Dystopiska skildringar av mänsklighetens utplånande handlar ofta om sådant som kärnvapenkrig, sjukdomsepidemier, nedslag av asteroider, miljö- och klimatkatastrofer och till och med attacker från aliens från andra planeter. Människan kan dock komma att dö ut av en betydligt mer prosaisk och mindre spektakulär orsak – minskad fertilitet hos män till följd av spermiebrist.

Larm hörs nu om att mäns reproduktiva hälsa är på sådan nedgång att man befarar att det i en inte alltför avlägsen framtid inte kommer att vara möjligt att avla några barn på traditionellt sätt. En färsk studie där man räknat förekomsten av livsdugliga spermier i mäns sädesvätska bekräftar farhågorna.

Frågan ställs nu på allt större allvar och från allt fler håll: hur oroliga bör vi vara för att den mänskliga arten dör ut av rent biologiska skäl därför att vi förlorar förmågan att föröka oss?

Hittills har det motsatta varit det stora problemet – en skenande överbefolkning, framför allt i tredje världen som vida överstiger ett hållbart uttag av naturtillgångar med ett allt för stort miljö- och klimatavtryck om levnadsstandarden för hela jordens befolkning ska höjas till västerländsk nivå. Men om människans reproduktionsförmåga drastiskt fortsätter att minska kan en omvänd utveckling utgöra det stora hotet och människan vara försvunnen från jorden på mycket kort tid.

1992 publicerades en metastudie – en sammanställning av andra studier – i British Medical Journal som drog igång diskussionen om hotet mot människans överlevnad härrörande från mäns minskande spermieproduktion. Belägg anfördes för att det redan då var en utveckling som pågått i åtminstone 50 år.

Konkret ansåg man sig kunna belägga att den genomsnittliga antalet spermier hade rasat från 113 miljoner per milliliter till endast 66 miljoner per milliliter från tidigt 1900-tal och fram till början av 1990-talet. Studien möttes av skarp kritik, bland annat för att mätutrustningen utvecklats enormt under perioden och tidiga siffror därför inte ansågs tillförlitliga att jämföra med. Det fanns också förhållandevis lite data från periodens början.

Det skulle efter kritiken dröja ända fram till 2017 innan några forskare åter vågade sticka ut hakan i frågan och larma om mäns vikande spermieproduktion som ett hot mot vår arts överlevnad på jorden.

Den nya metastudie som då publicerades var en sammanställning av studier som gjorts från tidigt 1970-tal och framåt. Den kunde inte lika enkelt avfärdas med mätfel och den bekräftade att den kritiserade studien från 1992 faktiskt varit något på spåren.

Faktum var att situationen kunde vara än mer allvarlig än vad någon befarat. Enligt den nya studien var det genomsnittliga antalet spermier nere på 99 miljoner per milliliter redan på 1970-talet och 2011 hade siffran nästa halverats till endast 47 miljoner per milliliter.

En av initiativtagarna till 2017 års nya metastudie, Shanna Swan, skrev en bok med titeln “Count Down” (nedräkning) där hon i lätt apokalyptiska ordalag varnade för vad den snabbt fallande spermieproduktionen hos män kan leda till. Hon förutspådde extrapolerat från tillgängliga siffror att den kunde vara nere på noll redan år 2045 och människan utrotad mindre än hundra år senare.

För närvarande syns inga tydliga tecken på att detta är på väg att ske. På vissa håll i världen minskar visserligen befolkningen men samtidigt ökar den desto mer drastiskt på andra håll, noterbart i Afrika och jorden befolkning som helhet fortsätter därför att växa i snabb takt, Nyligen passerade vi 8 miljarder – det är närmare en femdubbling sedan 1900-talets början, då jorden befolkning uppgick till lite drygt 1,5 miljarder.

2017 års metastudie har också fått kritik för att dra för höga växlar på effekten av en minskad spermieproduktion. Vissa forskare menar att någon drastisk fertilitetsminskning inte inträffar förrän spermieantalet sjunker under 15 miljoner per milliliter. Dessa får i sin tur kritik för att bara skjuta ett hotande problem framför sig.

Den medicinska debatten kompliceras av att det både till höger och vänster på den politiska skalan finns krafter som har intresse av att förstora respektive förminska hotbilden. Så har tidigare skett med överbefolkningsfrågan som från att ha haft en framskjuten plats på agendan har trängts ut i periferin. Detta då den alltmer kommit att likställas med skuldbeläggning av utsatta och fattiga människor i tredje världen som ju är de som svarar för nästan hela befolkningsexplosionen.

