➤ KRÖNIKA  När SVT nu av en riksdagsmajoritet fått sin försörjning säkrad genom en utomparlamentarisk ”skatt” verkar hämningarna helt ha släppt vad gäller att använda plattformen för att sprida desinformation och vänsterpropaganda förklädd till nyhetsjournalistik. Det senaste i raden av hårresande exempel på bolagets missbruk av Public Service-uppdraget handlar om påstådd ”antisvart” rasism som ett strukturellt fenomen bland svenska företagare.

I flera artiklar (bland annat här, här och här), nödtorftigt kamouflerade som nyhetsrapportering, skriver SVT-journalisten Alice Lööf om en rapport beställd av Länsstyrelsen i Stockholm och utförd av forskare på Uppsala universitet. Rapporten har titeln ”Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden” och den sägs påvisa alarmerande missförhållanden där ”afrosvenskar” på grund av sin hudfärg nekas jobb i paritet med sin utbildningsnivå.

Borde kritiskt granska, inte vara megafon för
Givet att Sverige i alla internationella undersökningar rankas som det minst rasistiska landet i världen, att rapportens beställare heter Kitimbwa Sabuni och dess utförare Mattias Gardell – här presenterade som ”processledare på Länsstyrelsen” respektive ”forskare vid Uppsala universitet” men i verkligheten ökända aktivister som i åratal spridit myter och grova överdrifter om rasism och diskriminering av invandrare, muslimer och svarta – borde det naturliga uppdraget för en Public Service-journalist vara att kritiskt granska, dels själva rapporten och dels hur dessa personer lyckats nästla sig in på Länsstyrelsen och ett anrikt universitet för att från dessa plattformar koordinerat och under falsk flagg fortsätta sin politiskt aktivistiska verksamhet.

Alice Lööf gör precis det motsatta. Hon lånar ut SVT:s plattform till de två aktivisterna för att ge sken av ytterligare legitimitet för de anklagelser som Sabuni och Gardell riktar mot den svenska folkmajoriteten. Inga uppgifter i rapporten ifrågasätts, inga kritiska röster ges utrymme att komma till tals, inga uppgifter om Sabunis och Gardells kontroversiella – i det senare fallet även våldsbejakande vänsterextremistiska – bakgrund delges tittaren/ läsaren.

Diplomatjobb växer inte på träd
Men det är värre än så. Alice Lööf på SVT har letat rätt på och intervjuat en Ley Lipko med inte närmare preciserad afrikansk invandrarbakgrund. Vi får veta att han har två masterutbildningar, en i Frankrike och en i Sverige, men har svårt att få ett jobb som motsvarar hans akademiska utbildningsnivå. Ley säger själv inget om att han är diskriminerad på grund av hudfärg, det får tittaren i stället skrivet på näsan av SVT på stora skyltar som visas under inslaget. Ley undrar bara hur länge det ska dröja innan han får det jobb han drömmer om.

Leys PhD är i ”internationella relationer och diplomati”. En kvalificerad gissning är att svensk arbetsmarknad inte direkt skriker efter personer med sådan utbildning, utan att det kanske finns en handfull tjänster i hela landet inom området på masterexamennivå. Om Ley utbildat sig till något bristyrke som ingenjör eller sjuksköterska och sedan inte fått jobb, då hade det funnits i varje fall en skugga av fog för att spekulera i rasdiskriminering som en av många tänkbara orsaker, men knappast nu.

Dom för kvinnomisshandel större anställningshinder än hudfärg
Nästan alltid hittar man i fall som dessa enligt principen Ockhams rakkniv en mer plausibel förklaring. Här finns en som Gardell, Sabuni och SVT utelämnar trots att den borde ha lyst dem starkt i ögonen. Det visar sig nämligen att Ley är dömd för kvinnomisshandel efter att ha bitit och försökt strypa en kvinnlig bekant. Sådant kan naturligtvis göra en arbetsgivare tveksam till att anställa men det har lika självklart inget med diskriminering, hudfärg eller ursprung att göra.

