DEBATT • Det sägs vara den politiske kommentatorn Andrew Breitbart som myntade ovanstående aforism som eventuellt förklarar varför olika länder har så vitt skilda styrelseskick.

Det är troligen ingen slump att västvärldens industrialiserade nationer generellt sett har anammat demokratiska statsskick medan mera klanbaserade stater verkar föredra teokrati eller att folket underordnas – mot eller med sin vilja – en diktatur. Vill man vara ännu mer krass kan man hävda att folk har den regim de förtjänar.

Sverige och Socialdemokraterna

Om vi utgår från Sverige så måste man väl konstatera att svenskarnas kynne, generellt innefattande konflikträdsla, konsensuskultur och även fredligt samförstånd, har påverkat landets demokratiska utveckling. När Socialdemokraterna tar över makten 1932 för att sedan oavbrutet (förutom en samlingsregering under andra världskriget) styra landet i 44 år, måste detta långa regeringsinnehav ha påverkat alla andra politiska partier, då såväl som senare.

Alla nuvarande svenska riksdagspartier är mer eller mindre socialdemokratiska om man nagelfar deras politiska program, alla vill ha en välfärdsstat där höga skatter finansierar en stor offentlig sektor. Skillnaderna är marginella och handlar mest om olika prioriteringar som exempelvis höjda eller sänkta bidrag och skatter eller ökad eller minskad invandring.

Socialdemokraternas recept har varit löften om evig trygghet, vi tar hand om dig från vagga till grav bara du rättar in dig i ledet och röstar “rätt” (rött). Man har även infiltrerat institutioner som framför allt fackföreningsrörelsen där ett LO-medlemskap länge innebar tvångsanslutning till (S), och det dröjde ända fram till 1991 innan det upphävdes.

När andra partier ifrågasätter sossarnas finansiering av sitt parti och ungdomsförbund (SSU), genom exempelvis skattefri lotteriverksamhet, påstås kritiken utgöra ett hot mot demokratin (?). Att utnyttja ett kryphål i lagen och att via telefonförsäljning sälja lotter på kredit har skickat mången fattigpensionär till kronofogden. Det är tydligen skillnad på åldringsrån och åldringsrån.

Ryssland/Sovjet och Kina

Vänder vi blickarna österut kan man konstatera att Vladimir Putins 25 år långa sejour som Rysslands ledare troligen inte heller det är en slump. Han använde under en period Dimitrij Medvedev som “proxy-president” i syfte att kringgå författningen för att senare bli “vald” (misstänkt valfusk) en tredje och fjärde gång och nu även en femte gång.

Under Sovjetunionens era satt Josef Stalin vid makten i 31 år och innan dess var det envåldshärskande tsarer och kejsare som styrde landet. Det verkar helt enkelt vara så att det ryska folket föredrar en ensam stark ledare, vilket med all tydlighet illustrerades av att Putin fick 80 procent av rösterna vid årets val.

Ännu längre österut har vi Folkrepubliken Kina som sedan 1949 varit en kommunistisk diktatur, först styrd av despoten Mao Zedong i 27 år och sedan 2012 av den enväldige ledaren Xi Jinping. Traditionen av envåldshärskare går över tvåtusen år tillbaks i tiden då olika kejsardynastier styrde Mittens rike, med ett kort avbrott mellan åren 1912 till -49 efter kejsardömets avskaffande då politiskt kaos rådde i landet med inbördeskrig och japansk invasion som följd innan Mao tog över makten.

Kulturernas ursprung

Om nu Breitbarts devis gäller, att kulturen lägger grunden för politiken, kan man fråga sig varifrån olika etniciteters kultur kommer. Svaret på den frågan är väl att det är folket självt som skapat kulturen och därför på sätt och vis är medansvariga till sitt styrelseskick. Detta kan eventuellt vid första anblicken uppfattas som ett cirkelresonemang men förklaringen till att det i världen finns så vitt skilda styrelseformer måste någonstans bottna i olika etniska separata traditionella kulturer.

