➤ KRÖNIKA  Vi lever i ett land med många språkregler som är absurda. Det finns oärliga skönskrivningar som måste användas och adekvata ord som är tabu, regler för alla som vill undvika att bli demoniserade. Regimen har slutat att argumentera explicit för PK-åsikter utan man propagerar endast för dem indirekt genom värdeord.

George Orwell beskriver i boken 1984 den totalitära metodiken. När en fråga nämns så medföljer ledande ord som berättar för lyssnaren vad han skall tycka. Det är en stimuli–respons-modell. Hör man ”plusord” så skall man vara för, och hör man ”minusord” så skall man vara emot. När myndigheterna vill vara extra tydliga tar man två ord, ”dubbelplus”, eller ”dubbelminus”. Jag kan inte minas att man hade tripplar i Orwells dystopi, men de finns i dagens Sverige.

Ett ord vi hört till leda är ”ensamkommande flyktingbarn”. Denna trippelplusterm närmast kräver en empatisk tår i ögonvrån, men det är svårt att inte också notera den mästrande pekpinnen. Men nu plötsligt försvinner ordet och ersätts med det minimalistiska ordet ”ensamkommande”. Varför händer det?

Jag misstänker att förändringen visar på en medvetenhet om att trippeltermen nu klingar alltmer falskt och påträngande. De flesta åhörare vet att de åsyftade inte är ensamkommande, inte flyktingar och inte barn.

Gruppens mest enträgna försvarare accepterar dessa tillkortakommanden och stöder nu en gymnasieasyl. Den lagen motiveras dock inte primärt av en missriktad medkänsla utan är ren maktkorruption. Miljöpartiet kräver en politisk betalning av socialdemokratin för att vara med i regeringen.

Många icke insatta svenskar uppfattar inte den ensidigheten i offentliga åsikter, utan tror att det förs en öppen debatt i Sverige. En alltför grov propaganda avslöjar dock den doktrinära ensidigheten, vilket gör läsare och lyssnare mer avoga till överhetens instruktioner. Etablissemanget skruvar därför ner retoriken, men man ändrar inte åsikt.

När Sverigedemokraterna går över 20 procent kan man inte tjata på med ramsan rasistfascistnazist och låtsas som att oppositionen är ett promilleparti. Men de styrande har svårt att argumentera då de saknar relevanta argument. Det blir nya paternalistiska omskrivningar: ”Vi måste ta väljarnas oro på allvar”.

Problemet är kvar, även om man kallar det utmaning och söker skyffla det under mattan. Men kritiken bör bemötas med tankeskärpa och inte av reklamkonsulter. Politikerna påstår att det är farligt med polarisering. Sverige har ett flertal problem som blir värre och värre därför att kritiken av företeelserna har manipulerats bort.

Ett ord som blev tabu och kom bort är ”skäggbarn”, antitesen till ”ensamkommande flyktingbarn”. Den konfronterar de sliriga påståendena och indikerar en helt annan inställning.

En bra debatt bygger på att man diskuterar för och emot, pro et con. Det som avgör bör vara argumentens tyngd inte de vibrationer som man söker skapa med att använda lockande eller skrämmande termer. En debatt mår också bra av att det också finns hyggligt neutrala termer så att lyssnarna förstår att det är samma fråga man diskuterar, dock med olika synpunkter. Men att låtsas att en värdeladdad och ledande term är en neutral utgångspunkt är manipulativt.

Den svenska konsensusen i allmänhet och den speciella konsensusen i den politiska klassen styr debatten mot oviktiga frågor. Politiker anser sig vara i förtroendebranschen och hoppas att deras parti framstår som extra förtroendefullt. Partistrategerna letar efter en fråga där deras parti kan vinna röster redan genom att just den diskuteras. Idealet är att vinna röster på själva ämnet även om man inte vinner debatten.

Många politiker debatterar inte egentligen utan presenterar sin profil. I de stora frågorna är de båda blocken insyltade, så risken är att man binder ris åt egen rygg om man törs avvika. Partierna har triangulerat och kopierat. Att avvika från dessa gemensamma projekt är att skapa fiender i både det egna och andra partier. Knapptryckarkompanierna marscherar därför på i samma riktning som tidigare.

