternativet – det att göra om SVT till betal-TV. Sannolikt skulle man stå sig rätt bra i konkurrensen med såväl andra betalkanaler som reklamfinansierade dito. Men det räcker inte för SVT. Man ska ha allt, gräddfil, särställning, samma säkrade intäkter vare sig man producerar vad tittarna vill ha eller inte och en direkt storebrorskanal in i alla svenskars vardagsrum och hjärnor.

Dubbelfel

Inte bara producerar SVT och SR mängder med program som ligger långt utanför Public Service-uppdraget, man missköter dessutom grovt det kärnuppdrag man har och som utgör själva grunden för att legitimera den positiva särbehandling man åtnjuter. Opartiskhet och saklighet har snarast blivit ett skämt i folkmun, vänsterextremister går som barn i huset och bolagens policydokument låter mest som partiprogram för V och MP. De journalistiska övertrampen är oräkneliga.

Ska vi ha en Pravda också?

Många andra medieaktörer är sugna på att få Public Service-status. Bland dem återfinns flera stora pappersmedier som i spåren av tidningskrisen avundsjukt sneglar mot SVT och SR och deras skyddade verkstad. Tidningarna vill också med garanterad ekonomi kunna fortsätta producera sådant deras medarbetare själva är uppfyllda av i stället för material som läsarna är beredda att betala för.

Redan idag har vi ett problematiskt presstöd som dessutom förändrats i negativ riktning med ökad åsiktskontroll för att kvalificera sig. Påtryckningar sker för att gå ännu längre i syfte att cementera den vänsterliberala mediehegemonin och kväsa konkurrensen från nya aktörer som den du just nu läser.

Den av regeringen tillsatta och för en tid sedan slutförda medieutredningen är ett av flera skräckexempel på totalitära tendenser där bocken satts som trädgårdsmästare och som får det som Ungern och Polen kritiseras för på medieområdet att blekna vid en jämförelse.

Frågan som inställer sig är hur länge det nu dröjer innan vi har en eller flera svenska Pravda också – statskontrollerade pappers- och nättidningar som vi tvingas betala för via skattsedeln och som kanske obligatoriskt ska delas ut i brevlådan till alla hushåll.

Inte en legitim skatt

Att beskatta medborgarna blev vid övergången från kungamakt till demokratiska styresskick svårt att legitimera. För att skatteuttag inte ska få karaktären av överhetens konfiskation från undersåtarna etablerades en princip om folkets rätt att sig själv beskatta, dvs att skatteuttag legitimeras genom att de underställs folkets företrädare i parlamenten.

En central del i detta är att skatteuttaget utgår från en parlamentariskt godkänd budget. Med Public Service-skatten frångås den principen genom att den placeras utanför statsbudgeten och utom räckhåll för riksdagen att påverka utifrån parlamentariskt läge och önskemål från väljarna. Man missbrukar skattesystemet för något som mer påminner om Sheriffen av Nottingham-konfiskation.

Inte som begravningsavgiften

TV-skatten har försvarats genom jämförelse med begravningsavgiften som tas ut av alla medborgare efter en liknande modell. Jämförelsen haltar dock betänkligt. Alla människor dör och måste begravas, men alla människor behöver inte se på SVT. I det första fallet är det rimligt att alla betalar, i det andra inte. Begravning på statens bekostnad är dessutom något helt annat och väsentligt mindre kontroversiellt ur demokratisynpunkt än statligt kontrollerade medier.

Inte billigare för de flesta

Man försöker också föra medborgarna bakom ljuset om att det blir billigare med skatten än vad det varit med TV-licens. Det stämmer inte för det stora flertalet hushåll. I normalfallet med två förvärvsarbetande personer blir det tvärtom ett par hundralappar dyrare. Finns ej utflugna barn över 18 år som förvärvsarbetar blir det tusenlappar dyrare jämfört med TV-licensen.

För hushåll som inte betalat TV-licens alls och bytt ut sina TV-apparater mot icke licens-pliktiga bildskärmar, datorer, läsplattor osv blir det också tusenlappar dyrare än innan. Ekonomiska vinnare är endast ensamhushåll och verkliga låginkomsttagare – under förutsättning att de betalat TV-licens tidigare.

Förvånansvärt tyst från Alliansen

Det förslag om övergång från TV-licens till TV-skatt som riksdagen nu har klubbat ingick som en del i en omfattande parlamentarisk Public Service-utredning som pågått under lång tid. Utredningen är förbluffande renons på förslag på åtgärder för att komma till rätta med SVT:s och SR:s allvarliga missförhållanden beträffande vänsterpolitisering, propagandaspridning, censur, förmynderi och annat.

Det är sådant som utgör direkta och oacceptabla brott mot Public Service-uppdraget och som för länge sedan borde ha lett till att bolagen fått sina tillstånd indragna och avtalen uppsagda. Det vore en sak om kritiken var ny och bara kom från Sverigedemokratiskt håll. Men så är inte fallet. SVT och SR har i decennier kritiserats också av de allmänborgerliga partierna.

Varför höll Allianspartierna tyst nu? Varför tog man inte chansen att reformera SVT och SR i grunden som man så länge sagt att man velat? Det enda sannolika svaret på varför man valt att sitta still i båten är att man förbrödrats med de rödgröna mot Sverigedemokraterna, här precis som mer allmänt i politiken och just nu i den fars som gäller för att vara regeringsbildning.

Diktatur i demokratins tjänst

I likhet med det mesta annat i politiken på senare tid härrör TV-skatten och andra beslut som berör medieområdet från den överideologiska diskursen att till varje pris förhindra att Sverigedemokraterna och deras väljare får något inflytande över Sveriges samtid och framtid. Man hävdar gärna att allt detta görs i syfte att slå vakt om demokratin men för den utomstående betraktaren liknar det misstänkt mycket vad diktaturer ägnat sig åt i alla tider för att tysta och kväsa en obekväm opposition, här som så ofta annars i Sverige nödtorftigt kamouflerad till det som Vilhelm Moberg kallade “demokratur”.