➤ KRÖNIKA För många politiker har det blivit kutym att markera hur man minsann inte samarbetar med Sverigedemokraterna. På sistone har detta tagit sig uttryck i barnsliga utspel kring presidieposter och talmansvoteringar. Annie Lööf och Jan Björklund, Alliansens svagaste länkar, har mer än några andra gjort detta till sin paradgren. Frågan är bara varför.

För det första är det inte ens sant att det finns en ”cordon sanitaire” runt SD. Tvärtom så samarbetar såväl de rödgröna som den numera DÖ-ende Alliansen med SD när det behövs, vilket Dagens Industri uppmärksammade nu i dagarna. Att i offentligheten slå på stora trumman om hur man inte kommer söka stöd hos SD medan man i det fördolda förlitar sig på deras röster är knappast något som kommer råda bot på det politikerförakt som många svenskar känner.

För det andra så finns det inte skäl att vägra samarbeta med SD – ens om man ogillar dem. Historiskt har det ofta varit så att utfrysta partier som släppts in i värmen inte alltid har fått det bättre. För vissa partier, som LPF – föregångaren till nederländska PVV – har regeringsställning rentav inneburit dödsstöten, eftersom väljarna snabbt märkt att man inte haft en konkret plan för att bekämpa de problem som man raljerat över i opposition. Även de utfrysta partier som faktiskt är regeringsdugliga har inte nödvändigtvis gynnats av att övriga partier börjar bete sig rationellt och kliver ut ur sandlådan.

Själv tror jag inte att SD kommer missgynnas av att släppas fram och in. Snarare kommer man fortsätta öka, som Dansk Folkeparti. Men oavsett vilket man tror kommer att ske så finns det argument för att låta partiet få inflytande i svensk politik. Inte minst för att de i praktiken redan har det, och att det är hyckleri att låtsas om annat; men även för att en frisk parlamentarism inte kan bygga på en hysterisk beröringsskräck, samma beröringsskräck som gjort att vår nya andre vice talman inte bara representerar det femte största partiet i stället för, som hon borde, det tredje, utan även att hon hyllat kommunistdiktaturer. Vilket Riksdagen tydligen föredrar framför vett, etikett och Björn Söder.

För den som gillar SD finns all anledning att önska sig en mogen, rationell riksdag framför en parlamentarisk sandlåda. För den som ser Jimmie Åkesson som vårt största inhemska hot finns det ingen anledning att önska sig något annat. Ett samarbete med SD är den bästa lösningen, vad man än tycker om dem. Om de har fel, och om de är ovärdiga ett sådant förtroende, då kommer väljarna straffa dem.

Har de rätt, som jag anser, så måste deras politik få genomslag. Ju förr, desto bättre. Helst igår. För Sveriges skull, om inte någon annans.