Så kan Dayandoktrinen förklara Israels agerande i Gazaremsan

NYHETSKRÖNIKA • Samnytts Mattias Albinsson skriver i en nyhetskrönika om den informella Dayandoktrinen, vilken kan ge en delförklaring till Israels agerande i Gazaremsan.

“Vi har inte resurser att förhindra dödandet av israeliska arbetare på fälten eller familjer som sover i sina sängar på natten. Vad vi däremot kan göra är att sätta ett mycket högt pris på vårt blod. Så högt att inget arabiskt folk, arabisk armé eller arabisk regering kommer vilja betala det.”

Orden ovan fälldes av Moshe Dayan år 1955. Israelisk försvarschef under 50-talet. Därefter jordbruksminister, försvarsminister och slutligen utrikesminister innan han gick i pension 1979.

Moshe Dayan är en av de mest kända och inflytelserika israeliska statsmännen under 1900-talet. Till stor del hjärnan bakom det krig 1967 då israel erövrade, eller inledde sin ockupation av, Västbanken och Gazaremsan.

Med de tre meningarna satte den dåvarande försvarschefen ord på en informell försvarsdoktrin som kommit att bli rådande i Israel allt sedan statens grundande 1948.

Dayandoktrinen

“Ett högt pris för vårt blod”. Det refereras än idag till denna Dayandoktrin inom den israeliska militären. Och det görs ibland med hänvisning till bakgrunden till den tidigare försvarschefens uttalande.

Två år innan Dayans uttalande, alltså 1953, hade en judisk kvinna och hennes två barn dödats när en handgranat kastats in i deras hus i Yehuda i Israel. Den israeliska regeringen misstänkte att palestinsk-arabiska infiltratörer låg bakom.

Hämnden kom två dagar senare: 69 palestinier, de flesta av dem kvinnor och barn, dödades i en massaker i byn Qibya på Västbanken som då kontrollerades av Jordanien.

De uppemot 300 israeliska soldater som deltog i attacken leddes av Ariel Sharon, som långt senare kom att bli israelisk premiärminister. Sharon hävdade i efterhand att han trott att de civila palestinierna flytt från byn och att soldaternas egentliga måltavla var de jordanska trupper som var stationerade i den.

Massakern väckte hursomhelst starka reaktioner internationellt. Även från USA och från olika judiska organisationer. Men Israels dåvarande premiärminister David Ben Gurion vidhöll att det var nödvändigt för Israel att resolut vedergälla varje arabisk attack. Och Moshe Dayan satte senare ord på själva doktrinen bakom.

Värsta sedan Förintelsen

Vid terrorangreppet mot Israel den 7 oktober i år dödades fler än 1400 israeler. Det har i den israeliska debatten sagts att det är det största antalet dödade sedan kriget 1973, då Israel attackerades från två håll, av Syrien och Egypten, samtidigt.

Det finns dock avgörande skillnader som gjort den liknelsen svårsåld i Israel. I kriget 1973 var nästan alla dödsoffren soldater. Visserligen israeler, judar, men ändå män med vapen i hand som hade möjlighet att försvara sig. Som stupade vid fronten.

Vid terrordådet 7 oktober var de flesta offren civila. Inte minst kvinnor, barn och äldre. Det har gjort att många snarare dragit paralleller till andra världskriget. Det största antalet dödade civila judar, det värsta massmordet på judar, sedan Förintelsen.

Något som gör situationen än mer komplicerad och infekterad är omfattningen av attacken.

De palestinska terroristerna tog sig hela vägen fram till och in i städer som Netivot och Ofakim. De är inga små bosättningar som drivs av judiska extremister på ockuperad mark. De är israeliska städer med tiotusentals invånare, många mil från gränsen. Relativt fattiga arbetarstäder med en stor andel afrikansk-judiska flyktingar. Storleksmässigt jämförbara med Kalmar och Uddevalla i Sverige.

