Vänsterorganisationen Expo har äskat och beviljats statliga bidrag för att ”utbilda” rättsväsendets aktörer i att utreda och lagföra ”högerextremism” på nätet. ”Utbildning” är i sammanhanget dock nyspråk för politisk infiltration av rättsväsendet, vilket är något ytterst allvarligt.

De ”högerextremister” som Expo vill ta mer av rättsväsendets resurser i anspråk att jaga är dessutom i första hand vanliga svenskar vid köksborden ute i landet, personer som är upprörda över den förda invandringspolitikens samhällskonsekvenser och som i affekt och frustration och brist på skrivarvana ibland formulerar sin kritik på ett något onyanserat sätt.

Det är också pikant att Expo, en organisation med egna kopplingar till våldsbejakande extremism, bland annat AFA, brottsdömda individer och med sina rötter i blodbesudlad revolutionär kommunism, överhuvudtaget sysslar med granskning av extremism. Talesättet att sätta bocken som trädgårdsmästare har sällan varit mer adekvat.

Det svenska rättsväsendet kämpar idag med brist på resurser och en rad tunga bekymmer relaterade till att hantera den eskalerande grova brottsligheten. Det handlar om ”särskilt utsatta” bostadsområden (no go-zoner) där lag och ordning retirerat och kriminella gäng tagit kommandot, det handlar om hot och våld mot poliser och åklagare, det handlar om eskalering av övergrepp i rättssak och tystnadskultur inom vissa demografiska grupper, det handlar om stötande straffrabatter för unga grovt kriminella och mycket annat – företeelser som fått själva samhällsfundamentet att erodera och där staten inte längre kan fullgöra sin främsta uppgift, den att erbjuda skydd och trygghet åt medborgarna och ett land byggt på lag.

I det läget ger en myndighet statliga bidragsmedel, dvs dina skattepengar, till en vänsterradikal organisation i dess ambition att infiltrera rättsväsendet politiskt och göra det till sitt verktyg för att jaga oliktänkande medborgare på nätet. En monumental felprioritering. Och då är ändå prioriteringsaspekten det minst allvarliga i sammanhanget.

Det allvarligaste är i stället den politiska infiltrationsaspekten. En modern demokrati är vanligtvis uppbyggd kring den så kallade maktdelningsprincipen, detta i syfte att undvika politisk påverkan på den dömande makten och hålla den utom räckhåll för den verkställande och lagstiftande. I Sverige är denna uppdelning dock relativt svag, vilket troligen bidragit till att göra rättsväsendet mer sårbart för politisering.

Fenomenet är ett problem redan när det handlar om legitima politiska intressen. När det är extremistiska aktivistorganisationer som Expo som får tillträde till rättsväsendets korridorer är det direkt systemhotande. När syftet dessutom är att styra rättsväsendet i riktning mot att bli verktyg för att inskränka yttrande- och åsiktsfriheten i politiska frågor som tillhör de mest centrala i samhället idag, då borde alla goda krafter i samhället ringa i sina larmklockor. Det är illavarslande att så nu inte sker.

En förklaring till de loja reaktionerna är att Expo och andra vänsteraktivistiska rörelser sedan tidigare ätit sig in samhällskroppen på ett sätt som påminner om hur den organiserade maffiabrottsligheten opererar. Extremisterna i Expo har försänkningar djupt i det politiska och akademiska etablissemanget, som en del av det maligna angrepp som inleddes med 68-vänsterns ”långa marsch genom institutionerna”. Vi har likt grodan i kastrullen vant oss vid att medierna, de samhällsvetenskapliga akademiska institutionerna, lärarutbildningen och skolan och även statliga myndigheter och rättsinstanser, helt eller delvis har tagits över av vänsterkrafter som använder dem som plattformar för politisk aktivism.

Vi ser åklagare som i sociala medier öppet uttrycker hat mot Sverigedemokraterna väcka åtal för hets mot folkgrupp mot 80-åriga damer som i känslomässig affekt över barbariska muslimska slaktmetoder skrivit en enstaka förflugen kommentar i sociala medier. Den tragikomiska ironin borde vara uppenbar i att en åklagare som själv ägnar sig åt grov HMF-liknande verksamhet på nätet missbrukar sitt ämbete med att jaga åldringar för skitsaker.

