LEDARE • Häromdagen meddelade utrikesminister Ann Linde (S) att regeringen avser kalla företrädare för Facebook, Twitter och Google/YouTube till ett nytt möte för att diskutera vad som ska och inte ska få sägas på de stora sociala medieplattformarna. Det finns skäl för många att känna oro inför det mötet och att kräva en plats vid bordet.

Ingen bör förledas tro att det är någon allmän bekymrad omsorg om tonläget och relationen till fakta och sanning i sociala medier som driver regeringen att kalla IT-jättarna till sig. Det är lättare att räkna de ministrar som inte hetsat, hatat och ljugit än de som har det och om oron var äkta och inte spelad skulle man först sopat rent framför egen dörr. Bakom den retoriska dimridån av att vilja stävja hets, hat och desinformation döljer sig helt andra och väsentligt mer egennyttiga bevekelsegrunder.

Mycket på spel för regeringspartierna

Mycket står på spel för de rödgröna regeringspartierna inför nästa års riksdagsval. Om allmänborgerliga M och KD gör upp med socialkonservativa SD kan inte bara detta utan varje val under överskådlig framtid vara förlorade för Socialdemokraterna.

Miljöpartiet riskerar dessutom att inte bara få lämna Rosenbad utan också riksdagen. Det problemet brottas även Liberalerna med, också de ett parti som Löfven & Co är beroende av för att sitta kvar vid makten.

LÄS ÄVEN: Linde kallar till nytt censurmöte med IT-jättarna

Inom det S-märkta LO-facket håller SD på att befästa en ställning som största parti och det är bara genom antidemokratiska regler där sverigedemokrater stängs ute från förtroendeuppdrag som S fortfarande kan behålla den oinskränkta makten över organisationen.

Om SD, M och KD partipolitiskt bildar en pakt kan man räkna med att motsvarande sker också inom den fackliga rörelsen för att få behövliga förändringar till stånd, exempelvis att LO inte längre kan agera propagandaorgan för S för medlemmarnas pengar och inte tillåts ha en ordförande som även sitter med i S partistyrelse.

Val vinns inte längre på möten i Folkets hus

Det forna folkrörelsepartiet Socialdemokraterna har vaknat till insikt om att val i Sverige inte längre vinns på möten i Folkets hus utan på nätet. I dessa pandemitider när möjligheterna till opinionsbildning på gator och torg är starkt begränsade får Internet ännu större betydelse.

Förra gången regeringen kallade till sig de sociala medieaktörerna var det i kölvattnet av att det globala vänsterliberala etablissemanget tagits på sängen i utgången av Brexit-folkomröstningen 2016 och det amerikanska presidentvalet samma år. Dessa förluster (ur det egna perspektivet) hade man innan fullbordat faktum avfärdat som omöjligheter. En omskakande upplevelse och kalldusch för många på den kanten.

När den första chocken lagt sig och det som hänt började analyseras förstod man att det var på nätet dessa strider förlorats, ett slagfält som man dittills underskattat, mycket på grund av arrogans, självförhävelse och en dubiös demokratiuppfattning med en nedlåtande syn på sociala medier där vanligt folk vistas, en utvidgning av hur journalistkåren från en självutnämnd högplatå ser på sina kommentarsfält, med redaktionell jargong kallade ”pissrännor”.

Vet att de inte kan vinna en fri och öppen debatt

Även om det bär emot har vänsterliberalerna de senaste fyra åren tvingats skita ned händerna och mobilisera i sociala medier. Men man har samtidigt insett att det hur mycket man än satsar inte går att vinna politiska kamper på arenor där full yttrande- och åsiktsfrihet råder. För att behålla makten måste dessa riggas på samma sätt som de traditionella plattformarna.

Under de fyra senaste åren har vi därför fått bevittna hur de sociala medierna alltmer förvandlats från folkets fria tribuner till maktens propagandaverktyg. IT-världens entreprenörer är ofta vänsterliberalt sinnade och har känt sig obekväma med att deras uppfinningar för gräsrotskommunikation varit till förhållandevis större gagn för konservativ opinionsbildning, hjälpt britterna ut ur EU och Trump till Vita huset.

De har därför på egen hand successivt och med tydlig politisk slagsida stramat åt vad som får sägas på plattformarna och därutöver med algoritmer sett till att konservativt innehåll som för att inte uppenbart gå full Nordkorea inte kan censureras bort i stället får begränsad spridning och räckvidd.

Dagens censur inte tillräcklig för maktpolitikerna

Från etablissemangspolitiskt håll ser man dock idessa frivilliga åtgärder som otillräckliga. Det var ju bara med nöd och näppe man med frivillig medverkan från de sociala mediejättarna lyckades stoppa Trump från ytterligare en mandatperiods regeringsinnehav. Och om man inte fått draghjälp av pandemin hade det troligen inte gått vägen. Hårdare inskränkningar av konservativas yttrande- och åsiktsfrihet tarvas därför.