Att palestinska terrorister lyckas ta sig så långt in i landet har sänt chockvågor genom det israeliska samhället. Förtroendet för inte bara politikerna, utan även militären, har skadats rejält.

Stark press att agera

Allt det här bör den känna till som vill förstå det som nu händer i Gazaremsan.

Det finns för det första en extremt stark press på såväl politiker som militär om att agera mot Hamas, Islamiska Jihad, DFLP, Hizbollah, och alla andra terrorister och militanta arabiska grupperingar som hotar Israel.

Terrordådet har samtidigt enat landet på ett sätt inget annnat terrordåd lyckats med.

Den historiskt ganska starka israeliska vänstern har tidigare kunnat relativisera attacker mot bosättare på Västbanken med att offren ju befinner sig på ockuperad palestinsk mark. Mark som bör lämnas tillbaka. Men angrepp mot fattiga arbetarstäder byggda på mark som är israelisk enligt FN:s ursprungliga delningsplan är betydligt svårare att förstå eller förklara.

Och i bakgrunden av allt detta spökar Dayandoktrinen: Det ska vara dyrt, mycket dyrt, att döda judar.

– Vi befinner oss i ett krig för vår existens i regionen – och om vi inte utkräver det fulla priset, så kommer vi förlora vår avskräckande förmåga och fienderna runt oss kommer hota vår existens. Vi kommer inte kunna hindra varje händelse, eller få tag på varje terrorist, men vi kommer utkräva ett pris de inte räknat med, sade premiärminister Benjamin Netanyahu kort efter terrordådet.

Orden är snubblande lika Moshe Dayans ord för 68 år sedan.

Korruptionsanklagelser

Terrordådet mot Israel kom samtidigt som premiärminister Netanyahu stod åtalad för korruption. Rättsprocessen mot honom har pågått i flera år och omfattar bland annat anklagelser om mutbrott och bedrägerier.

Medan rättsprocessen pågått har regeringen föreslagit lagändringar som skulle göra det svårare att avsätta en sittande premiärminister. Ett lagförslag som misstänkts vara skräddarsytt för att skydda Netanyahus och den israeliska högerregeringens maktposition.

Sedan januari i år har Israel skakats av massiva demonstrationer mot den föreslagna lagen. Hundratusentals israeler har deltagit i protester mot vad de uppfattat vara en maktmissbrukande regeringschef. Lagförslaget har även kritiserats för att inskränkta rättigheter för palestinier.

Några dagar efter Hamas terrordåd, den israeliska krigsförklaringen och utfärdandet av undantagstillstånd, upphörde alla protester. De som arrangerade demonstrationerna uppmanade deltagarna att “omedelbart och utan tvekan stå upp för Israels försvar”.

Israelisk markoffensiv

I fredagskväll inledde Israel sin väntade storskaliga markoffensiv i Gazaremsan. Nästan exakt tre veckor efter terrordådet. Offensiven föregicks av upprepade uppmaningar till palestinierna om att fly söderut, till den södra delen av Gazaremsan. Helst till Egypten. Samt inte att förglömma: Omfattande flyganfall.

LÄS ÄVEN: Israel till palestinierna: Lämna norra Gaza inom 24 timmar

Den israeliska militären har offentliggjort videobilder på stridsvagnar som rullar mot Gaza city, Gazaremsans största stad, från två olika håll. Terrorgruppen Hamas, dess infrastruktur och allierade ska krossas en gång för alla, heter det.

– Det här kriget kommer bli långt. Veckor och månader, meddelade den israeliske generalmajoren Rafi Milo under söndagskvällen.

Israel har inte förklarat krig för första gången på 50 år och mobiliserat hundratusentals soldater för ingenting.

Men hur situationen och den inhemska opinionen utvecklar sig om och när israeliska soldater ger sig in och slåss i de många trånga kvarteren i Gaza med förorter, och i de palestinska nätverken av underjordiska tunnlar, med de ohyggliga förluster det sannolikt kommer medföra, återstår att se.