KRÖNIKA Situationen i Sverige kan sammanfattas med att svensken är emot massinvandring, men anser också att den åsikten är så normal att den inte bör stigmatiseras. Personen själv störs av att stämplas som rasist då han har en helt normal svensk åsikt.

Problemet är dock att invandringskritik sedan lång tid rasismstämplas och klassas som egoism. Svensken vill se sig själv som normalsnäll och detta skär sig med synen på invandringskritik. Svensken står på bryggan och funderar på att hoppa i. Det kalla vattnet avskräcker, men han ser sig inte som en badkruka. Därför står han kvar i bryderi på bryggan, han både vill och vill inte.

Tveksamheten har en könsaspekt, då kvinnor har ett extra problem med snällhetskravet. Kvinnor skall vara snälla och spelar ofta en försonande roll inom familjen. Det som blir problem är när hon inte har en familj som prioriteras, utan snällheten blir närmast global. Att prioritera blir något kallt och otrevligt, så därför bör alla som vill flyta till Sverige välkomnas.

Kvinnors politiska kunskaper ligger lågt. Enligt den statsvetenskaplig boken ”Demokratins framtid” är endast 21 procent av kvinnorna politiskt kunniga mot 39 procent av männen. Vi har också en politisk klyfta, 2/3 av unga män sympatiserar med högerblocket medan 2/3 av unga kvinnor sympatiserar med vänsterblocket.

En konsekvens av att könsnormer på arbetsmarknaden avtagit är paradoxalt nog att könet fått en ökad betydelse. Kvinnor ökar sin andel inom vård och omsorg. Förr var män läkare och kvinnor sjuksystrar, nu blir det allt fler kvinnor också i läkarrollen. Det uppstår inga direkta problem med detta, men på nästa nivå, den politiska. Gång på gång beslutar läkarna om vad som skall prioriteras och vad som skall prioriteras bort. Men den politiska nivån har extremt svårt att prioritera bort.

Extremt dyra mediciner med diskutabel effekt kan vara sista hoppet för en sjuk patients anhöriga och de lockar till inlevelsefulla artiklar. Snällhetsprofilerade politiker har svårt att stå emot, utan gör regelmässigt humanitära undantag. Jag vill låta det vara osagt om kvinnliga politiker är svagare än manliga, men hela snällhetsperspektivet kommer i konflikt med prioriteringsambitioner.

Vi får en överideologi som dominerar, inte minst genom att den appellerar starkt till kvinnliga omvårdnadsvärderingar. Till stöd för varje osäker behandling finns alltid ett hopp och vissa framgångsrika undantag. Det är oklart om det är män eller kvinnor som mest försummar sina intressen.

När Tyskland importerade många thailändskor ryckte de tyska kvinnorna ut och kritiserade ”Thai Frauen”, den könsobalanserade importen. Svenska män har däremot varit ytterst passiva. Det är ett stort mansöverskott i asylimporten och den kvarstår även efter anhöriginvandring så Sverige har nu ett mansöverskott skapat av en stor mansimport som mer än uppväger en 3-4 år längre kvinnlig livslängd.

Kvinnor är snälla, men hänsynslösa till mäns kollektiva intressen. Kvinnor bär en del kostnader för mansöverskottet som det ökade antalet våldtäkter. Men ingen pollett ramlar ner i samhällsanalysen för svaga män och flummiga kvinnor, kollektiva intressen står längst ner på åtgärdslistan.

Det gamla samhället var en blandning av manliga och kvinnliga intressen, där stammens problematik hanterades av män medan kvinnans makt i familjefrågor var stor. Eventuellt gjorde en patriarkal ordning att mannen skulle konfirmera kvinnors de facto beslut. I den nya ordningen är det snarare två individer som tar ställning än en familj och enigheten utmanas än mer när barnen växer upp och blir egna maktcentrum. Den nya fixeringen vid identitet blir också en splittrande faktor, familjen består nu av statsindividualister med personliga ambitioner.

Jag tycker inte att denna individualisering skall ses som en liberalisering. Vi får snarast en nyauktoritär ordning där vissa personer och idéer ges ett tolkningsföreträde och övriga uppmanas att hålla tyst eller bli fördömda. Snällhetsdogmen blir inte så omfattande att man måste vara snäll mot alla åsikter, utan bara mot alla ”progressiva” åsikter.