Tittar vi bakåt i tiden, långt före civilisationerna, då mannen blev medveten om sin del i fortplantningen (när nu detta skedde?) har hans roll som försvarare av sitt genetiska arv lett till att män har kontrollerat den kvinna – eller de kvinnor – som han befruktat genom olika typer av giftesmålsliknande konstellationer. Detta har resulterat i att tvåsamheten i form av kärnfamiljen under relativt lång tid varit den mest grundläggande och minsta samhälleliga beståndsdelen i de flesta kulturer världen över. Kärnfamiljen är den primära förmedlaren av traditioner och moralisk rättsuppfattning från generation till generation.

Den afroamerikanska kulturen

Att kulturer är svåra att förändra vittnar exempelvis den afroamerikanska kulturen i USA om. Trots att man, åtminstone på senare tid, levt relativt integrerat (alltjämt finns det dock svarta gettoliknande områden i vissa storstäder) och anammat en västerländsk livsstil, så verkar fortfarande vissa afrikanska kulturyttringar sitta djupt hos många svarta. Då det givetvis finns en stor andel i denna grupp som är oerhört framgångsrika, hamnar de ändå längst ner i listan på genomsnittsinkomster i landet. Omsprungna av alla andra etniciteter, även jämfört med svarta på senare tid inflyttade från Afrika.

I det här fallet är kanske “Breitbart-doktrinen” omvänd, nämligen att USA:s forna politiska system i form av slavarbete och segregation har satt så djupa spår att det än idag präglar svartas självkänsla. Att i generationer fått höra av slavägare och vita sydstatsbor att människor med afrikanskt ursprung är lägre stående, som därför ska tjäna den vita överheten, har troligen påverkat mindervärdeskänslan. Att detta även är dokumenterat i Gamla testamentet (Genesis 9:25) gör ju inte saken bättre bland de i många fall djupt troende afroamerikanska slavättlingarna.

Att tvärtemot Breitbarts utsaga, istället kulturen påverkas av politiken vittnar de omfattande välfärdsreformerna som infördes i USA på 60-talet om. Bidragen till framför allt svarta barnfamiljer ledde i längden till att den så viktiga kärnfamiljen splittrades och att det därför råder brist på närvarande fäder i hemmen. Mängder av svarta barn växer idag upp med en ensamstående mamma, utan manliga förebilder vilket har visat sig vara en stor nackdel generellt sett för både unga pojkar och flickor.

Förbudstiden i USA och motboken i Sverige

Förbudstiden var på samma sätt även det ett politiskt beslut som gav motsatt effekt. Alkoholkulturen hos britter, italienare, och även hos oss nordbor, var så stark så att supandet ökade i USA under 1920-talet trots lagstiftningen. I det senare fallet stämmer faktisk Breitbarts maxim, politiken var chanslös mot kulturen.

Annat var det i Sverige vid ungefär samma tid när Bratt-systemet med motboken infördes för att stävja supandet hos framför allt den svenska arbetarklassen. Det påstås att alkoholkonsumtionen för en svensk man över femton år vid förrförra sekelskiftet (1900) låg på över 2 liter brännvin i veckan, vilket troligen påverkade effektiviteten i fabrikerna när arbetare inte sällan var fulla på jobbet. Alkoholrestriktionerna med motbokens införande 1919 gav vid lag att en man över 25 år fick köpa ut 1 liter starksprit i veckan. I och med detta kom arbetaren mestadels nykter till jobbet och begränsade sin konsumtion till enbart helgsupande.

Att rätta sig efter myndigheters rekommendationer och lagstiftning är kanske ett av svenskens kulturella kännetecken. Vi litar på våra styrande och följer lagar och förordningar, inte bara på grund av straffpåföljder utan också av sociala skäl. På sextiotalet rökte över femtio procent av den vuxna befolkningen tobak, något som även ungdomar tog efter. Efter åratal av hälsokampanjer är antalet rökare numera under tio procent. Likadant var det med rökförbud på krogen som gick hur smidigt som helst att införa utan några större protester.

Smartphonens makt

Att kulturyttringar kan ändras snabbt på grund av yttre påverkan är smartphonen ett tydligt exempel på. Att mängder av människor idag är helt upptagna av att stirra på en liten skärm kunde väl ingen förutspå för tjugo år sen. Frågan är om denna ovana kommer att förvärras eller avta, då egentligen alla skulle må bättre av att räta på ryggen och nacken och möta den icke-virtuella verkligheten öga mot öga.