“Afrosvenskar” missvisande begrepp
Begreppet ”afrosvenskar” används också på ett missvisande sätt. Det framställs som en analog term till begreppet ”afroamerikaner” i USA. Men det är en bedräglig jämförelse. I USA används termen afroamerikaner i huvudsak för slavättlingar som levt i landet i mängder med generationer i ett par hundra år. I Sverige består gruppen afrosvenskar av nästan uteslutande första eller andra generationens asylinvandrare.

Tittar man närmare på studien så är det inte afrosvenskar i någon meningsfull betydelse Gardell har ”forskat” på, utan invandrare födda i ett afrikanskt land. Det finns mängder av orsaker, som inte har det minsta med rasism, främlingsfientlighet och diskriminering att göra, till att personer som invandrat från tredje världen har svårare än svenskar att komma in på arbetsmarknaden.

Omvänd bevisbörda vid rasismanklagelser
Den som hävdar att företagare i Sverige utifrån en hudfärgsrasistisk ideologi fattar irrationella beslut och anställer mindre kompetent arbetskraft och därmed försämrar det egna företagets konkurrenskraft, har en tung bevisbörda att belägga sina påståenden. Och en Public Service-aktör som SVT, med direktiv om att iaktta saklighet och opartiskhet i sin rapportering, har ett särskilt ansvar att avkräva belägg från avsändaren till den sortens anklagelser.

Här kunde vara på sin plats med en kommuniké i efterhand om att “SVT tar helt och fullt avstånd från…” Gardells och Sabunis grundlösa, grova och generaliserande beskyllningar, av det slag som man på redaktionen annars är så pigg på att läsa upp så snart en Sverigedemokrat uttryckt någon obekväm sanning om förekomsten av terrorister i migrantströmmarna eller invandrare som inte passar in i det svenska samhället.

Nu är förvisso inte SVT den enda syndaren i det här avseendet, även om man i kraft av sin särställning är en av de aktörer som förtjänar hårdast kritik. Eftersom den vänsterliberala diskursen i decennier har dominerat den politiska debatten och medierapporteringen i Sverige har dess teorier, ehuru bristfälligt underbyggda, kommit att betraktas som officiella sanningar och en situation med omvänd bevisbörda uppstått. Det ankommer därför inte på den anklagar någon för att vara rasist att bevisa detta, utan på den anklagade att bevisa sin oskuld.

Vad gick snett i livet?
Man kan inte låta blir att undra vad det är som driver människor som Mattias Gardell och Kitimbwa Sabuni. Var i livet gick det snett? Hur kommer det sig att de som vuxna rids av ett inre tvång att ägna större delen av sin vakna tid åt att beljuga och svartmåla det svenska folket som rasister?

Med risk för att kritiseras för amatörpsykologi och att bli för personlig tror jag att det i Gardells fall går att härleda till den traumatiska barndomen i en dysfunktionell och fanatiskt frireligiös familj. I Sabunis fall bottnar det sannolikt i tidigt etablerade komplex över att ha ett från det normativt etniskt svenska avvikande utseende.

Det är något han i så fall delar med ett inte helt oansenligt antal andra med ursprung i avlägsna delar av världen som kommit hit i späd ålder som invandrare eller adopterade. Alla drabbade hanterar dock som tur är inte denna psykiska problematik genom att ta till de klassiska försvarsmekanismerna rationalisering, förskjutning och projektion.

Oanständigt, osmakligt och orättvist
De påhopp duon Gardell och Sabuni ägnar sig åt är djupt osmakliga, oanständiga och orättvisa. Svenska folket har mer än något annat folk i hela västvärlden öppnat sitt land för migranter från Afrika och andra lågutvecklade delar av världen.

Vi har gjort det i en sådan osjälvisk omfattning att våra offentligfinansierade välfärdssystem som vård och skola krackelerar och till och med riskerar att kollapsa under belastningen och så att vi inte längre har råd att ge svenskar som arbetat ett helt liv en anständig pension.

