Ingen har väl undgått nyheten om att Statistiska Centralbyrån reviderat sina senaste siffror över arbetslösheten. Nedjusteringen var substantiell, från 7,1 procent till sex procent. Små revisioner sker ofta; etablerade statistikproducenter har till och med metoder på plats för små, kontinuerliga justeringar av löpande statistik. Det här var dock en revision av stora mått, så stora att det borde väcka långt mer uppmärksamhet än det gjort. Och av andra orsaker.

Jag tänker inte hymla. Jag tänker säga det rent ut: jag tror inte på den här revideringen. Den luktar politisk klåfingrighet. Jag misstänker kort och gott att regeringen kan ha ”övertygat” SCB om att arbetslösheten stiger långsammare än den egentligen gör.

Det här är en oerhörd anklagelse, naturligtvis, speciellt i ett land som Sverige där det axiomatiskt inte finns några politiska konspirationer. (Givetvis inte…) Det är heller inte med lätt sinne jag uttrycker mina misstankar, men jag skulle samtidigt göra våld på min yrkesheder som forskare om jag höll inne med dem.

SCB stått stadigt

Jag har sysslat med ekonomisk politik sedan 80-talet, först som politiskt aktiv och student, sedan i professionella kapaciteter, därefter som doktorand och sedermera, de senaste 20 åren, som utbildad forskare. Jag använder statistik från åtskilliga av världens statistikproducenter; jag har tillbringat mycken tid med att studera metoder och kvalitet i rådatabaser av alla de slag.

Det finns väldigt mycket skräp där ute, många producenter av statistik som inte vet vad de sysslar med. Det finns statistikproducenter som publicerar rena skrönor.

Det finns också en oerhörd kompetens i den här branschen, inte minst på Statistiska Centralbyrån. Trots politiseringen av snart sagt varenda offentlig myndighet i Sverige har SCB stått stadigt genom åren.

En orsak till detta är att de som önskar politisera den offentliga makten själva inte begriper statistik. De förstår varken hur man definierar eller producerar den, eller hur man tolkar eller använder den. Politruker är bara intresserade av makt.

Kan ägna sig åt statistikrevision

De har aldrig brytt sig om SCB. I stället har de hänfallit åt förfinade argument för att bortförklara de siffror SCB producerar. Under sin tid som finansminister uttryckte Göran Persson ett utstuderat förakt för folk som var statistiska experter – han avfärdade deras professionalism som ”klokskap” och tyckte gärna att experterna skulle springa politikernas ärenden.

Han gjorde dock aldrig någon skada på själva stommen i den svenska statistikproduktionen, helt enkelt därför att han inte brydde sig om vad statistiken sa.

Under Reinfeldtregeringen rörde sig Sverige med små steg i rätt riktning vad gällde statsförvaltningen. Anders Borg försökte göra det bästa han förmådde av sitt jobb på finansdepartementet, och även om hans förmåga var – för att uttrycka sig diplomatiskt – en smula begränsad, gjorde han trots allt ingenting för att ställa sig i vägen för experterna. Tvärtom, faktiskt.

Däremot hyser jag inget tvivel om att Löfvens regering skulle kunna ägna sig åt ren statistikrevision. Okunnighet är en sak; arrogans och okunnighet, det vill säga perbertilitet, är något helt annat. Stefan Löfven är perbertil.

En perbertil politiker som inte kan förändra verkligheten i den riktning han vill, förfaller i stället ofta till att putsa fasaden så att det ska se ut som om han faktiskt uppnått det han strävade efter.

Det här gäller i synnerhet Löfvens ministär. Vi ser fasadputsandet inom frågor som rör kriminalitet, invandring och miljöpolitik; det är inte utan att man undrar när Greta Tunberg blir ny miljöminister.

Nu är det arbetsmarknadspolitikens tur.