I första hand vill man från politiskt håll dra åt tumskruvarna på Facebook, Twitter och Google så att de på egen hand implementerar en hårdare censur på sina plattformar. Det är enklare att politiskt försvara hållningen att dessa aktörer är privata företag som efter eget skön får radera innehåll och kasta ut användare och att det bara är censur när staten själv agerar på motsvarande sätt.

Lagstiftning ett tveeggat svärd

Det är mer kontroversiellt att lagstifta om inskränkningar i yttrande- och åsiktsfriheten som går på tvärs med grundlagsfästa demokratiska fri- och rättigheter. Att genom hot få IT-jättarna att tro att man står i begrepp att slå dem i huvudet med nya lagar är en sak, att verkligen stifta sådana en annan. Ska man ändå göra det måste man bli än skickligare än idag på att nyspråkligt omdefiniera inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna som skydd för desamma, att framställa mindre demokrati som mer demokrati.

De drabbade konservativa sitter dessutom inte passivt och tittar på. Tvärtom mobiliseras det också här för lagstiftning och reglering av IT-jättarna och man har flera för etablissemanget besvärliga men för de breda folklagren tilltalande argument på sin sida.

Ett av dem är att de ledande sociala medieplattformarna har vuxit sig så stora att de idag utgör en grundläggande infrastruktur för det offentliga samtalet. De bör därför rimligen avkrävas politisk neutralitet.

Även privata företag som tillhandahåller varor och tjänster måste respektera grundlagen och får inte diskriminera. Att kollektivt portförbjuda människor med en viss politisk livsåskådning kan och bör ses som brott mot religionsfriheten och om man hårddrar det rentav som moderna motsvarigheter till forna tiders butiksskyltar med ”No negroes” och ”Juden verden hier nicht verdient”.

Att öppna lagboken kan för regeringen bli som att öppna Pandoras ask eller att släppa anden ur flaskan. Det är inte alls säkert att de lagar som i slutänden vinner riksdagens gillande är de som regeringen skulle vilja se utan tvärtom sådana man vill slippa.

Tidigare regeringsmöte med IT-jättarna förskräcker

Den rödgröna regeringens möte med IT-jättarna 2018 hölls bakom lyckta dörrar och utan att något protokoll fördes för utomstående att ta del av i efterhand. Det ledde bland annat till att för etablissemanget obekväma medier stängdes ned, fick se sina annonsintäkter strypta, spridningen av sina postningar i sociala medier begränsade och sitt material försvinna från Googles sökmotor.

Expressens tidigare chefredaktör Thomas Mattsson, som av outgrundlig anledning närvarade vid mötet förklarade sig efteråt vara mycket nöjd. Han var där som representant för Tidningsutgivarna (TU) en paraplyorganisation för etablissemangsmedia som profilerat sig som en av de ivrigaste aktörerna i kampen att tysta de nya alternativa medierna och att bedyra sin lojalitet med det vänsterliberala politiska maktetablissemanget som man numera betraktar sig som en del av.

LÄS ÄVEN: Efter censurmötet med regeringen: Google stryper all reklam på Samhällsnytt – på grund av ”politiskt innehåll”

Inför mötet 2018 talades det om hur man skulle få bukt med ”skadligt innehåll” på de sociala medieplattformarna, en formulering som regeringen ställd mot väggen av bland annat Samhällsnytt hade påtagligt svårt att precisera innebörden av. Inför det nu aviserade mötet används liknande luddiga skrivningar som att regeringen vill försäkra sig om att IT-jättarna hanterar ”hot och hat” och främjar ”demokratisk utveckling”. Givet de alltmer frikostiga, ensidiga och bakvända definitionerna från det politiska hållet om vad som är hets, hat och odemokratiskt, bör dessa ord mer uppfattas som varningssignaler än betryggande besked.

Bör i stället bjudas in till riksdagen

Mot bakgrund av de anmärkningsvärda omständigheterna kring det förra mötet och i skenet av hur viktiga ur demokratisynpunkt de frågor är som ska diskuteras, är det rimligt att kräva att IT-jättarnas företrädare i stället bjuds in till riksdagen med transparens och under former där alla partier ges insyn och talerätt. Om medieaktörer ska närvara bör även det i så fall ske med en balanserad representation där representanter för de nya medierna utanför det vänsterliberala medieoligopolet bjuds in.

Det är det enda sättet att säkerställa att den input de sociala mediemogulerna får med sig från mötet är representativ och allsidig och inte partsinlagor från en regering som vill rigga det politiska samtalet till sin egen fördel i rädsla för att tvingas lämna taburetterna om en fri och öppen debatt tillåts.

De beslut som fattas av dessa företag påverkar var och en som deltar i det offentliga samtalet – statsråd såväl som oppositionspolitiker, medier, fria opinionsbildare och alla vanliga medborgare som utgör det folk varifrån all offentlig makt i Sverige utgår. Att landets regering skulle ha alla svenskars väl för ögonen och inte bara sitt eget är tyvärr ingenting man numera kan lita på.