➤ KRÖNIKA Det finns två versioner av det svenska kulturkriget. Den ena talar om ”en ökad polarisering” och en hårdare ton. Eliten lyckas inte skapa någon enighet, utan åsiktsmotsättningarna blir allt starkare och riskerar att slita itu samhället. Den andra uppfattningen är också negativ, men ser en helt motsatt utveckling.

Enligt den tolkningen blir åsiktsdespotin kraftigare; frågor, där det tidigare fanns två acceptabla åsikter, är i dag insnävade till en enda; pluralismen motarbetas av ett etablissemang som önskar mer rättning i leden. Den gemensamma nämnaren mellan de två versionerna är att det är riktigt illa – frågan är blott om detta är pest eller kolera? Det kan tyckas betydelselöst vad en epidemi kallas, men vad som är problemet som skall botas är centralt.

Det svenska systemet kallar sig ofta liberalt, men då bör man lägga till ett förklarande ord för att ge en mer rättvisande beskrivning. Ett förslag är ”auktoritär liberalism”. Det svenska etablissemanget har varit mycket tydligt med att endast de värderingar som inkluderats i ”värdegrunden” är önskvärda.

Åtalen för åsiktsbrottet ”hets mot folkgrupp” ökar i antal och riktar sig också mot sådant som skrivs i slutna grupper. Vi har inte en stor mängd statsanställda ”informella medarbetare” som i DDR, men vi har en hel del statligt finansierade aktörer. Nätverksgranskaren och Juridikfronten utgör en sort privatiserad östtysk Stasi.

Det finns också en grov propaganda mot ”hat”. Ja det verkar som om hat är helt legitimt när hatiska personer riktar sitt hat mot personer som kritiserar det som staten hyllar. Kritiken kallas ”hat”, medan hatet mot kritikerna inte kallas hat.

Ur ett demokratiskt perspektiv så är en polarisering en bättre lösning än ett åsiktsmonopol, även om detta också låter problematiskt. Det centrala värdet att värna i en demokrati är en fri debatt med en pluralism i åsikter.

Statsmakten vill gärna att de stora privata plattformarna åtar sig ett censuruppdrag i myndigheternas ställe, då det upplevs som trivsammare att staten inte censurerar direkt, utan bara förespråkar en konstruktiv debatt utan hat. Om Facebook sätter upp regler och sedan stänger av den som bryter emot dessa regler kan det uppfattas mer som ett redaktionellt ingrepp än ren censur. Och det mest lockande av allt, staten kan två sina händer och låtsas vara icke-inblandad.

Företagen tycks inte alls ovilliga att hjälpa till. Den stora lockelsen är att om de gör detta till statsmaktens belåtenhet så kanske de blir godkända av icke-liberala stater som Kina. Denna privatiserade censur kan ge sig på flera olika länkar i publiceringskedjan. Plattformar och betaltjänster är viktiga komponenter. Den praktiska tillgången till läsare styrs i hög grad av plattformens popularitet. Att inte finnas på Facebook och kunna få betalt av PayPal är rejäla handikapp.

Det är relativt svårt att hitta nya alternativ som inte framstår som betydligt mindre användarvänliga. Det borde gå, men för detta krävs volymer och kapital. Finansiella tjänster regleras, om inte hårt och effektivt, så med omfattande regleringar och sådana blir lätt en barriär som skyddar befintliga företag mot nya företag som vill ta sig in. Etablerade företag med goda politiska kontakter vill gärna fortsätta att ha goda relationer, så hoppet står därför till nykomlingar.

Detta är långt ifrån problemfritt, men det finns ändå skäl för en positiv prognos. Internets ande har smitit ut ur flaskan och det är inte lätt att pressa den tillbaka in igen. Denna optimism är med förbehåll att statsmakten nöjer sig med auktoritär liberalism, och inte tar ytterligare steg till totalitärt styre.

Det auktoritära i dagens samhälle visar sig på många sätt. Inte minst i en skev terminologi. Man kan föra en diskussion med odramatiska termer som i vetenskap, men också med hjälp av mer persuativa ord. Det kan vara okej med reklamord och med demonord om de används om båda sidorna i en diskussion, men i många debatter har vi ren diktaturterminologi. Den som lyssnar uppmanas inte att tänka efter, utan lydigt följa den uppmaning som ligger implicit i terminologin. Kan en ”klimatförnekare” ha en åsikt som kan vara värd att beakta? Borde inte människor som kallas ”fobiker” tas om hand i sjukvården istället för att tränga sig fram i debatten? Ta ifrån dem mikrofonen!