En korrupt journalistkår har prioriterat goda relationer med makthavarna så de ser till att de håller sig innanför den ordinerade debattramen: Vi skall visa sympati med alla offergrupper. Vi skall bejaka ingrepp i yttrandefriheten som bedöms ha goda syften.

Alla makthavare, demokrater som diktatorer, anser sig välkomna konstruktiv kritik, men ogillar den de kallar destruktiv. När politikerna enat sig hårdsäljs detta på befolkning och endast vissa frågor är öppna. Det slående är hur smal den svenska debatten är. Att vidga frågorna eller påtala stora inkonsekvenser anses destruktivt.

Det anses fint att hålla ihop familjer samtidigt som man har en gräddfil för att importera barn utan föräldrar. Erfarenheten talar mot omhändertagande genom en institution.

Australien mottog under andra världskriget ett stort antal brittiska barn från fattiga familjer och ensamma mödrar. Hjälpen hade säkert de bästa avsikter, men mycket gick fel och slutade i processer, skadestånd och offentliga ursäkter. Nästa godhjärtade australiensiska projekt riktades mot aborginer. Barn skulle räddas från umbäranden och en primitiv kultur genom att föras över till det moderna samhället. Nya anklagelser och nya ursäkter. Den barngruppen rubriceras nu ”the stolen generation”.

Utöver att de flesta flyktingbarn inte är barn så bör man dessutom ifrågasätta också importen av de som är barn. Vad är det för hotbild mot dem? De kan knappast vara förföljda för sina politiska åsikter, vilket ju är det som asyl påstås hantera. I verkligheten skapar myndigheterna ett problem genom att locka migranter med ett attraktivt förslag. Ensamkommande barn är en efterfrågestyrd verksamhet.

Om Sverige införde en asyl för tortyroffer och ansåg att ett förlorat finger var en tillräcklig indikation på tortyr, så skulle många fingrar amputeras. Varje person som anser att ett svenskt uppehållstillstånd är värt ett finger skulle agera. Potentiella migranter påverkas väl så mycket av pullkrafter som av pushkrafter,

En skattning ger vid hand att dödsrisken av att vara i Syrien under kriget var 2 procent. Att försöka fly över Medelhavet har också en dödsrisk på 2 procent. Man flyr inte från ”en säker död” utan många valde en risk före en annan. Ju mer en ankomst till Europa lockade ju fler valde denna dödsrisk. Ett tungt ansvar faller på Reinfeldt, Merkel och andra som lockar med sina medborgares pengar.

Sveriges kostnader för flyktingarna överstiger de globala kostnaderna för de två största internationella flyktingprogrammen. Migrationsexperterna Paul Collier och Alexander Betts sammanfattar den absurda globala situationen för flyktingar. Den rika världen lägger 75 miljarder dollar på de 10 procent som anländer till den rika världen, ”vidarebosättare”. För de 90 procent av flyktingarna som är kvar i eller nära konfliktlandet satsar man endast 5 miljarder dollar.

Denna bisarra ordning saknar rationella argument, men stöds av en rad konventioner och en usel praxis. Man fortsätter att göra fel, eftersom man tidigare gjort fel. Det är än svårare att erkänna att man gjort fel när det felaktiga beteendet har porträtterats som en dygd.

Det finns också mitt i allt antirasistiskt självplågeri en gammaldags paternalism. Tillvaron i tredje världen anses vara omänsklig varför endast de personer som kommer in i Europa är verkligen räddade. Det är selfien med en nyanländ som anses vara mätaren på verklig humanism. Om verkliga flyktingar i lägren svälter eller är mätta ses inte som central. Men en afghansk ung man i Iran anses utsatt för ständig nöd. Först på en svensk omhändertagande institution kan han ses som räddad.

I klassisk filosofi ställs frågan om det är bättre att vara god, men synas vara ond, eller om det är bättre att vara ond, men synas vara god. I vår tid anses det självklart att det centrala är att synas var god oberoende av handlingarnas konsekvenser i verkligheten. Dessa ”egohumanister” har utsett sig själva till moraliska föredömen, En term som ”skäggbarn” stör de goda människornas självbild och deras selfies.