Beträffande mänsklighetens nära förestående utdöende till följd av infertilitet hos den manliga populationen finns från vissa aktörer ett intresse av att destabilisera samhället politiskt genom att skapa panikstämning. Samtidigt finns i andra läger ett intresse av att tona ned det verkliga hotet och beskriva det som en konspirationsteori.

Den populära undergångsteorin just nu är den som är kopplad till den påstådda klimatkrisen. Här vill man inte ha konkurrens om uppmärksamheten, i synnerhet inte från en teori som grundar sig på en kraftig befolkningsminskning som drastiskt skulle mildra den så kallade antropocena klimateffekten till en nivå där den inte längre utgör något problem.

Från vänsterhåll kommer också anklagelser om att frågan kidnappats av maskulinister och feminismkritiker inom alternativhögern och att forskningen infiltrerats av sådana krafter för att undergräva det fokus på området reproduktiv hälsa som kvinnorelaterade frågor idag har. Det avfärdas från högerhåll som en konspirationsteori och man invänder också mot synsättet att kvinnor skulle bli lidande av att även mäns reproduktiva hälsa får en plats på agendan.

Studierna kritiseras också från vänsterhåll för att vara rasistiska genom att ha en rasbiologisk bias. Det finns inga indikationer på någon sådan agenda inom forskningen men kritiken skjuter in sig på det faktum att det stora flertalet studier har gjorts på män i västvärlden och relativt få på män i andra delar av världen.

Snarare än ideologisk snedvridning finns här anledning att se upp för vetenskaplig sådan genom att dra eventuellt förhastade slutsatser om att nedgången i mäns spermieproduktion är globalt likformig. Och det har forskarna börjat inse. Sedan den senaste metastudien publicerades 2017 har samma forskningsteam uppdaterat den med ytterligare 44 delstudier med en betydligt större etnisk mångfald.

Uppdateringen inger dock inget hopp om att männen på andra kontinenter än Europa och Nordamerika skulle utgöra mänsklighetens räddning. Tvärtom. Inte bara syns en kraftig nedgång i spermieproduktionen också här, utvecklingen ser också ut att gå snabbare än i västvärlden, i synnerhet de senaste 20 åren.

Återigen kan dock invändas att detta faktum åtminstone inte ännu manifesterat sig i en avtagande befolkningsökning och än mindre någon befolkningsminskning. Men det kan bero på att man ännu inte nått ned till den påstått kritiska nivån för minskad fertilitet på 15 miljoner spermier per milliliter.

En osäkerhetsfaktor är att många studier som ingår i underlaget är retrospektiva och bland annat baserade på undersökningar av material från spermabanker. Här finns en rad risker för fel, exempelvis att donatorer kan ha varit i vitt skilda åldrar samtidigt som det är ett etablerat faktum att spermieproduktionen minskar med tilltagande ålder.

De verkligt tillförlitliga studierna är sådana som inte blickar bakåt utan börja med att man registrerar spermieförekomsten hos män i en högfertil ålder vid ett tillfälle, sedan väntar tio år och jämför med personer som är i samma ålder då, väntar ytterligare ett decennium, gör likadant igen och så vidare. Studier av det slaget är emellertid i minoritet.

Kritiker menar att det inte går att dra några säkra slutsatser från metastudier som sammanställs av ett stort antal enskilda studier som gjorts på väldigt olika sätt, på väldigt olika underlag av män och utan att viktas för skillnaderna. Samtidigt borde dessa skillnader ta ut varandra i metastudier som omfattar tillräckligt många delstudier, vilket de inte gör. Den sammantagna trenden är entydig; att spermieproduktionen hos män kontinuerligt minskar och det tämligen snabbt.

Vill man motsäga att en sådan utveckling sker, måste man underkänna i princip alla studier som utfärda på ett felaktigt sätt, och det låter sig inte enkelt göras. Även de mest tillförlitliga studierna som jämfört män i samma ålder under flera decennier indikerar att problemet är verkligt. Och i beaktande av att det i så fall kan utgöra ett hot mot hela mänsklighetens existens borde det tas på större allvar i bredare kretsar än vad som är fallet idag.

Det är ett faktum att födslotalen minskar i många länder i västvärlden och även på en del andra håll i världen. Men det beror på en rad andra faktorer än att mäns spermier inte lika bra som förr klarar av att befrukta kvinnors ägg – fekunditet med ett fint ord. Sociala, ekonomiska och politiska faktorer spelar stor roll och att skaffa färre barn är i de flesta fall ett val, även om man kan diskutera hur frivilligt det är.

