➤ KRÖNIKA Enligt vissa opinionsundersökningar kan Sverigedemokraterna vara på väg att i höst återigen fördubbla sitt väljarstöd, så som man gjort i varje val hittills. Många förståsigpåare söker efter en förklaring till SD:s exempellösa framgångar. Ipsos chef David Ahlin är en av dem. I en debattartikel i DN gör han ett försök till analys som han kompletterar med en undersökning som visar att en majoritet av de övriga sju riksdagspartiernas väljare skriver under på i stort sett alla problemformuleringar som är SD:s livsluft. Ahlin är sanningen på spåren.

De senaste åren har Sverigedemokraterna fått bekräftat av de flesta andra partier att man haft rätt i sin kritik av invandringspolitiken. Bara Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet håller fortsatt fast vid det som av SD benämns “massinvandringspolitiken”.

Övriga partier har – åtminstone retoriskt – bytt fot och låter nu i sina politiska budskap ofta till förvillelse lik det parti man nyligen skällt för att vara främlingsfientligt, rasistiskt, fascistiskt, nazistiskt och högerpopulistiskt och vars politik man menat inte är förenlig med principen om alla människors lika värde och ogenomförbar på grund av de internationella konventioner Sverige har undertecknat.

Alltfler svenskar kopplar de allt större hålen i den offentligfinansierade välfärden till kostnaderna för invandringen. Alltfler sätter den eskalerande grova gängkriminaliteten med nu nästan dagliga skjutningar i samband med den förda invandringspolitiken. Alltfler reagerar på det Sverigedemokraterna kallar för “islamiseringen” av det svenska samhället.

En undersökning som Ipsos genomfört och som opinionsinstitutets chef David Ahlin saxar siffror ur i en debattartikel om framgångspartiet SD i Dagens Nyheter, visar att SD dessutom har en majoritet av de övriga partiernas väljare med sig i en rad problemformuleringar som handlar om sådant som brist på förtroende för etablissemanget, glapp mellan politiker och väljare, trång “åsiktskorridor” i den politiska debatten osv.

En rad påståenden som är centrala för hur en Sverigedemokrat tänker och som förklarar hans eller hennes val av parti får om än mindre så ändock majoritetsstöd bland de övriga partiernas väljare. Ahlin redovisar:

91 procent av SD-väljare instämmer helt eller delvis i påståendet ”de som styr och ställer i samhället bestämmer utan att veta eller bry sig om vad vanligt folk tycker”. Andelen som instämmer bland alliansväljare är 70 procent och bland rödgröna väljare 65 procent.

95 procent av Sverigedemokraternas väljare instämmer i påståendet ”politikerna har förlorat kontakten med dem de regerar och styr över”. Bland både allians- och rödgröna väljare är andelen 70 procent.

97 procent, av SD-väljarna instämmer i påståendet ”det finns många viktiga problem i Sverige som partier och politiker inte bryr sig om”. Andelarna bland allians- och rödgröna väljare är 72 respektive 68 procent.

92 procent av SD:s väljare håller med om påståendet ”det svenska samtalsklimatet tillåter inte att avvikande idéer och obekväma sanningar framförs”. Bland allians- och rödgröna väljare är andelarna 69 och 56 procent.

94 procent instämmer i påståendet ”Sverige är i stort behov av politiker som förmår att skaka om etablissemanget och utmana existerande parti- och maktstrukturer”. Bland alliansväljare är andelen 64 procent och bland rödgröna 59 procent.

Ahlin nämner också det upplevda sveket från politikerna i storstaden mot människorna på landsbygden som en förklaring till varför alltfler söker sig bort från de gamla partierna och till Sverigedemokraterna.

Dessutom avvisar Ipsos-chefen de teorier om SD:s framgångar som florerat i debatten som vill göra gällande att den som röstar på det partiet gör det av helt andra skäl än vad som gäller för övriga partier. Enligt Ahlin visar alla mätningar tvärtom att man röstar på SD av precis samma skäl som man röstar på andra partier – därför att man tycker att partiet har den bästa politiken.

En huvudförklaring till att Sverigedemokraterna ökat och fortsätter att öka så dramatiskt är alltså att alltfler svenskar tycker att partiets politik är den bästa för dem själva och för Sverige. “Allt fler accepterar och uppskattar Sverigedemokraternas politiska lösningar och partiets nationalistiska vision för Sverige”, skriver Ahlin.

Ahlin indikerar samtidigt att de övriga partierna och journalisterna förefaller ha påtagligt svårt att ta in detta. Man vill tro att det finns andra förklaringar till varför SD ökar än att det handlar om att medborgarna gjort upplysta och informerade val.

Ahlin nämner i sin artikel Ungern där det nationsvänliga partiet Fidesz samlar en majoritet av medborgarna. Omvärldsanalysen, särskilt i Sverige, har kretsat kring att de ungerska väljarna blivit förda bakom ljuset av statskontrollerad media.

