De senaste par veckorna har nya Trump-relaterade vågor gått genom amerikansk politik. Den här gången har stormen rasat runt presidentens kommentar om Baltimore, en i många avseenden nedgången stad i Maryland.

Som så många gånger förr har Trumps kritiker fel och presidenten rätt. Många videobloggare på Youtube har dokumenterat det katastrofala urbana landskapet i bl.a. västra Baltimore, med plundrade och övergivna hus, drivor av sopor på bakgårdar och i gränder, övergivna och utbrända affärslokaler, osv. Det är en plågsam syn, speciellt med tanke på att Baltimore totalt fått över två miljarder dollar av den federala regeringen de senaste tio åren för att lyfta staden ekonomiskt och socialt.

Brottsstatistiken är ännu mer skrämmande: folk löper större risk att bli mördade i Baltimore än i våldsplågade länder i Centralamerika.

Om detta hör man intet från demokratiska politiker. Däremot är de kvicka att kritisera förhållandena för illegala invandrare längs den mexikanska gränsen – ofta på felaktiga grunder. En av de mest högljudda av dessa kritiker är Elijah Cummings, medlem av Representanthuset från Marylands sjunde kongressdistrikt.

I det distriktet ligger bl.a. de fattigaste delarna av staden Baltimore. Levnadsförhållandena i de delar av staden som Cummings representerar har förvärrats under hans 23 år i Kongressen. När Amerika som helhet avancerat socialt och ekonomiskt har Baltimore i många avseenden gått baklänges.

Trump kritiserade Cummings helt enkelt för att denne aldrig säger ett ord om de förfärliga omständigheter under vilka folk lever i hans eget distrikt, medan han är kvick att på mer eller mindre lösa grunder kritisera lägren för illegala invandrare. Trumps kritik är inte bara berättigad, utan sätter även tonen för den tilltagande debatten inför nästa års presidentval.

Han ämnar nämligen hålla demokraterna ansvariga för vad deras politik har lett till, och där är Baltimore ett skräckexempel att lyfta fram. Demokraterna har styrt den staden med fast hand under lång tid. Partiet har t.ex. haft borgmästarstolen sedan 1967, och de har sannerligen satt sin prägel på ekonomin. Exempelvis har korruptionen satt sig djupt i staden, såsom exemplifierades av förre borgmästaren Catherine Pugh när hon fick avgå i början av maj i år.

Som konsekvens av en korrupt politisk ledning har Baltimores ekonomi förfallit. Trots att den amerikanska ekonomin är starkare än den varit på 20 år, och trots att sysselsättning och inkomster är högre än på ett halvsekel, biter sig den ekonomiska misären fast i staden. En tredjedel av alla barn lever i fattigdom; bland ensamstående mödrar med hemmavarande barn är fattigdomen 40 procent.

Jämför dessa siffror med Omaha, en stad i Nebraska av ungefär samma storlek som Baltimore. Barnfattigdomen där är bara lite över hälften, 21,4 procent, och fattigdomen bland ensamstående mödrar är knappt 30 procent.

Omaha är en stad med växlande politiska majoriteter. Republikaner och demokrater har ”bytts av” i borgmästarstolen de senaste 30 åren. Delstatspolitiken påverkar naturligtvis också bägge städerna; i Nebraska ligger demokrater och republikaner förhållandevis nära varandra i den politiska mittfåran. Det har inneburit en balanserad skattepolitik, en avvägd socialpolitik och en tillväxtvänlig företagarpolitik.

Maryland, å sin sida, är nästan utan undantag styrt av vänsterorienterade demokrater. Så fort Martin O’Malley tillträtt som guvernör efter valet 2006 började han och demokraterna i delstatskongressen försöka beskatta delstaten till rikedom. I sex år höjde de en skatt i genomsnitt var tionde vecka.

Kombinationen av en investeringsovänlig skattepolitik på delstatsnivå och dumdristiga bidragsdemokrater på stadsnivå har gjort att Baltimore fått ta särdeles mycket stryk, under en lång tid dessutom. Det här avspeglar sig i fattigdomssiffrorna, men även i inkomstnivåer. I Omaha lever 34,4 procent av alla familjer på 50 000 dollar eller mindre om året; i Baltimore är motsvarande siffra 44,7 procent.

Medianinkomsten för en familj i Baltimore är 53 200 dollar. I Omaha är den 71 100 dollar.

Jämförelsen blir än mer slående om vi går till en huvudsakligen konservativt styrd stad, nämligen Salt Lake City i Utah. Eftersom stadsgränserna i Utah är dragna på andra premisser än i Maryland och Nebraska jämför vi Baltimore med Salt Lake County:

  • Barnfattigdomen i Salt Lake County är 13 procent (33 procent i Baltimore);
  • Fattigdomen bland ensamstående mödrar är 21 procent, dvs nästan exakt hälften jämfört med Baltimore;
  • Endast 27 procent av alla familjer tjänar 50 000 dollar eller mindre (44,7);
  • Medianinkomsten för en familj är 78 800 dollar, vilket är 48 procent högre än i Baltimore.

För att återigen ta in delstatspolitiken i sammanhanget: Utah har en av de starkaste ekonomierna i hela USA. Deras arbetslöshet ligger konsistent bland de lägsta. År 2018 växte jobben i den privata sektorn mer än tre gånger snabbare i Utah än i Maryland. Skatter och avgifter är notabelt lägre i Utah, vilket bidrar till att skapa ett väsentligt mer företagsvänligt klimat.

Även om Trumps kritik mot Baltimore kan framstå som retoriskt hård, ska man komma ihåg dels att han har rätt i sak – stora delar av staden är en enda röra av kriminalitet och misär – och dels att den amerikanska politiken retoriskt sett är betydligt hårdare än den svenska.

Det finns en tradition här i landet av att ”säga som det är” och av att kontrastera snarare än släta över skillnader. Men man ska även komma ihåg att demokraterna av idag inte är vad de var ens för 20 år sedan, då Bill Clinton var president. Dagens demokrater är konfrontativa på ett sätt som även är ovanligt för amerikanska förhållanden. Trump är den förste nationelle republikanske politiker som har tagit den tjuren vid hornen.

Han får benäget bistånd av bl.a. Senator Rand Paul och Kongressledamoten Liz Cheney, men det är Trump som har sett till att demokraterna nu får svar på tal. Det gillar de inte, speciellt som de nu tvingas stå för konsekvenserna av sin egen politik på ett sätt som de inte är vana vid.

Sven Larson, Ph.D., Political Economist
Larson är utvandrad från Sverige till USA, forskar inom ekonomisk politik och har skrivit ett flertal böcker, bl.a. Industrial Poverty om den europeiska välfärdsstaten och The Rise of Big Government