➤ I en kulturkrönika i Svenska Dagbladet den 18 oktober utpekas Samhällsnytt som en medieaktör som inte tar något publicistiskt ansvar och vars medarbetare saknar pressetik. Vi begärde – med stöd i just det pressetiska regelverket – att få ett genmäle publicerat i SvD, men har av tidningens kulturchef Lisa Irenius nekats detta. Samhällsnytt replikerar därför i stället på den aktuella SvD-artikeln på detta sätt.

Vad är skillnaden mellan en tidningsman och en SD-man som båda anklagas för sextrakasserier? Den frågan både ställer och besvarar Svenska Dagbladets krönikör Anders Q Björkman (SvD 2017-10-18). Frågan som besvaras är dock snarare vad skillnaden är mellan Svenska Dagbladet och Samhällsnytt. Svaret innehåller ett antal grundlösa anklagelser mot den sistnämnda medieaktören som behöver bemötas.

Samhällsnytt påstås ha en agenda att sprida ”en nidbild” av ”politiskt korrekt gammelmedia” som aktörer som ”inte publicerar sanningen”. En färsk SOM-undersökning visar att mer än halva svenska folket numera saknar förtroende för ”gammelmedias” rapportering på flera viktiga områden. En seriös och kommersiell medieaktör borde ta detta breda underbetyg från kunderna på stort allvar i stället för att vifta bort det som en marginell konspiratorisk nidbild.

Björkman utmålar Samhällsnytts medarbetare som personer som helt saknar pressetik och publicistisk ansvarskänsla. Han framställer det också som att det går en glasklar linje mellan när man ska publicera namn och när man inte ska göra det. Färska intervjuer med bl.a. Pressombudsmannen Ola Sigvardsson och civilrättsprofessor Mårten Schultz och flera ledande publicister visar dock att frågan om namnpublicering lämnar stort utrymme för den enskilde publicistens godtycke.

På Samhällsnytts redaktion förs dagligen pressetiska diskussioner. Att vi inte alltid kommer fram till samma beslut som Svenska Dagbladet betyder inte att vi tar mindre allvarligt på pressetik, bara att vi viktar saker olika. Vi betonar t ex att läsaren som grundprincip har rätt till komplett information och att journalister inte ska agera förmyndare. Olika gammelmedier kommer regelbundet också sinsemellan fram till olika namnpubliceringsbeslut. När SvD namnger kan exempelvis SVT avstå.

En avgörande skillnad mellan fallet med ”tidningsmannen” och ”SD-mannen” är att brottsoffren offentligt pekat ut den förstnämnde men inte den sistnämnde. Namnet finns över hela Internet och av medier att låtsas som att verkligheten där ute inte existerar blir absurt.

På gammelmedias redaktioner må man nostalgiskt blicka tillbaka på och fortsätta leva som på den tid då man hade monopol på att avgöra vilken information medborgarna delgavs respektive undanhölls. Man bör dock respektera att vi inom framtidsmedia omfamnar den demokratisering av medielandskapet som genom Internet skett de senaste 20 åren, att vi lever i nuet och tillhandahåller en medieprodukt för dagens och inte gårdagens mediekonsumenter.

Björkman tar upp men avfärdar misstanken att medietystnaden – med eller utan namnpublicering – om ”tidningsmannens” brott är uttryck för en kåranda där journalister håller varandra om ryggen. Men hur ska man annars förklara att de medier som nu är tysta, nyligen hängde ut en före detta minister när denne sextrakasserat kvinnor på en fest? Hur ska man tolka att dessa medier nu publicerar både namn och bild på en mediemogul i USA som pekats ut för sextrakasserier/-övergrepp?

Så vitt bekant har mogulen inte dömts för något av det han utpekas för. En lagakraftvunnen dom är det ena av två av ”gammelmedias” kriterier för att anse det pressetiskt försvarbart att ”hänga ut” en brottsling. Det andra är ”allmänintresse”.

Allmänintresset i Sverige torde vara större för en välbekant medieprofil från TV och Sveriges största kvällstidning än för en Hollywood-mogul som sannolikt få svenskar ens hört talas om innan skandalen. Men SvD och andra gammelmedier agerar som om det vore tvärtom.

Då är det Samhällsnytts uppgift att granska och analysera de tänkbara orsakerna bakom dessa synbart motsägelsefulla publicistiska beslut. Vi förstår att Lisa Irenius kan finna det obekvämt att få sin kultursida granskad. Men att infantilt reagera på detta genom att ge granskaren en rad pejorativa epitet och kalla granskningen för “nidbild”, bidrar knappast till att återskapa det förtroende för gammelmedia som seriösa aktörer som man idag saknar hos en majoritet av medborgarna.

Inte heller bygger man publicistiskt förtroende genom att retoriskt ha hög svansföring kring pressetik men sedan bryta mot de pressetiska reglerna och neka repliker i syfte att undertrycka obekväm kritik mot sig själv.