Vi befinner oss i transformationsprojekt bort från detta samhälle som beskrivs som patriarkalt, materialistiskt, fobiskt och dominerat av egoistiska miljöbovar. Väljarna tarvar en rejäl omskolning innan de kan bli betrodda med demokrati.

Ett av den tarvliga majoritetens privilegier, som man ihärdigt söker beröva dem, är att vara en majoritet. Genom att tillhöra en majoritet blir en person en normal person. Då kommer man i åtnjutande av regeln att det normala också har en normativ kraft; detta vill man vänja majoriteten av med.

En gängse man eller kvinna kan göras till något mer avvikande, en cis-person till exempel. I USA är majoriteten officiellt klassade som ”non-hispanic white”. Så här dribblas det friskt. Vi svennar blir snart ”svenskar utan invandrarbakgrund” för att invandrarna skall slippa den exkluderande inkluderingen: ”är svensk medborgare”. Det är naturligtvis bara en tidsfråga tills vi alla blir ”svenskar med utländsk bakgrund”.

Det finns dock en motkraft till att alla världsmedborgare är svenskar och alla svenskar är världsmedborgare. En rad identitetssubgrupper vill inte inkluderas och upplösas i vida begrepp. Vi svenskar skall se samerna som svenskar, men samerna själva har privilegiet att inte vara svenskar utan samer.

Biologiskt kön anses otillräckligt för könsbestämning utan här blir frågan vad personen själv upplever sig som. Och alla skall lära sig att en transkvinna är lika mycket kvinna som andra kvinnor fast hon har en del biologiska defekter, ja förlåt jag menar naturligtvis ”alternativ utformning”.

Många personer anser sig vara överintelligenta och underbetalda vilket det inte är förbjudet att tro eller påstå. Men får lyssnarna hävda en annan uppfattning utan att kränka en självbild som vill, ja kräver, att bli bekräftad?

Det finns många drag i det moderna samhället som tyder på dårskap och att vi snarast fjärmar oss från upplysningens ideal. Vi borde konkurrensutsätta alla självbilder som propageras. Vi borde konsekvent håna hyckleriet. Det bör ses som ett skamlöst bedrägeriförsök och inte som en god, men svag, människas första stapplande steg på dygdens stig.

Vi borde också vädja till väljarens erfarenheter och förnuft istället för till lockelsen att godhetssignalera. Man kan i sig ursäkta den närmast maktlöse väljaren för att hon inte agerar som ansvarsfull makthavare, utan som en tyckare som genom sitt Instagramkonto söker ge ett positivt intryck. Men jag fruktar att väljaren faktiskt kan påverka politikerna genom att föregå med dåligt exempel.

Politikerna lockas också agera med godhetssignalering istället för att ta ansvar för sitt uppdrag. Denna signalering skall föreställa övertygelseetik; ett vanligt skäl är att talespersonen gör anspråk på att drivas av ”medmänsklighet”. Men politikern har ett uppdrag och borde styras av en ansvarsetik. En sådan styrs av hänsyn till erfarenhet och förväntade utfall av olika åtgärder, inte av reklaminfluerade förhoppningar.

Då politikerna inte är mycket till experter i alla fall, så lockas de att tona ner rollen som beslutsfattare och öka på den som vanlig person så att man kanske kan uppfattas som en sympatisk medmänniska. Väljaren sviker sin roll som medborgare och politikern sin roll som förtroendevald med ett viktigt uppdrag.

Propagandakriget har som många krig en tendens att eskalera. Både aktörer och åskådare blir normaliserade till krigets vardag. Vi kan få en liberalism som blir alltmer auktoritär och allt mindre liberal i yttrandefrihetsfrågor. Men det finns också möjlighet att polariseringen fungerar bättre och bättre genom ett ökat inflytande för alternativa media.

Alla krig har lagar och det finns mer civiliserade och mindre civiliserade regler. Ofta kan man avgöra en konflikt på ett civiliserat sätt om omgivningen kräver det. Systemets skamlösa propaganda kan komma att läggas ner om effekten av dess lögner blir som att skjuta sig i den egna foten.

Om allmänheten skärper sig och efterfrågar goda argument så kan det bli en sådan utveckling och starka negativa reaktioner på propagandan kan börja dränera floskelträsket. Det finns hopp om en positiv spiral även om man ser många tecken på en negativ utveckling. Utfallet är minst sagt viktigt; ett folk får den regering det förtjänar.