Dessa åsikter är mindre socialistiska än på 70-talet, men snarast hårdare. 68-revolten såg sig som en motkraft till etablissemanget, medan dagen progressiva snarast ingår i etablissemangets revolt mot demokratin. Tidigare var näringslivet en motkraft, men nu finns bara en förvirrad woke rörelse. I den finns ingen nationell prioritering eller någon konservativ skepticism mot klimathysteri och globalism, utan bara en tanklös entusiasm.

Det snälla i den moderna doktrinen gör att dess auktoritära drag kamoufleras. Men man kan dock lika väl införa en diktatur med snällhet och generositet som centrala ledord. Ledningen i landet har alltid tagit som sin uppgift att skydda folket mot deras egna låga instinkter. Man kan tro att de frekventa skandalerna tärt på förtroendet för auktoriteter.

Det finns många konkreta punkter för folklig kritik av tagna beslut, men i många frågor vill folket inte bli inblandade. Penningmängden, räntesatser, budgetpolitiken är inte frågor som väljarna vill att politikerna delegerar till dem. Det finns en auktoritetstro som kan blandas med politikerförakt. Kanske fattar politikerna mer än jag gör själv, trots att de gör fel så ofta?

Auktoritetstron är ett problem. Socialdemokratin utlovade en immigration på EU:s miniminivå 2015 och vi fick en 5 gånger högre än EU-snittet. 2018 skulle regeringen Löven strama upp invandringen som ett moment i valrörelsen. Löven bidrog med ett uttalande att barn som inte skall vara i Sverige inte skall gå i svenska skolor. Detta tolkades av en illvillig press som att skolplikt inte gäller och den socialdemokratiska partiapparaten kunde inte hantera denna feltolkning. Regeringens planerade offensiv för en mer restriktiv invandring mynnade ut i ingenting alls.

Nu finns möjligheten att utlova en offensiv mot kriminaliteten som kan inge svaga väljare hopp om att regeringen agerar. Kanske gör sossarna som i Danmark? Socialdemokraterna i Sverige är ett annat parti som har förlorat sin tidigare manliga väljarbas och mäktar knappast att byta igen. Däremot har man en förmåga att byta retorik och detta kan tas på fullt allvar av en godtrogen allmänhet, eftersom media protesterar mot att snällheten överges.

Vi kan få ytterligare ett val där folkviljan ignoreras och etablissemanget fortsätter att köra sin linje.

Starka pullkrafter ställs mot svaga straff, svaga gränskontroller, inlärd hjälplöshet och fortsatt snällhetsprat. Sverige är på väg mot en svår social situation, men den svenska medelklassen har det fortfarande bra och ser inga hot som den inte kan flytta ifrån. Tryggheten i konsensus och fallenhet för lockande retorik gör att svensken, ”det sovande folket” enligt en tidigare statsminister, drar täcket över huvudet och somnar om.

Vi har redan en massa småfrågor att kommentera. Hur är det att regera på oppositionens budget? Borde inte en ny statsminister ha rätt till en smekmånad, så att hon hinner bli varm i kläderna? Vad händer om MP och Liberalerna inte kommer in i riksdagen efter valet osv?

SD har mycket lite glöd i sin kritik och ser inte som sitt ansvar att hålla fokus på invandringsfrågan. Kriminaliteten är det akuta problemet, men det bottnar i mångkulturen. För många invandrare är svenskar ett främmande folk som man inte identifierar sig med. Är de så dumma att de ger bort sitt land, får de skylla sig själva.

Rättsstaten är inte en klippa att ty sig till, utan ett fuskbygge underminerat av snällism och destruktiva prioriteringar. Moderaterna bär på tung skuld sedan Reinfeldt som de inte gjort upp med, utan de fortsätter i hans fotspår med samarbete med MP i Stockholms stadshus.

Moderaterna är som alla partier ansatta av en personlig globalism. Man kan sprida sina risker mellan olika länder, kanske kommer man att jobba i Tyskland och pensionera sig i Spanien? Med denna opposition är regeringen inte dömd att förlora, trots sin destruktiva politik.