Å andra sidan skulle denna nymodiga kulturyttring kunna användas till att påverka politiken. Denna tingest, snart i var mans hand, skulle kunna nyttjas till direkta folkomröstningar, beslutande eller rådgivande och på så sätt ge politikerna en aning om folkets åsikt.

Alla kulturer inte kompatibla med demokrati

Styrelseskicket demokrati verkar vara avhängigt folkviljan i de flesta länder. Det är inget som USA:s politiker förefaller ha begripit när man invaderade Irak 2003 med målsättningen att avsätta Saddam Hussein och införa demokrati i landet. Ett helt misslyckat projekt då den muslimska befolkningen föredrog ett teokratiskt styre baserat på Koranen och sharialagar.

Kanske trodde man att det skulle gå lika lätt att implementera demokrati som det gick i Japan efter kapitulationen 1945, då ett av USA:s krav var att öriket skulle införa parlamentarisk demokrati, vilket också skedde enligt 1947 års författning. Att japanerna så snabbt accepterade folkstyre efter sekler av diktatur berodde paradoxalt nog troligen på landets auktoritetskultur samt att Japan till skillnad från Irak inte var mångkulturellt. Innan den nya konstitutionen lagstadgades gick kejsare Hirohito ut och dementerade att han var en gudomlig härskare samt uppmanade befolkningen att helhjärtat anamma det nya statsskicket.

Demokrati och intelligens

En annan faktor som verkar avgöra ett lands demokratiska utveckling är befolkningens generella IQ-nivå, då ingen stat med ett genomsnitt under 90 IQ-poäng har lyckats införa demokrati. Skillnaden mellan Japan och Irak är en hel standardavvikelse (15 poäng) vilket således verkar vara en utslagsgivande delförklaring. Förvisso bidrar troligtvis också att muslimska länder generellt är motståndare till demokrati.

Ett undantag som bekräftar (?) regeln är det högintelligenta koreanska folket där traditionell auktoritetstro kan resultera i två så totalt divergerande styrelseskick som de i Nord- och Sydkorea. Tyskland under nazistiskt styre är ytterligare ett skrämmande exempel att en majoritet av generellt intelligenta människor accepterade diktatur framför demokrati.

Impopulär doktrin inom vänstern

Medan konservativa medborgare verkar hålla med om att den så kallade Breitbart-doktrinen till stor del stämmer, så tycks man inom det vänsterliberala etablissemanget vara övertygad om att motsatsen gäller. Med hjälp av politisk propaganda och agendastyrd journalistik inom massmedia hoppas man genom ihärdiga kampanjer påverka folket att sakta men säkert ändra sina åsikter och på så sätt förändra samhället. Inflytelserika minoriteter kan genom att exempelvis skuld- och skambelägga majoritetsbefolkningen även få politiker att fatta beslut som egentligen går emot folkviljan, med migrationspolitiken som ett paradexempel och nu senast könsbyteslagen.

Nu hävdar ju vänstern att högern är de som är mest drivande i sina påverkanskampanjer, där en mestadels konservativ alternativmedia påstås sprida “fake news” i form av främlingsfientlighet, kvinnohat, rasism och klimatskepticism, vilket mestadels är illa underbyggda beskyllningar. Möjligen kan dessa mediala aktörer påverka allmänheten, men beslutsfattarna verkar än så länge slå dövörat till och lyssnar hellre på progressiva vänsterliberala röster, där direkt felaktiga och ovetenskapliga “fakta” presenteras.

Några exempel på dessa så kallade faktoider är: kön är en social konstruktion, jorden går under om tio år, invandringen från Mena-länderna är en ekonomisk vinst och alla till höger om sossarna är fascister och nazister. Man verkar helt enkelt ha anammat propagandaminister Joseph Goebbels tes om att “Upprepar man en lögn tillräckligt ofta kommer till slut folk att tro på den”.

Andrew Breitbart dog 2012, endast 43 år gammal, när han en sen kväll segnade ned på gatan under en promenad nära hemmet. Hans oväntade bortgång och diffusa uppgifter om dödsorsaken gav upphov till en rad (konspirations)teorier om att han tystats av någon av sina många och mäktiga meningsmotståndare. Det mesta tyder dock på att det var en hjärtattack till följd av flera allvarliga hjärtproblem som ändade hans liv.