Arbetskraftsundersökningarna pålitliga

Lägg nu till Löfvens löfte om Europas lägsta arbetslöshet. Han har satt sin karriär i pant på det här löftet, både som statsminister och som partiledare, och partiet tar saken lika allvarligt som han gör: den enda egentliga rättighet den socialdemokratiska ideologin erkänner är rätten till ett arbete. All socialdemokratisk ekonomisk politik handlar om att uppfylla denna rättighet.

Nu råkar det vara så att det är lätt att mäta huruvida regeringen har lyckats i sin plakatpolitiska ambition. Statistiska Centralbyråns AKU-serie (Arbetskraftsundersökningarna) är baserad på decenniers utveckling av ekonomisk teori, forskningsmetodologi och statistiska produktionsmetoder. Det är, kort och gott, en av de mest pålitliga källorna för ekonomisk statistik som produceras i Sverige.

Att SCB skulle göra ett misstag av det här slaget i produktionen av rådata är i princip otänkbart.

Väcker misstankar

Min misstanke grundar sig dels i storleken på revideringen – den är slående i sig själv – och dels i den ekonomiska och politiska kontexten.

All annan tillgänglig makroekonomisk statistik pekar nämligen på att arbetslösheten är i starkt stigande, och att sju procent vore fullt realistiskt. Jag har tidigare skrivit om hur den svenska ekonomin i praktiken gjort en tvärnit i år. En så pass tydlig inbromsning får oundvikliga konsekvenser för arbetslösheten.

Därtill har vi den ökade grad av tillfälliga sysselsättningsformer jag också rapporterat om. När folk i större utsträckning har tillfälliga anställningar blir det lättare för arbetsgivare att snabbt reducera arbetskraftskostnaderna. Därmed stiger arbetslösheten snabbare när BNP saktar av, än under mer traditionella anställningsformer.

Som ytterligare indicium har vi Riksbankens rapport från 14 november om de låga löneökningarna. Där uttrycker man förvåning över att lönerna inte stiger så snabbt som de borde göra, och drar slutsatsen att arbetskraftsbristen i den svenska ekonomin är lägre än vad många föreslagit.

Deras slutsatser, väl grundade i både analys och empiri, har ingenting med SCB:s statistik att göra – det är viktigt att påpeka detta – men lägger man deras rapport vid sidan SCB:s revision framstår den senare återigen som rent ut sagt underlig.

Raderade statistik över kritisk period

Det finns ännu en källa till misstanke om att allt inte står rätt till här. Så här skrev jag i del två av min artikel om en nutida version av 90-talskrisen:

Det är inte helt lätt att simulera den makroekonomiska påverkan på skatteintäkterna. Statistiska Centralbyrån har nämligen helt sonika raderat rådata från sina nationalräkenskaper före år 1993. Filer som normalt ska rapportera BNP-data, inklusive konsumtionsutgifter, investeringar och utrikeshandel, löper fortfarande långt tillbaks i tiden, men datacellerna före 1993 är numera blanka.

Vi pratar inte om någon mastodontisk databas. Vi pratar om en enskild excelfil av samma storlek som en hushållsbudget. Ändå valde SCB att radera statistiken, men inte årtalen i filen. Den enda rimliga förklaringen är att någon på myndigheten vill försvåra för oss att jämföra en kritisk episod i svensk historia med samtiden.

Litar inte på SCB:s förklaring

Det har föreslagits i svenska nyheter att SCB handlat upp statistiken från en inkompetent underleverantör.

Jag köper inte den förklaringen, dels därför att SCB, som sagt, har en flera decennier lång institutionell erfarenhet av att producera den här sortens statistik (man gör inte sådana här elementära misstag i så fall) och dels därför att SCB:s generaldirektör kallades upp till regeringen för ”samtal” om saken.

Regeringen har viktigare saker att göra än att bry sig om vilka underleverantörer en myndighet använder. En mer trolig förklaring är att underleverantören fått bli syndabock i ett politiskt spel ägnat att rädda Löfvenregeringens ansikte i dess viktigaste prestigefråga.

Men, om någon från SCB kan övertygande visa att min misstanke om politisk manipulation är tagen ur luften, är jag inte sämre man än att jag kan ändra mig.

Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government