Vi ser domare som dömer grova kriminella till påföljder i den nedersta delen av straffskalan, och både åklagare och domare som undviker att använda sig av möjligheten att utvisa utländska brottslingar. Vi ser migrationsdomstolar som river upp avslagsbeslut som tidigare prövats, när vänsteraktivister och deras samarbetspartners i media drar igång drev.

Även inom juridikens organisationer möter vi vänsterorienterad politisk aktivism. Det grövsta exemplet är kanske Advokatsamfundets ordförande Anne Ramberg, som kommit med det ena hårresande utspelet efter det andra. I det aktuella fallet kamperar den vänsteraktivistiska organisationen Juridikfronten ihop med Expo.

Expo har tagit del av siffror som visar att anmälningar om hets mot folkgrupp i sociala medier ökat drastiskt på senare tid. Man låter påskina att detta återspeglar en verklighet där HMF-brotten har ökat i samma takt. Det är lite lustigt mot bakgrund av att det är samma vänsterkrafter som annars brukar vilja förklara bort skrämmande brottsstatistik med att det bara är anmälningsbenägenheten som ökat, inte brotten.

De har förstås fel när det gäller kriminalitet i allmänhet men i fallet med HMF-statistiken finns faktiskt fog för att tala om ökad anmälningsbenägenhet. Det finns nämligen här i motsats till brott i övrigt aktivistgrupper som Näthatsgranskaren som okynnesanmäler allt de ser i sociala medier, utan hänsyn till om det skrivna verkligen uppfyller rekvisiten för HMF-brott.

En konsekvens av denna aktivistverksamhet är att endast en bråkdel av massanmälningarna leder till någon rättslig åtgärd. För oss som fortfarande ser yttrande- och åsiktsfriheten som en hörnsten i demokratin är detta statistik som ändå inger visst hopp om att de grundlagsfästa medborgerliga fri- och rättigheterna, trots intensiva ansträngningar från många håll, ännu inte helt har satts ur spel. För Expo är samma faktum tvärtom ett nederlag, ett kvitto på att mer måste göras för att täppa till de luckor som ger medborgarna utrymme att kritisera invandringspolitik och kulturella/religiösa fenomen inom vissa invandrargrupper.

Därför ska Expo nu drilla åklagare och domare i hur man sätter dit laglydiga medborgare som aldrig begått ett brott i hela sitt liv men som lever i villfarelsen att Sverige är ett land där man får säga vad man tycker och tänker. Avsikten med att slå på stora trumman för projektet i stället för att smyga med det är att Expo profylaktiskt vill skrämma medborgarna till självvald tystnad genom att varsla om hårdare Stasi-tag på nätet.

En annan tankegång bakom projektet är att etablera Expos vänstertänk inom rättsväsendet i hopp om att det ska sätta sig i väggarna och sedan bidra till att driva samhällsdebatten och i slutänden lagstiftningen i riktning mot ytterligare kringskuren yttrande- och åsiktsfrihet. Och som så ofta annars saluförs sådana inskränkningar i demokratin med nyspråkliga argument om att man tvärtom vill slå vakt om demokratin mot allsköns ”mörka krafter”, en retorik som man lånat från Sagan om ringen.

Nu hävdar man säkert på Expo att ”det är klart att de där rasisterna på Samhällsnytt är kritiska till initiativet eftersom de vill kunna fortsätta hetsa mot invandrare och muslimer”. Men även om många, som redan nämnts, är avtrubbade och inte reagerar när deras grundläggande fri- och rättigheter sakta med säkert tas ifrån dem, så finns det ändå några som är vakna och som inte kan avfärdas med vänsterns sedvanliga vulgärretorik. En av dem är den profilerade tidigare domaren och lagmannen Krister Thelin. Hans uppmaning till rättsväsendets aktörer är att hålla sig långt borta från Expo.

Risken är överhängande att få kommer att följa Thelins råd. Mitt råd till svenskarna är därför: Säg vad du tycker idag, imorgon kan det vara förbjudet.