I Sverige har födslotalen gått både upp och ned över tid. När makarna Myrdal på 1930-talet kom ut med sin berömda bok “Kris i befolkningsfrågan” var födslotalen så låga att de bedömdes utgöra ett problem. Efter att den socialdemokratiska regeringen sjösatt en rad sociala och familjepolitiska reformer steg födslotalen rejält.

Minskad barnadödlighet tack vare medicinska framsteg har också bidragit till att födslotalen ökat. I tredje världen är den moderna läkarvetenskap man fått från västvärlden den sannolikt dominerande orsaken till befolkningsexplosionen där. Att hålla nere befolkningstalen genom hög barnadödlighet är naturligtvis inte humant men ofta naturens grymma lag. Medan vi i den utvecklade världen har hittat andra och mer civiliserade sätt inte låta födslotalen skena har man i de lågutvecklade delarna av världen misslyckats med detta.

Idag gör den konservativa regeringen i Ungern vad 40-, 50- och 60-talets socialdemokrater gjorde i Sverige, medan mer sentida svenska socialdemokrater fördömer sådan politik och hellre vill lösa problemet med en åldrande befolkning medelst hög invandring från tredje världen. Att det är en politik som snarare skapar problem än avhjälper några var länge otillåtet att säga men erkänns numera i mer eller mindre grad av de allra flesta.

Om vi kan enas om att mäns spermieproduktion faktiskt är på nedgående och det i en takt som hotar den mänskliga artens överlevnad och lägga den diskussionen åt sidan, då är nästa fråga vad detta beror på och vad, om något, vi kan göra åt saken. Shanna Swan, initiativtagare till 2017 års metastudie och författare till boken “Count Down” är övertygad om att miljöförstöring är den stora boven i dramat.

Det är väl belagt att vissa kemikalier och plaster påverkar hormonerna hos djur om de kommer in i deras ekosystem, näringskedjor och kroppar och stör fortplantningsförmågan. Indikationer finns på att sådana effekter också uppstår hos människor men här finns inte en lika omfattande forskning. Att allt fler av oss blir allt fetare och äter alltmer skräpmat tros också vara faktorer som påverkar fertiliteten hos män negativt.

De tänkbara orsakerna är många och sannolikt samverkar de på olika sätt. Kunskapen och därmed osäkerheten är emellertid stor och man är inom forskningen inte ens ense om att problemet verkligen existerar och, om det gör det, är av en dignitet som utgör något hot för mänskligheten. Det är därför inte ett så prioriterat forskningsområde som Shanna Shaw önskar att det vore.

Men skulle det visa sig vara precis så allvarligt som Shaw och andra befarar, kan vi i framtiden komma att ångra att vi inte drog igång en mer genomgripande forskning tidigare kring motåtgärder, både för hur man kan bromsa den här utvecklingen men också kring vad man kan göra för att rädda människan från att dö ut om det här är något vi inte kan stoppa.

Kan vi manipulera våra gener för att blir motståndskraftigare mot de faktorer som orsakar nedgången i spermieproduktion eller för att boosta densamma? Kan vi storskaligt odla fram spermier i laboratorier på konstgjord väg och utveckla nya inseminationsmetoder som helt ersätter det naturliga sättet att tillverka barn på? Kan vi rentav manipulera kvinnans biologi så att hon i framtiden kan befrukta sig själv, så som vissa djur har förmåga till?

Inget av detta är sånt som görs i en handvändning och det kan bli en kamp mot klockan om vi dröjer för länge. Om det är så som vissa forskare gör gällande att det går en skarp gräns för mäns fertilitet vid 15 miljoner spermier per milliliter så kan effekten komma plötsligt och mer som en blixt från en klar himmel än något långsamt krypande.

Och likaväl som en skenande befolkningsökning kan skapa omfattande problem som skakar våra samhällen i grunden kan en drastisk befolkningsminskning ned mot noll på bara en mansålder göra det. Och i ett sådant tillstånd av global social oro minskar sannolikt också möjligheterna att bedriva forskning på samma ordnade sätt som idag.

Idag får den globala uppvärmningen all uppmärksamhet som det stora hotet mot vår existens. Det finns ett talesätt om att man inte ska lägga alla ägg i samma korg och mycket talar för att klimatkrisen inte är så akut som alarmisterna vill göra gällande. Även på miljöområdet finns sådant som är mer skadligt för människan än lite mer koldioxid och någon grad högre medeltemperatur.

Om det är som Shanna Swan och flera med henne tror – att utsläppen av miljögifter är den allt annat överskuggande orsaken till att vi förlorar vår förmåga att fortplanta oss – finns än större anledning att skifta fokus för den gröna politiken och domedagsprofetiorna.