DEBATT • I dagens skola klarar sig flickor bättre än pojkar. De får högre betyg och är nästan dubbelt så många på universitetsnivå. En vanlig förklaring är att pojkar mognar senare. Och nog ligger det en del i det. Vissa skulle gå så långt som att påstå att pojkar aldrig mognar. Många nittioåriga män skulle glatt hålla med. Den enda skillnaden mellan män och pojkar är priset på leksakerna.

Flickornas mognad kopplas till deras tidiga pubertet, som kan orsaka stora könsskillnader i 12–14 årsåldern. Flickorna blir unga kvinnor medan pojkarna fortfarande bara är pojkar. Problemet med denna förklaring är att det är skillnad på pubertet och mognad. Eller mer precist, skillnad på pubertet och den typ av mognad som hjälper i skolan. Både pojkar och flickor blir mer oregerliga under puberteten. Alltså borde flickornas brådmognad vara en nackdel snarare än en fördel. I vilket fall förklarar denna tidiga pubertet inte varför pojkarna börjar halka efter redan i första klass, vilket de gör.  

Lugn och lydighet används ofta synonymt med mognad. Men det är missvisande, eftersom mognad måste vara relativt till ett mål. Men detta mål behöver inte vara lugn och lydighet. Tvärtom. Precis som med mänsklig pubertet så är de flesta däggdjurs mognad kopplad till en större vildhet och kamplust. Tänk exempelvis en brunstig tjur. Självständigheten ökar, vanligtvis gentemot modern. Dennes plats tas för dagens unga av lärarna. Vi bör alltså inte förvänta oss att större mognad leder till lugn och lydnad och bättre skolresultat. 

Men med sådana hål i mognadsteorin, varför används den då? Jag misstänker att ”senare mognad” är noaord för pojkarnas bångstyrighet. Det är vår tidstypiska rädsla för tydlighet. ”Senare mognad” antyder att problemet är tillfälligt. Detta känns mindre sexistiskt än den raka sanningen: att pojkar och män alltid kommer att vara vildare än flickor och kvinnor. Vi har tagit artigheten till lögnens gräns, och över den. 

Som vanligt kan man tjäna på att hymla. Här gör vi det genom att vi får en ursäkt att slippa handla. För om pojkar bara mognar av sig själva lite senare så finns det inget vi behöver göra. Vi kan luta oss tillbaka och vänta. Precis som de miljarder kvinnor genom historien som förgäves väntat på att deras män ska växa upp.   

Ytterligare ett problem för mognadsteorin är att pojkars situation har försämrats på senare decennier. Statistiken är lite oklar då det är svårt att jämföra olika betygssystem från olika tidsperioder från olika ämnen från olika länder. Enligt vissa studier har pojkar gått från att vara klart bättre än flickor till att bli klart sämre. Enligt andra de gått från likvärdighet till att bli klart sämre. Denna förändring skapar problem för renodlat biologiska förklaringar som mognadstanken, då pojkars biologi inte förändrats i takt med deras skolresultat.

Om vi vill veta varför pojkar egentligen får ett visst skolresultat så har vi två huvudsakliga faktorer att undersöka. Vi kan antingen titta på pojkarna, eller så kan vi titta på skolan. Hitintills har jag fokuserat på pojkarna. Tyvärr har även de flesta andra gjort det. För kruxet kanske inte ligger hos pojkarna, utan hos skolan?

För nog har även skolan förändrats sedan 60-talet. Den kanske största förändringen gäller disciplinen. Eller kanske snarare nedvecklandet av denna. Caligula och hetsen är ett minne blott. Idag är själva ordet ”bestraffning” bannlyst från skollagen. Respekten för läraryrket är i botten, det är en bespottad yrkeskår. Den som frågar en ung person om denne vill bli lärare kan mycket väl mötas av hånskratt. Skälet är att denne mycket väl vet hur det är att vara lärare. Jag minns när jag såg TV-programmet ”klass 9A” (i Nådens år 2008 – tiden går!) tillsammans med mina föräldrar. De chockades av vad de såg. För mig var det normalt. En generation svenska elever har växt upp som inte vet hur ett välordnat klassrum ser ut.

Detta har skadat alla elever, pojkar som flickor. Men främst pojkarna. Skälet till detta är att pojkarnas vildhet inte längre kontrolleras. Vilket är vad som sker i en välfungerande skola. Flickor är lydigare och gör i högre utsträckning vad de blir tillsagda även när det inte finns något tvång. Detta betyder att de drabbas mindre av bristande yttre disciplin.  

Vi vill inte tala om pojkars olydighet som en faktor bakom deras problem utan försöker finta bort det med mognadspratet. Kanske är detta eftersom vi inte ser lydnad som en dygd. I dagens fria samhälle tycks det slaviskt att vara lydig och fascistiskt att uppmuntra det. Frihet, elevinflytande, kreativitet, och det lustfyllda lärandet har varit klichéer i decennier.

Samhället har anammat klassrummets värderingar. De som gör vad de ska är plugghästar och nördar. De coola kidsen rår sig själva, och är fria och vilda. Kanske är det inte för att undvika att förolämpa pojkarna som vi kallar dem omogna, utan eftersom vi inte vill förolämpa flickorna genom att påpeka att de lyder och gör vad de ska? Vi säger att flickorna ”mognar tidigare,” när vi egentligen menar att de är duktiga och lydiga. Vi sörjer att de inte är lika tuffa som pojkarna.

Och visst ligger det något i denna respekt för vildheten. Ute i den verkliga världen så är inte lydnad alls på samma sätt vägen till framgång som den är i skolan. Där finns långt fler vägar till framgång, vilket betyder att folk kan välja den väg som de finner rolig. På så vis blir lydigheten mindre viktig. Mäns och pojkars vildhet skadar dem i skolan, men tjänar dem ofta i livet. Kanske finns det något hoppingivande med detta: pojkarna får en ny chans ute i verkligheten. Tyvärr så gäller även det motsatta, att flickor ofta upptäcker att deras skötsamhet inte belönas. Karriärkvinnor har problem med glastaket för att de inte förstår att man måste krossa det.

I slutändan handlar det om att acceptera ett grundläggande faktum: skolor är inte populära bland barnen, och kan inte heller vara det. Barnen skulle föredra att göra i princip allt annat utom att lära sig. Vuxenvärlden och barnen är här i en klar konflikt med varandra. Vi bör inte förvänta oss att barnen gör vad vi vill göra utan någon form av tvång. Ju mindre tvång, desto viktigare blir den egna lydnaden. Detta är ett problem för de som är dåliga på att lyda.

Jakob Sjölander