Det ungerska medielandskapet är emellertid mer ideologiskt diversifierat än det svenska, där vänsterliberala värderingar nästan helt dominerar. Men när motsvarande fast omvänd kritik framförs om att de svenska mediernas politiska slagsida skulle ha bidragit till att hålla kvar de gamla etablerade partierna vid makten, avfärdas det oftast av samma analytiker som beskriver mediesituationen i Ungern som ett stort politiskt problem.

Efter britternas val att lämna EU och amerikanernas val av Donald Trump till president har “påverkansoperationer” – ofta tillskrivna Ryssland – och “falska nyheter” blivit framträdande begrepp i debatten. De används nu i den svenska valrörelsen av media och företrädare för de gamla partierna för att underkänna Sverigedemokraternas framgångar.

De svenska väljarna har i likhet med de ungerska blivit förda bakom ljuset, menar man. DN skriver inför SD:s dag i Almedalen att partiet “varken förstår sig på demokrati eller Sverige” – partiföreträdarna sägs vara förvirrade, partiets väljare än mer så. Aftonbladet hävdar å sin sida att väljarna inte begriper att SD vill kedja kvinnan vid spisen och födslosängen. Åkesson var i sitt Almedalstal tydlig med att SD-väljare förstått partiets politik och att det i stället är många andra som missförstått den, eller som DN och Aftonbladet medvetet låtsas missförstå.

Ahlin avrundar sin analys av framgångssagan Sverigedemokraterna med att sätta ett frågetecken kring hur mycket av sin politik partiet – oavsett hur stora de blir – kommer att få möjlighet att omsätta i verklig maktutövning. Det “skulle på en rad politikområden innebära en radikal kursomläggning mot ett ganska annorlunda svenskt samhälle” konstaterar Ipsos-chefen.

Den “radikala kursomläggningen” innebär emellertid i flera fall bara en återgång till det som var svensk normalpolitik fram tills för några decennier sedan. Den verkligt radikala kursomläggningen är den som Sverige gjort de senaste 30 åren, en kursomläggning som alltfler svenskar nu, efter att dess konsekvenser blivit alltmer tydliga, ogillar.

Att radikala kursändringar ligger inom politikens och demokratins möjligheter visar också inte minst det Ungern som Ahlin refererar till i sin DN-artikel. Även vårt eget lands utveckling under folkhemsbygget och efterkrigstidens så kallade “rekordår” visar att radikala förändringar i positiv riktning är fullt möjliga under rätt politiskt ledarskap och med rätt nationell sammanhållning och tillförsikt bland medborgarna.

Ipsos siffror om att en majoritet av de väljare som idag inte röstar på Sverigedemokraterna ändå delar SD:s problemformuleringar ger partiet en ytterligare stor potential att växa efter detta val, kanske rentav till högre siffror än de Socialdemokraterna hade under sin storhetstid då det partiet i motsats till idag var samhällsbyggare, inte samhällsförstörare.

Denna stora väljarpotential ökar ytterligare sannolikheten för att Sverigedemokraterna ska kunna genomföra sin politik. Mot detta talar möjligen de övriga partiernas sandlådebeteende. Det kan vara svårt för ett parti, oavsett storlek, att ensamma dra landet åt rätt håll om de övriga gör allt för att sabotera. Det gäller även media och opinionsbildare utanför partierna.

Åkesson efterfrågade i slutet av sitt Almedalstal ett mer vuxet sätt att agera från de andra partiernas förtroendevalda. Dessa partier har nu möjlighet att antingen avvisa det rådet, fortsätta sandlådeleken och förlora ännu fler väljare till SD, eller ta till sig rådet och börja samarbeta med SD och kanske växa en aning i väljarnas ögon.

Även media står inför samma vägskäl – man kan fortsätta på samma barnsliga sätt som nu och förlora ännu fler läsare och tittare till de nya alternativa framtidsmedierna eller så kan man kliva upp ur sandlådan och hejda den kris man befinner sig i.

Oavsett hur sjuklöverpartisterna och de vänsterliberala journalisterna väljer att agera – straffa ut sig eller vara med i det nya samhällsbygget – så vinner ändå Sverige och det svenska folket i längden. Den allt annat överskuggande förklaringen till att Sverigedemokraterna växer så det knakar är att man har verkligheten på sin sida.

”Man kan lura hela folket en del av tiden och en del av folket hela tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden”, ska president Abraham Lincoln ha sagt på 1860-talet i USA. Det gäller i högsta grad också på 2010-talet i Sverige. Demokratiseringen av informationskanalerna har faktiskt gjort det ännu svårare att lura folket idag än vad det var på Abraham Lincolns tid. Betydligt färre lurade svenskar kommer att gå till valurnorna i detta val än i tidigare