Bostadsmarknaden är som en konsekvens av vår globala altruism svårt överansträngd och investeringar på hundratals miljarder om året behövs för att bygga bort bostadsbristen. Vi betalar för subventionerade anställningsformer för att migranter ska komma in på arbetsmarknaden. Utöver dessa försörjer vi ett oräkneligt antal med etablerings- och socialbidrag.

Vi har gått med på att våra förorter förvandlats till kriminella no go-zoner och att en religion med båda fötterna kvar i medeltiden och förknippad med våld, terror, kvinnohat, judehat, kristendomshat, homohat, demokratihat och yttrandefrihetshat har etablerat sig i vårt land.

Vi har till och med accepterat att våra barn mejas ned av terrorister på öppen gata mitt i huvudstaden. Allt detta och fler påfrestningar därtill på vårt samhälle har vi fogat oss i att leva med som uppoffringar därför att vi prioriterar att öppna våra hjärtan för världsomspännande humanism framför att själviskt värna vårt eget väl. Är det något folk i världen som inte förtjänar den här sortens spottloskor i ansiktet från Gardell, Sabuni och SVT så är det svenskarna.

En röta i den svenska folksjälen
Viktigare psykologiska diagnoser att ställa än de om Gardell och Sabuni personligen är varför ett helt samhälle låter sig genomsyras av den här sortens oikofobt osunda och fullständigt felaktiga inställning till sig själv. Det är en röta som angripit den svenska folksjälen som leder till att dörrarna öppnas på myndigheter och akademiska högsäten för personer som Gardell och Sabuni, som i ett mer normalt samhälle skulle vara hänvisade till den politiska marginal där de objektivt hör hemma.

Det är denna nya folksjukdom som förleder en ung idealistisk kvinna som Alice Lööf att tro att det högsta av godhet och moral är att journalistiskt engagera sig för den ”antirasistiska” saken och göra det genom att ta heder och ära av sitt eget folk. Och det är samma landsomfattande smitta som förvandlat merparten av Sveriges medieredaktioner, inklusive förment saklig och opartisk Public Service, till aktivistiska plattformar för sådana personer.

Skattetryggat SVT värre än någonsin
SVT är sedan decennier välkända för den här sortens övertramp. När beskedet om skattefinansiering av bolaget klubbades hoppades man kanske att det som en motprestation skulle motivera ansvariga på SVT att ta initiativ till ett program för självsanering och översyn av problemen, dels i den rena anständighetens namn men dels också för att ta loven av den massiva kritiken mot beslutet.

Det förefaller emellertid som att man resonerat på motsatt sätt – nu behöver vi inte längre överhuvudtaget bry oss om eller respektera vad tittarna och läsarna tycker och vill ha eftersom de inte längre kan licensskolka. Nu kan vi släppa helt på hämningarna.

Och beträffande skattefinansiering så är det även du som betalar Mattias Gardells och hela hans entourages löner på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, CEMFOR, vid Uppsala universitet, tillika Kitimbwa Sabunis lön på Länsstyrelsen.

Oroväckande tyst
Att aktivister nästlar sig in på ett universitet, en myndighet och en Public Service-plattform och sedan samordnat planerar en sådan här aktion där var och en missbrukar sin ställning, borde betraktas och stävjas på samma sätt som all annan korruption. I Sverige tillåts oskicket fortgå utan åtgärd eller ens kritik från de aktörer som borde ha som uppdrag att granska och larma när demokratins fundament angrips, i det aktuella fallet på inte mindre än tre fronter. I stället är det de nya medierna och vanligt folk i sociala medier som tvingas göra det jobbet.

Här kan vi – i motsats till de hjärnspöken som Mattias Gardell och Kitimbwa Sabuni jagar – tala om verkliga och strukturella missförhållanden i det svenska samhället. Men talar är det alltså dessvärre få som gör, desto fler är de som håller tyst. Många av dem vill dessutom tysta oss som talar – ytterligare något som håller på att utvecklas till ett strukturellt och demokratihotande samhällsproblem.